uraskanielden

Den primära narcissismen. Och förlusten från den. Underkastelsen av fadersnamnet. Som på grund av detta skapar det ständiga begäret.

Gud blir den som inte sätts på plats och som blir förlorad i den primära narcissismen. Svensson är den som underkastar sig fadersnamnet och därmed hittar sin plats och ordning i världen. Som vet vilka spelregler, ramar och strukturer som gäller. Och som förstår tid och rum, historia och framtid och som därmed inte "fastnar" i ett psykotiskt tillstånd.

Barnet förlorar den primära narcissismen i att vara i symbios med mamman i och med att barnet måste acceptera att det finns en annan person som också är viktig och en konkurrent i förhållande till mamman. När teorierna skrevs var väl tanken att det var (mer rent konkret) fadern som skulle accepteras. 

Hur förhåller sig då underkastelsen av fadersnamnet och separationen från den primära narcissismen i de nya samhällsstrukturerna? Nu när familjerna börjar ta sig andra former. När mammor och pappor är ensamstående. Räcker det att det är "en sida av" mamman som står för underkastelsen av fadersnamnet i dag då pappan inte alltid är en självklar del i familjesituationen. Eller måste det vara en andra förälder eller åtminstone en annan nära person som barnet knyter an till? 

Naturligtvis klarar sig barnen bra i dagens samhälle trots att de lever med en förälder. Psykotiska människor är väl inte vanligare i vårt samhälle i dag än tidigare? Vad bygger uttrycket "barn behöver båda sina föräldrar", som man så ofta får höra, på? Hur viktigt är det i detta avseende?

---

Sen, en annan sak. Sen uppkommer begäret. Det begär som vi är dömda att leva med och stå ut med när vi en gång för alla förkastat den primära narcissismen. När vi ätit av kunskapens frukt och blivit utkastade ur paradiset och tvingas hålla oss till ordningen. Vart riktar sig begäret? Och är begäret passionen? Begäret kan vara till något kulturellt, konsten, musiken, orden, kanske till ett yrke, något som vi kan uppfyllas av och som ibland är på gränsen att kännas större än livet självt.

Men begäret och passionen är väl inte kärleken? För kärleken kan väl leva parallellt med passionen och begäret eller? Kan man leva endast på passion? Där behövs inga strukturer. Men det behöver kärleken för att överleva. Eller? Är det därför kärleken lever vidare men begäret och passionen dör efter ett tag? För en passion för något, kan den leva för alltid. Meningen med strukturer är väl att något ska leva vidare eller?

Skulle detta begär eller passion kunna vara något så stort så den uppfyller en helt? Och att det skulle kunnat göra det om det inte var för att samhällets struktur och "lagar" är sådana att det inte tillåter det? Att detta begär och denna passion för något som sång eller teater eller psykodynamiskt orienterad psykoterapi skulle kunna vara så stort att den fyller upp en lika mycket som det vi idag genom samhällets strukturer "tvingas" ha? Nämligen man och barn. Familj. Hus med vita blomkrukor i fönstren. Kommer det att bli enklare att ha som alternativ längre fram om samhället är på väg mot något annat där kärnfamiljen inte är det vanligaste längre? När det blir mer självklart att bo i kollektiv eller som kombo, särbo, att välja bort tvåsamheten.

Eller är det så viktigt för oss att skaffa familj att passionen för exempelvis musiken aldrig kan ersätta den biten?

Det är inte det att jag inte vill ha någon tvåsamhet. Jag längtar efter det mer än något annat. Samtidigt som jag vet att jag passionerat kan gå upp i något som blir så stort för mig just i det nuet. Men det måste vara öppet för samhället att formas på det sätt männískor känner för. Och en möjlighet att gå upp i något till hundra procent och välja det framför ett relationsliv.

