Good relationship is the only way forward
Jag vet inte vad jag ska skriva om dagens utbildning. För jag vet egentligen inte vad den handlar om. För jag var inte där rent mentalt. Men jag lärde mig nog massor om dagens ämne ändå, för min egen del och på mitt eget sätt. Jag vet att det handlade om holding.
Vi såg en film om terapiteknik. Och hur terapeuten hjälper patienten att på kort tid komma i kontakt med sina känslor. Vi lärde oss att ha rädsla för affekt är som en fobi. Och en tjej som menade att när hon kommer i kontakt med sina känslor har hon misslyckats för hon har så mycket krav på sig och måste visa sig stark i alla sammanhang och då skulle det enligt henne automatiskt innebära ett misslyckande att känna och komma i kontakt med känslorna.
Säkert jätteintressant men jag drömde mig bort hela tiden. Till min egenterapi som jag äntligen fick möjlighet att smita iväg till på lunchen. Jag behövde terapin så väl i dag. Och mogna, mogna ansvarstagandet TC som frågar mig varför jag låter mig följa med i den galna dansen. Bra fråga.
Jag vet alla TC:s frågor redan. Och jag vet nästan alla svaren. Men det är inte frågorna jag bryr mig om. De är inte de som hjälper mig. Jag behöver mötet med henne just nu och jag behöver hennes holding. Jag behöver reparera förmågan till mitt egna hållande som har naggats i kanten de senaste åren. Hon bär mig när jag strular till det och inte orkar. Hon är den förnuftige som kan säga vad som är sunt och osunt när min egen gränslöshet tar vid. Hon stöttar upp och hjälper mig att reparera det där trasiga i kanten och hitta tillbaka till känslan som är att vara fri. Jag kan inte definiera hur hon gör det. Jag har orden i artikelkompendierna och känslan i verkligheten. Och vad vore orden och teorierna utan känslan? Ingenting. Det är holding för mig.
"Good relationship is the only way forward", säger den kände psykodynamikern Jeremy Hazel. Och TC är den som "rättat till" när det gått fel förut. Hon har aldrig brutit mot ramarna och hon är den som fått mig att förstå den djupa och innerligt viktiga innebörden i Hazels påstående. Hon lyfter mig. Inte i håret men kanske under armarna. Hon ställer mig på en plattform där jag orkar kämpa vidare tills jag vinglar ner igen. Och så ställer hon tålmodigt tillbaka mig på plattformen. Om och om igen.
Vi såg en film om terapiteknik. Och hur terapeuten hjälper patienten att på kort tid komma i kontakt med sina känslor. Vi lärde oss att ha rädsla för affekt är som en fobi. Och en tjej som menade att när hon kommer i kontakt med sina känslor har hon misslyckats för hon har så mycket krav på sig och måste visa sig stark i alla sammanhang och då skulle det enligt henne automatiskt innebära ett misslyckande att känna och komma i kontakt med känslorna.
Säkert jätteintressant men jag drömde mig bort hela tiden. Till min egenterapi som jag äntligen fick möjlighet att smita iväg till på lunchen. Jag behövde terapin så väl i dag. Och mogna, mogna ansvarstagandet TC som frågar mig varför jag låter mig följa med i den galna dansen. Bra fråga.
Jag vet alla TC:s frågor redan. Och jag vet nästan alla svaren. Men det är inte frågorna jag bryr mig om. De är inte de som hjälper mig. Jag behöver mötet med henne just nu och jag behöver hennes holding. Jag behöver reparera förmågan till mitt egna hållande som har naggats i kanten de senaste åren. Hon bär mig när jag strular till det och inte orkar. Hon är den förnuftige som kan säga vad som är sunt och osunt när min egen gränslöshet tar vid. Hon stöttar upp och hjälper mig att reparera det där trasiga i kanten och hitta tillbaka till känslan som är att vara fri. Jag kan inte definiera hur hon gör det. Jag har orden i artikelkompendierna och känslan i verkligheten. Och vad vore orden och teorierna utan känslan? Ingenting. Det är holding för mig.
"Good relationship is the only way forward", säger den kände psykodynamikern Jeremy Hazel. Och TC är den som "rättat till" när det gått fel förut. Hon har aldrig brutit mot ramarna och hon är den som fått mig att förstå den djupa och innerligt viktiga innebörden i Hazels påstående. Hon lyfter mig. Inte i håret men kanske under armarna. Hon ställer mig på en plattform där jag orkar kämpa vidare tills jag vinglar ner igen. Och så ställer hon tålmodigt tillbaka mig på plattformen. Om och om igen.
Kommentarer
Trackback
