Slarvar vi med våra liv?
Jag var och såg Lukas Moodysons film Mammut i gårkväll.
"Vad vi slarvar med våra liv", var tanken som fyllde mig när jag lämnade biografen. Vad vi går upp i saker som vi för stunden tror är det viktigaste och glömmer det som verkligen är värt något. Det är så skrämmande. Och vanligt. Och det kan få förödande konsekvenser för dem som egentligen betyder något. Och för oss själva när dem som vi betyder allt för gör så.
Ibland kan det handla om pengar. Men inte alltid faktiskt, vilket ändå gör mig lite lättad någonstans. Då kanske det finns hopp... I bland är vi bara där "in the moment". Kärlek till en annan människa. Viljan att rädda ett barn.
Filmen handlar om en familj där pappan jobbar inom IT-branschen och är i Thailand i affärer, mamman är kirurg och kämpar för att rädda en liten pojke som blivit knivhuggen i buken av sin mamma. Deras nanny som är från Filippinerna sliter för att kunna försörja sina söner i hemlandet, att de ska få ett fint, nytt, stort hem. Allt pojkarna vill är att deras mamma ska komma hem, så klart. När äldsta sonen skadas drar nannyn hem och lämnar familjens flicka ensam då mamman är på jobbet för att rädda pojkens liv. Pappan förälskar sig under sin resa i en person han försöker hjälpa. Filmen präglas av känslor av ständig längtan och saknad och det är tydligt att personerna älskar varandra. Ändå händer det som händer.
Eller är det för hårt att döma så? Är det att slarva med våra och andras liv när vi faktiskt just då i det ögonblicket känner att vi så passionerat gör något för en annan människa (och oss själva, väl?) så att vi går över gränserna och sårar våra närmaste? Och när vi tror oss göra saker för våra närmaste utan att höra efter vad de egentligen behöver så att vi i slutändan skadar dem i stället? Är det för hårt att döma när vi faktiskt inte vet vad vi gör för oss själva och vad vi gör för andra? Eller kan vi alltid säga och veta det? Är det någon gång ok att göra något för sin egen skull så att man sårar sina närmaste och mest älskade?
"Vad vi slarvar med våra liv", var tanken som fyllde mig när jag lämnade biografen. Vad vi går upp i saker som vi för stunden tror är det viktigaste och glömmer det som verkligen är värt något. Det är så skrämmande. Och vanligt. Och det kan få förödande konsekvenser för dem som egentligen betyder något. Och för oss själva när dem som vi betyder allt för gör så.
Ibland kan det handla om pengar. Men inte alltid faktiskt, vilket ändå gör mig lite lättad någonstans. Då kanske det finns hopp... I bland är vi bara där "in the moment". Kärlek till en annan människa. Viljan att rädda ett barn.
Filmen handlar om en familj där pappan jobbar inom IT-branschen och är i Thailand i affärer, mamman är kirurg och kämpar för att rädda en liten pojke som blivit knivhuggen i buken av sin mamma. Deras nanny som är från Filippinerna sliter för att kunna försörja sina söner i hemlandet, att de ska få ett fint, nytt, stort hem. Allt pojkarna vill är att deras mamma ska komma hem, så klart. När äldsta sonen skadas drar nannyn hem och lämnar familjens flicka ensam då mamman är på jobbet för att rädda pojkens liv. Pappan förälskar sig under sin resa i en person han försöker hjälpa. Filmen präglas av känslor av ständig längtan och saknad och det är tydligt att personerna älskar varandra. Ändå händer det som händer.
Eller är det för hårt att döma så? Är det att slarva med våra och andras liv när vi faktiskt just då i det ögonblicket känner att vi så passionerat gör något för en annan människa (och oss själva, väl?) så att vi går över gränserna och sårar våra närmaste? Och när vi tror oss göra saker för våra närmaste utan att höra efter vad de egentligen behöver så att vi i slutändan skadar dem i stället? Är det för hårt att döma när vi faktiskt inte vet vad vi gör för oss själva och vad vi gör för andra? Eller kan vi alltid säga och veta det? Är det någon gång ok att göra något för sin egen skull så att man sårar sina närmaste och mest älskade?
Kommentarer
Trackback
