Inte ens en trött sambo som bjuder på otinad frystårta
Jag kände mig så otroligt ensam när jag vaknade i morse. Jag hatar att fylla år och det har nästan blivit lite smått traumatiskt för mig. Det är inte det att bli äldre. Det är bara ensamheten. När hela ens släkt är på annat håll och ens bästa vän på Teneriffa. Och man inte ens har en trött sambo som bjuder på frystårta som inte hunnit tina än efter att han varit på krogen och kollat på superbowl hela natten.
Och när de enda som hör av sig förutom familjen är en idiottrånande beundrare och ett ex som inte kan släppa taget. Jag är jätteglad att mamma och pappa ringer. Men jag känner mig så ohyggligt ensam i dag.
På lunchen nåddes mina kollegor av budskapet (inte via mig dock).
"Jaha, ja när jag fyllde 31 då var jag gravid i sjunde månaden."
"Ja och jag hade en ettåring..."
LR lyckades muntra upp mig med orden att det inte var nån som kom ihåg henne heller. Och att hon köpte Ben & Jerrys till sig själv. Det ska jag göra. Med cheesecakesmak eller brownies. "Och så blommor. Köp blommor" sa hon. "Extra fina." Tack LR.
