Tack vare juristen har jag framtiden tryggad
I torsdags satt jag på tåget ner till Malmö och utbildningsdag. Jag läste "psykoanalytiskt orienterad psykoterapi" . Bredvid mig satt skattejuristen, kavajnissen, i 25-årsåldern med laptop framför sig. Sönderstressad. Han höll på med mail och worddokument och när jag sneglade på skärmen förstod jag att det verkade som om han jobbar på Mannheimer och Swartling, en av de mest eftertraktade advokatbyråerna bland juridikstudenterna, åtminstone var det det när jag pluggade och när min dåvarande pojkvän sökte jobb. Mitt ex jobbade på Gernandt och Danielsson, tydligen ännu mer eftertraktat än msa och han blev till och med uppringd och utskälld av msa för att ha tackat nej till jobb hos dem. De var inte vana vid det. (Som kuriosa.)
Killen suckade och jag märkte att han hade krångel med dokumenten. Han försökte nå en massa personer via mobilen;
"Jag har haft en sjuk dag" sa killen i telefon till en kollega. "Dokumentet till finansinspektionen ska vara inne i morgon bitti." "Skiten har hängt sig" "Jag jobbar på, ska ringa en av delägarna nu".
Jag kände igen det så väl med mitt ex. Hetsen. Att jobba sjukt mycket för att någon gång själva bli delägare. Bli som dem. Jobba 100 timmar i veckan, minst.
"Inte ovanligt att alla hans arbetsdagar ser ut som denna", tänkte jag. Helt sjuk. Och det var därför det tog slut mellan mig och mitt ex. För att jobbet slukade honom och vi aldrig träffades.
"Helpdesk???, jag skulle vilja kolla med er om ni har en backup på ett dokument. Jag har gjort en massa ändringar som jag måste rädda."
Killen lät förvånansvärt cool med tanke på det faktum han tycktes stå inför. Klockan var nu nio på kvällen och han hade antagligen jobbat sen åtta i morse. Hans flickvän kom förbi och frågade tålmodigt hur lång tid han skulle arbeta. Han ryckte irriterat på axlarna.
"Äh det var flickvännen" sa han till helpdesk. "Hon ska till sina föräldrar i Lund".
Tjejen gick tillbaka till sin sittplats och jag ville bara SKRIKA till honom: "Du prioriterar fel, det är inte värt det!!!!"
Jag satt med min bok. Och läste om överföring. Och kände hans stress. Och tackade juristvärlden. Dels för att det är han och hans sönderstressade kollegor som gör att jag kommer att ha framtiden som terapeut tryggad.
Dels för att, jag med hjälp av deras värld, tvingats gå igenom stunder av frustration, hjälplöshet, ensamhet, separation och funderingar om vad som egentligen är viktigt i världen. Utan dessa processer hade jag aldrig upptäckt att den utbildning jag är på väg till just nu är det jag vill göra. Utan deras värld och all den hets deras arbete för med sig hade jag inte suttit där och läst psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.
Killen suckade och jag märkte att han hade krångel med dokumenten. Han försökte nå en massa personer via mobilen;
"Jag har haft en sjuk dag" sa killen i telefon till en kollega. "Dokumentet till finansinspektionen ska vara inne i morgon bitti." "Skiten har hängt sig" "Jag jobbar på, ska ringa en av delägarna nu".
Jag kände igen det så väl med mitt ex. Hetsen. Att jobba sjukt mycket för att någon gång själva bli delägare. Bli som dem. Jobba 100 timmar i veckan, minst.
"Inte ovanligt att alla hans arbetsdagar ser ut som denna", tänkte jag. Helt sjuk. Och det var därför det tog slut mellan mig och mitt ex. För att jobbet slukade honom och vi aldrig träffades.
"Helpdesk???, jag skulle vilja kolla med er om ni har en backup på ett dokument. Jag har gjort en massa ändringar som jag måste rädda."
Killen lät förvånansvärt cool med tanke på det faktum han tycktes stå inför. Klockan var nu nio på kvällen och han hade antagligen jobbat sen åtta i morse. Hans flickvän kom förbi och frågade tålmodigt hur lång tid han skulle arbeta. Han ryckte irriterat på axlarna.
"Äh det var flickvännen" sa han till helpdesk. "Hon ska till sina föräldrar i Lund".
Tjejen gick tillbaka till sin sittplats och jag ville bara SKRIKA till honom: "Du prioriterar fel, det är inte värt det!!!!"
Jag satt med min bok. Och läste om överföring. Och kände hans stress. Och tackade juristvärlden. Dels för att det är han och hans sönderstressade kollegor som gör att jag kommer att ha framtiden som terapeut tryggad.
Dels för att, jag med hjälp av deras värld, tvingats gå igenom stunder av frustration, hjälplöshet, ensamhet, separation och funderingar om vad som egentligen är viktigt i världen. Utan dessa processer hade jag aldrig upptäckt att den utbildning jag är på väg till just nu är det jag vill göra. Utan deras värld och all den hets deras arbete för med sig hade jag inte suttit där och läst psykoanalytiskt orienterad psykoterapi.
Kommentarer
Trackback
