Barn skriker för att de inte mår bra eller att de inte får som de vill
Jag sitter i kyrkbänken. Tre barn ska döpas, varav det ena är syrrans. Det är otippat tyst och lugnt där framme vid altaret. Mycket tystare och lugnare än det ena barnets släkt och vänner i bänkraden på andra sidan mittgången. De håller låda mest hela tiden, förutom under psalmerna. Då är de tysta. Jag möttes av gänget redan utanför kyrkan. Jag var andaktningsfullt på väg att öppna kyrkporten och höll på att ställa in mig på en lugn och harmonisk atomosfär.
Istället överrumplades jag av en man som praktiskt taget vrålade till sin kompis:
"HALLÅ, HUER E LÄÄÄÄÄGET???" (Ungefär som jag och min kompis brukade raljera över de skånskaste skåningar i vår by när vi gick i åttan.)
"JA DET ÄR BRAO, DE E BRAO ME MAJ OSSÅ."
"JA SÄÄÄÄÄÄÄR VI".
Åter till ceremonin. Där stod de längst fram. Syrran med sin prydligt fönade lugg och harmonisk make. Och ungens gudmor som höll barnet i famnen. Prästen som nervöst läste innantill i pappren, vad de tre barnen skulle heta. Vi klämde i till "Trygga räkan" och jag kände mig rörd och fumlade efter en näsduk. Då fastnade min blick vid pappas vita tubsockar som var ikorvade i hans svarta lackskor. Det fick mig att tänka tillbaka på en annons hans jobb hade i tidningen då han jobbade på Tempo för ca 25 år sedan. Hela hans avdelning var fotograferade i reklamen och han hade exakt likadana skor och vita korvade tubsockar till svarta byxor. Jag var bara sex år då men jag måste ha hängt upp mig väldigt på det eftersom jag kom att tänka på det nu och inte heller tänkt på det sen dess. Och det är märkligt att det är ett av de starkaste minnena även från den här dagen.
Förutom en annan grej och det var att prästen tog fram en hundralapp och frågade om det var någon som ville ha den. Gänget i bänkraden bredvid gastade genast "JAAA" vilket prästen nog inte var riktigt beredd på. Och så drog han en liknelse om att hundralappen behåller sitt värde även om vi river sönder den, knycklar ihop den och trampar på den. Och att det även är så när man blivit döpt och välkomnad i Guds famn. Att, trots att man behandlas som skit, blir trampad på, rivs sönder så är man värd någonting. Jag tänkte istället på självkänslan. Att det är det. Att om vi har en bra självkänsla från början och känner att vi älskade för de vi är, kan vi klara av att bli trampade på senare i livet utan att ta så mycket skada.
Prästen avslutade med att kommentera att det är ovanligt att barn som döps är så tysta som dem som döpts i dag. Och att de är tysta inte är samma sak som att de är duktiga. Nej, för barn skriker, enligt prästen, på grund av antingen att de inte mår bra, att de har ont eller att de inte får som de vill".
Och jag undrade för mig själv varför gänget i kyrkbänken bredvid förde sånt oväsen.
Istället överrumplades jag av en man som praktiskt taget vrålade till sin kompis:
"HALLÅ, HUER E LÄÄÄÄÄGET???" (Ungefär som jag och min kompis brukade raljera över de skånskaste skåningar i vår by när vi gick i åttan.)
"JA DET ÄR BRAO, DE E BRAO ME MAJ OSSÅ."
"JA SÄÄÄÄÄÄÄR VI".
Åter till ceremonin. Där stod de längst fram. Syrran med sin prydligt fönade lugg och harmonisk make. Och ungens gudmor som höll barnet i famnen. Prästen som nervöst läste innantill i pappren, vad de tre barnen skulle heta. Vi klämde i till "Trygga räkan" och jag kände mig rörd och fumlade efter en näsduk. Då fastnade min blick vid pappas vita tubsockar som var ikorvade i hans svarta lackskor. Det fick mig att tänka tillbaka på en annons hans jobb hade i tidningen då han jobbade på Tempo för ca 25 år sedan. Hela hans avdelning var fotograferade i reklamen och han hade exakt likadana skor och vita korvade tubsockar till svarta byxor. Jag var bara sex år då men jag måste ha hängt upp mig väldigt på det eftersom jag kom att tänka på det nu och inte heller tänkt på det sen dess. Och det är märkligt att det är ett av de starkaste minnena även från den här dagen.
Förutom en annan grej och det var att prästen tog fram en hundralapp och frågade om det var någon som ville ha den. Gänget i bänkraden bredvid gastade genast "JAAA" vilket prästen nog inte var riktigt beredd på. Och så drog han en liknelse om att hundralappen behåller sitt värde även om vi river sönder den, knycklar ihop den och trampar på den. Och att det även är så när man blivit döpt och välkomnad i Guds famn. Att, trots att man behandlas som skit, blir trampad på, rivs sönder så är man värd någonting. Jag tänkte istället på självkänslan. Att det är det. Att om vi har en bra självkänsla från början och känner att vi älskade för de vi är, kan vi klara av att bli trampade på senare i livet utan att ta så mycket skada.
Prästen avslutade med att kommentera att det är ovanligt att barn som döps är så tysta som dem som döpts i dag. Och att de är tysta inte är samma sak som att de är duktiga. Nej, för barn skriker, enligt prästen, på grund av antingen att de inte mår bra, att de har ont eller att de inte får som de vill".
Och jag undrade för mig själv varför gänget i kyrkbänken bredvid förde sånt oväsen.
Kommentarer
Trackback
