uraskanielden

I morse när jag satt och babblade med ett par tjejer av det yngre gardet från min förra avdelning kom vår nya biblio förbi. Han verkar lite tyst och blyg och tvekade lite om han skulle våga sälla sig till vårt sällskap. Och så tog han några taffliga steg och sträckte han fram handen för att hälsa.

"Ja vi träffades igår" sa jag. "Men jag kan tänka att det är omöjligt att hålla reda på alla nya ansikten". " Och så är det ju inte självklart för jag hörde till det här gänget innan men nu har jag bytt avdelning" babblade jag på.

Och så blev det 20 frågor så klart. Jag var tvungen att ta reda på var han jobbat innan och det verkade som om han flyttat hit till vår stad enbart för det här jobbet.

"Det är klart" sa han. "Det är ju lite skillnad" "På det biblioteket jag var tidigare jobbar över hundra pers..."
"Ja här är ju inte så många" flamsade jag och tänkte stackars, stackars människa som bytt liv och flyttat till den här världen....

"Ja jag har ju hört talas om er förra biblio, var är hon nu?" fortsatte han. Och så blev det mycket prat om hur mycket vi saknar vår förra biblio...

Sen kom MF och jag satte igång att kommentera prinsessans förlovning och att det var en politisk välplanerad grej med tanke på att vi behöver något glatt i lågkonjunkturen och så var det säkert något som behövde komma i skymundan och nu också när kärnkraftsdebatten håller på att ebba ut. Och MF tittade på mig och såg ut som om "jaha det verkar som bruden har förmåga att tänka ändå..."

Biblion verkade i alla fall road över mitt öppna resonemang. Vänta bara tills han får träffa U, då blir han i chock på riktigt. (Hon har semester den här veckan)



På eftermiddagen när jag fick med mig halva avdelningen på eftermiddagskaffe diskuterade vi sätt att träffa folk. Det hela började med att jag drog iväg ett mail om att det faktiskt var dax för aw nu. Vi ska ha det nästa vecka. Och sen började en prata om sin väninna som dejtar hejvilt och de andra börjar planera för att jag ska träffa någon, vilket känns något obekvämt.

"Det ska vara innebandycup i mars- gör som jag, anmäl dig som funktionär så kommer du träffa en massa" sa en.

Sen blev det prat om nätdejting som jag inte tror det minsta på. Tänk så mycket man missar genom att välja ett kön i ett åldersspann och kolla på en bild. En människa kan man inte träffa så enligt mig. Men där gick våra åsikter isär.

"Men träffsäkerheten blir i alla fall större genom nätdejting" menade S. "Längst ner på skalan måste ju vara krogen." "Där är ju bara yta och alla är fulla." "Därför är det vanligast att man typ träffas på gymmet eller bibliotek."

"Bibliotek?" sa jag. "Hur då?"

"Ja alltså kanske inte vårt bibliotek" skrattade S. "Men större..."

Och så var det hela igång:
"Ja man vet ju aldrig vilka som håller hus i jobb-biblan." "Kanske nån som sitter och läser vetenskapliga tidsskrifter" "Eller den nya biblion" "Bäst att ta en sväng förbi där varje dag, det kanske blir nya samlingsplatsen" "Ja var är hon nu då, äh, hon sitter väl i biblioteket som vanligt nu för tiden."

Och när vi gick upp från fikat sa jag till de andra "jag kommer jag ska bara ta en sväng förbi biblioteket..."