Eller är man inte Svensson om man väljer passionen framför ett relationsliv? Det är det jag vill komma tillbaka till. Kan man inte vara Svensson om man ägnar sig helt åt begäret eller passionen eftersom det är på gränsen till större än själva livet. Som Gud?

Och det är inte heller det att jag inte vill  vara Svensson. Men jag vill inte vara den Svensson som aldrig vågar ifrågasätta och som tror att en relation lever vidare utan att man vårdar den eller kämpar med den tillsammans. Jag vill inte heller vara Gud (eller Svensson eller vad det nu är) om man tror att det finns ett egenvärde i sig i att ändra samhällets familjestrukturer som finns i dag.

Men om nu Svensson är tvåsamhet där man kan ha en djup och nära samhörighet med en annan människa, utvecklas och utmana varandra, så vill jag inget hellre. Ha förtätade samtal. Mötas där under ytan. Där det aldrig blir tråkigt. Då vill jag vara Svensson.

Nu har jag gått här och tråkat i evigheter och trott att jag aldrig mer kommer att kunna känna något för en livs levande människa (inte död heller hoppas jag). Men så när jag springer där på löpbandet 12,2 km i timmen och Victoria och Daniel på TV-skärmarna, poserande framför kamerorna med förlovningsringarna i högsta hugg, går han förbi.

Mannen. The man! Och jag bara känner det. Jag skulle nog kunna bli kär igen. Och jag får en glädje inom mig. Hur lätt det kan kännas. När två personer möts och får ögonkontakt och man bara skulle kunna kliva av löpbandet och säga:

"Du, vill du dejta mig i kväll och i morgon och alla dagar".

Han gick fram där till sin kompis som satt i rullstol. Skämtade, sa något med snälla ögon, Glada, spjuvriga och jag kunde inte sluta titta. Han var inte snygg, inte vältränad, inte så. Men han var levande och han såg mig och jag blev så glad att bara se honom.

Och jag kände hur enkelt allting blev. Att inte jaga. Att inte anstränga sig för att få uppmärksamhet, att inte vara rädd för att inte räcka till. Jag kände det enkla.

Och så gick han, kom tillbaka och mötte min blick. Och jag tittade bort. Och när jag sprungit klart såg jag honom inte. Det gör inte så mycket för än så länge är han den jag vill att han ska vara.

Men nästa tisdag, samma plats, samma tid. He better be there!

Nä men helt ärligt, vilka diskussioner!
Där är vi och våra mål och drömmar. Den bästa avundsjukan vi någonsin lidit av!

Jag tänker mer och mer på det där med förtätade möten. Och på det jag och T pratade om i helgen, att ett förtätat möte behöver inte vara i en lång och djup relation som är byggt på vänskap. Det kan uppstå med en främling, här och nu och sen aldrig mer. Men just i den stunden är det "moment of meeting" . Allting annat liksom försvinner, man har ögonkontakt utan att det känns jobbigt och rösten bara flyter... Kanske blir det fler gånger med samma person, kanske aldrig igen.

Och ju mer jag tänker på den här typen av möten, desto fler verkar jag ha. Med de mest otippade människor. Och det är ju helt fantastiskt. Som i dag på lunchen. Det började lite stelt med en som satt mitt emot. Jag visste inte vad jag skulle prata om och hon verkade inte vilja prata om någonting annat än isterbanden som blivit lite halvdåligt hanterade av kökspersonalen.

Men sen sa en att hon var logoped.

"Men ååh vad intressant, vad är det att bli logoped, det finns inte för mig", sa jag.  "Vad är det i arbetet med folks röster som är intressant?" "Och rösten måste spegla jättemycket hur man mår eller hur." "Och hur blir man av med en stamning?" "Tränar man bort den som i KBT eller går man in och förstår orsaken till stamningen liksom psykodynamiskt och den försvinner då?"
 
