Varför gör vi flickor till flickor och pojkar till pojkar?
När min kompis gav sin snart fyraårige son en Dora-docka i julklapp sa han "men mamma det här är ju en tjejgrej". Jag associerade till det i dag på fikat i församlingshemmet. Allt var nämligen i rosa till ära för den näpna lilla tjej som precis hade döpts. Rosa, rosa, rosa. Allt från presentpappret till servettbanden till de små sockerhjärtana på tårtan. Till och med tulpanerna på bordet var rosa.
När jag var liten lekte jag minst lika mycket med lego, knallpulverpistoler och Big Jim-gubbar som med Barbie och sminkdockor. Om inte mer. Och jag, min naiva sjuttiotalist som trodde att vi har fattat nu och att den utvecklingen skulle hålla i sig, hade helt fel. För det verkar som om pendeln håller på att slå tillbaka. Nu leker tjejerna med Bratz och killarna med blinkande svärd.
Lite konstigt, tycker jag, eftersom vi lever i ett samhälle som kanske mer än någonsin behöver barn som är fria att tänka och bestämma själva över sina liv. Hur ska våra barn kunna välja själva när vi stoppar om dem med det rosa täcket redan vid dopet? Hur fria kommer de bli i sitt tänkande?
Varför gör vi så? Varför gör vi flickor till flickor och pojkar till pojkar? Varför kan vi inte låta dem bestämma själva?
Är det ett måste för oss i processen med oss själva i våra barns utveckling? På samma sätt som vi fotograferar barnet, sätter in bilder i album (det gör vi ju inte för att barnet ska ha något att titta i sen utan för vår egen bearbetning av vårt liv och barnets) ordnar vi med rosa dukning. Eller är det vårt trygghetsbehov? Delar vi in tillvaron i olika fack så vet vi var vi har oss själva och andra. Då undviker vi gränslöshet som förvirrar och hotar? Det är bekvämt att ha en standardiserad uppfattning om "hur det ska vara" att förhålla sig till.
Samtidigt funderar jag på vilka yttre faktorer som påverkar oss att tänka det här inrutade. För det måste ju vara något, i och med att vi inte är starka nog att våga tänka gränslöst. Och i dessa tider där nya antidiskrimineringslagar ständigt diskuteras och mångfaldstänket är centralt i den politiska debatten är det lite märkligt att det ändå är leksaks och modeföretagen som lyckas påverka oss mest. Och som bestämmer. Hur lyckas de? Och vad kan politiken lära av dem för att kunna slå igenom med det politiska budskapet så att våra barn kan bli fria och välja själva? Eller är det en företagshemlighet?
