uraskanielden

Jag vet det har varit mycket filosofiskt. Jag ska försöka göra en lättsam balans men jag har haft lite skrivkramp åt det lättsamma hållet. Skrivkramp som då inte används i ordets rätta bemärkelse utan mer som en mental blockering [den senaste meningen bör läsas med Kristina Cappelin-dialekt].

I helgen när jag var hos mamma satt jag och kollade i en almanacka med gamla bilder på folk från början av 1900-talet och undrade: "Varför ser alla så rädda ut på kort från förr i tiden". "Hade de så svårt?" "Trodde de att kameran skulle förtrolla dem?" "Hade folk ingen humor förr i tiden?" Inte en enda person ser glad ut på de där korten!

När jag började tjata om det och mamma och hennes man insisterade att man visst hade humor tog mamma fram ett stort, gammalt, ganska suddigt foto från när hennes pappas farmor gifte sig. Bröllop i stora släktens lag.

Men se, inte heller där var det någon som drog på smilbanden och det var ändå ett gäng på nästan hundra pers som hade ställt upp sig i bersån i mammas pappas farmors trädgård. 



Min första fråga när jag såg bilden var dock; hur har de kunnat samla alla? Hur har de fått inbjudningarna? Och hur har de hittat dit? Är det egentligen flera hundra släktingar, kanske tusen från början, och bara en bråkdel nåtts av budskapet och lyckats pricka in en lucka i Outlooken. Hade de klockor så de kunde passa tiden? Och sen, tänk va kul att vara så många. Nittinio vänner i facebook bara där genom släkten och tänk också hur många nära och reella kontakter man hade hela tiden. Full fart och ingen behövde känna sig utanför eller obehövd.

Men man var uppenbarligen inte glad trots hundra vänner i Facebook och bröllop med tjocka släkten. För ingen log ju. Utom en gubbe som skelade jättemycket. Hans ögon stod verkligen åt var sitt håll. Men varken mamma eller hennes man kunde se det och undrade hur jag kunde märka det på det miniminiansiktet med de mikroskopiskt små ögonen långt bort i bersån.

Jag ville så gärna veta mer om varför han log och om hans liv. Förresten blev jag jättenyfiken på alla på bilden och deras liv och slutade inte fråga. Och mamma hade inte ett enda svar.

"Den enda som är kvar i livet som skulle kunna tänkas svara på någon av de här är min farbror i Västerås och han är dålig", sa mamma.
"Är det han med skrivkramp?" undrade jag.
"Va?"
"Ja, ni sa en gång att han hade skrivkramp och så spillde han ut kaffe"

Jag minns det fortfarande. Jag var fem år och farbror Göran och hans fru var på besök hos mormor och morfar och så drack de kaffe och han darrade hemskt mycket och spillde ut en massa kaffe. Och då tänkte jag direkt att mamma eller mormor sagt att han hade skrivkramp och att det var det som gjorde att han spillde.

Tydligen är skrivkramp att man blir darrig om man hållit en penna hårt och skrivit länge. Inte att man darrar av att hålla något i handen. Eller har en mental blockering. Och enligt mamma har ingen nånsin sagt att Göran hade skrivkramp för det har han inte. Hoppas i alla fall inte att han har kramp i käken för nu måste jag fråga om allvarliga miner vid bröllop.

Och jag fick inte ens ihop det här. Kanske för att det var skrivkramp från början till slut.