Frågorna bara bubblade ur mig. "Och varför blir rösten som den blir?" "Är det hur man pratar hemma, vilka man pratar med och när?" Skulle min röst ha varit en annan om jag ständigt hade folk omkring mig, alltid lekt och varit bland andra när jag gick på mellanstadiet och inte varit ensam då?" Men jag fick aldrig svar på det. Måste fråga i morgon. 

Och så kom jag att tänka på en grej med röst och intersubjektivitet som jag bara var tvungen att ta upp... Såhär står det i en artikel av Stern som vi fått på utbildningen:

"Själva språket skulle inte uppstå om det inte hade en intersubjektiv grund. Vi talar inte med andra om vi inte tror att de kan dela vårt psykiska landskap och handla därefter. Detta antas vara ett av skälen till att barn med autism har så svårt att tillägna sig språket."

...att ställa in cykeln på natten med anledning av att växlarna blir kaiko om den står ute i fukt och kyla. Men när jag kom att tänka på det i går kväll klockan var elva då jag låg nerbäddad i min varma säng tänkte jag: Gå och sätta in cykeln och cykla till jobbet i morgon eller stanna kvar i sängen och vara tvungen fippla med ett fruset lås i en halvtimme och sen ändå inse att jag måste gå till jobbet? Det blev förstås det senare alternativet.

Men så kom jag på det, i morse, att om jag går ner för trapporna till cykeln och lämnar hjälmen kvar hemma så kommer jag bergis få upp låset och vara tvungen att gå upp och hämta hjälmen (för det händer ju inte att jag åker till jobbet utan hjälm efter alla incidenter). Och mycket riktigt - jag fick upp låset och tog glatt en vända tre trappor upp för att hämta min kära hjälm!

I går kväll blev jag jättenojig. Tänk om någon har hittat mobilen och busringt till alla namnen i telefonboken! Jag berättade om min farhåga för killen på Tele2 som hjälpte mig att spärra telefonen. Han lät ganska oförstående "varför skulle någon göra det?" Det är nog bara jag som har så konstiga tankar.

I morse, på väg till jobbet, var jag bara tvungen att åka förbi platsen där jag höll på att bli mos i går. För jag ville se om telefonen av någon händelse låg kvar intill trottoarkanten. Jag såg något väldigt platt i vägbanan när jag passerade. Så platt som jag aldrig trodde att en mobiltelefon kunde bli. Som en cocacolaburk som blivit överkörd femhundra gånger. Ingen kunde ialla fall busringa från den.

Men när jag kom till jobbet låg mobilen där. I min gympasko. Och det gick bra att ringa Tele2 och be dem öppna abonnemanget igen. Allt är som vanligt igen förutom mitt något ömma lår.

I dag tyckte Em att vi skulle gå och käka och så ville hon bjuda mig på bio som födelsedagspresent. Varken Em eller jag har så mycket koll på filmer som går nu men jag föreslog Changeling med anledning av att mamma rekommenderat den tidigare. Tack mamma!

När vi stod vid kassan kommenterade kassörskan att det var sista dan att utnyttja biochecken i dag. "Ja det är därför jag är här" sa Em. Och jag skrattade. Hon är nog inte så mycket för bio egentligen.



Sen gick vi och åt kebab. Och det kändes som sådär härligt opretentiöst amerikansk junkfoodaktigt. Och det var så mysigt! Jag tror att vi båda uppskattade filmen. Det var två timmar som gick väldigt fort och ett himla bra skådespeleri. Angelina Jolie har verkligen visat vad hon går för, tycker jag.

...jag tycker det ska bli skönt när min födelsedag är över. Trots att jag fick jättefina blommor från pappa och C. För i morgon fyller min kollega 30 och vi har beställt en tårta till enhetsmötet som det ska stå "F och AnnadieFreude 61 år" på. F ska hämta ut den i morgon bitti och jag bad dem skriva texten riktigt stort över hela tårtan. Det ska bli jättespännande att se hur den ser ut!





