Två blåmärken och en funnen mobil
I går kväll blev jag jättenojig. Tänk om någon har hittat mobilen och busringt till alla namnen i telefonboken! Jag berättade om min farhåga för killen på Tele2 som hjälpte mig att spärra telefonen. Han lät ganska oförstående "varför skulle någon göra det?" Det är nog bara jag som har så konstiga tankar.
I morse, på väg till jobbet, var jag bara tvungen att åka förbi platsen där jag höll på att bli mos i går. För jag ville se om telefonen av någon händelse låg kvar intill trottoarkanten. Jag såg något väldigt platt i vägbanan när jag passerade. Så platt som jag aldrig trodde att en mobiltelefon kunde bli. Som en cocacolaburk som blivit överkörd femhundra gånger. Ingen kunde ialla fall busringa från den.
Men när jag kom till jobbet låg mobilen där. I min gympasko. Och det gick bra att ringa Tele2 och be dem öppna abonnemanget igen. Allt är som vanligt igen förutom mitt något ömma lår.
