uraskanielden

I veckan när jag cyklade till jobbet, noterade jag, ungefär i höjd med slottet, en ask med röda geléhjärtan som låg utspridda över marken. De ljusröda hjärtana låg där inbäddade i en blandning av strösocker och pudersnö och cyklisterna vejde för den hjärtformade asken.

Det första jag tänkte då jag såg hjärtana var "ååh, någon har fått en present men inte alls brytt sig om den och bara behandlat den helt omsorgslöst." Jag blev förvånad över min association. Det är kanske inte det som ligger närmast till hands att tänka i en sån situation. Jag började fundera över andra alternativ. Kanske skulle någon ha med en ask till jobbet och bjuda på, satt den på pakethållaren och tappat den utan att märka något. Någon kunde ha velat ge hjärtana till sin man/fru som en slags försoningspresent men den personen ville inte försonas och bara slängt iväg asken.

Att någon helt enkelt fått en fin present av någon älskad och helt enkelt förtvivlat tappat den fanns inte i min tankevärld alls just då. Fast då skulle man väl inte ha låtit hjärtana ligga så utspridda över hela trottoaren? Åtminstone jag skulle ha samlat ihop varenda liten geléklump.

Jag cyklade vidare utan att tänka mer på det.





Men flera dagar senare har hjärtana legat kvar på min cykelväg. Kartongen har försvunnit men de röda gelésakerna ligger där, om än lite ihopskrumpna och en mer mörkröd ton. Som om de vill säga mig något. Men jag vet inte vad. Än.