Jag hade ett jättelångt samtal med KC innan jag gick hem. Hon är så bra och mycket friare i sitt tänk än vad jag är trots att hon är nästan dubbelt så gammal som jag. Det känns bra att prata med henne för hon är inte rädd. Det är så få som är så orädda som hon.

Jag kände mig så otroligt ensam när jag vaknade i morse. Jag hatar att fylla år och det har nästan blivit lite smått traumatiskt för mig. Det är inte det att bli äldre. Det är bara ensamheten. När hela ens släkt är på annat håll och ens bästa vän på Teneriffa. Och man inte ens har en trött sambo som bjuder på frystårta som inte hunnit tina än efter att han varit på krogen och kollat på superbowl hela natten.

Och när de enda som hör av sig förutom familjen är en idiottrånande beundrare och ett ex som inte kan släppa taget. Jag är jätteglad att mamma och pappa ringer. Men jag känner mig så ohyggligt ensam i dag.

På lunchen nåddes mina kollegor av budskapet (inte via mig dock).
"Jaha, ja när jag fyllde 31 då var jag gravid i sjunde månaden."
"Ja och jag hade en ettåring..."

LR lyckades muntra upp mig med orden att det inte var nån som kom ihåg henne heller. Och att hon köpte Ben & Jerrys till sig själv. Det ska jag göra. Med cheesecakesmak eller brownies. "Och så blommor. Köp blommor" sa hon. "Extra fina." Tack LR.

När min kompis gav sin snart fyraårige son en Dora-docka i julklapp sa han "men mamma det här är ju en tjejgrej". Jag associerade till det i dag på fikat i församlingshemmet. Allt var nämligen i rosa till ära för den näpna lilla tjej som precis hade döpts. Rosa, rosa, rosa. Allt från presentpappret till servettbanden till de små sockerhjärtana på tårtan. Till och med tulpanerna på bordet var rosa.





När jag var liten lekte jag minst lika mycket med lego, knallpulverpistoler och Big Jim-gubbar som med Barbie och sminkdockor. Om inte mer.  Och jag, min naiva sjuttiotalist som trodde att vi har fattat nu och att den utvecklingen skulle hålla i sig, hade helt fel. För det verkar som om pendeln håller på att slå tillbaka. Nu leker tjejerna med Bratz och killarna med blinkande svärd.

Lite konstigt, tycker jag, eftersom vi lever i ett samhälle som kanske mer än någonsin behöver barn som är fria att tänka och bestämma själva över sina liv. Hur ska våra barn kunna välja själva när vi stoppar om dem med det rosa täcket redan vid dopet? Hur fria kommer de bli i sitt tänkande?

Varför gör vi så? Varför gör vi flickor till flickor och pojkar till pojkar? Varför kan vi inte låta dem bestämma själva?

Är det ett måste för oss i processen med oss själva i våra barns utveckling? På samma sätt som vi fotograferar barnet, sätter in bilder i album (det gör vi ju inte för att barnet ska ha något att titta i sen utan för vår egen bearbetning av vårt liv och barnets) ordnar vi med rosa dukning. Eller är det vårt trygghetsbehov? Delar vi in tillvaron i olika fack så vet vi var vi har oss själva och andra. Då undviker vi gränslöshet som förvirrar och hotar? Det är bekvämt att ha en standardiserad uppfattning om "hur det ska vara" att förhålla sig till.

Samtidigt funderar jag på vilka yttre faktorer som påverkar oss att tänka det här inrutade. För det måste ju vara något, i och med att vi inte är starka nog att våga tänka gränslöst. Och i dessa tider där nya antidiskrimineringslagar ständigt diskuteras och mångfaldstänket är centralt i den politiska debatten är det lite märkligt att det ändå är leksaks och modeföretagen som lyckas påverka oss mest. Och som bestämmer. Hur lyckas de? Och vad kan politiken lära av dem för att kunna slå igenom med det politiska budskapet så att våra barn kan bli fria och välja själva? Eller är det en företagshemlighet?