uraskanielden

Jag har letat frisör. Igen. För det hade ingen tid hos min favoritfrisör sen förra gången jag bodde i Uppsala och jag var verkligen tvungen att klippa mig nuuu.

Jag blev tipsad om en vid Vaksala torg av en kollega. En och en halv timme hade jag till mitt förfogande, för sen måste jag vara tillbaka på jobbet. Men det är ju lugnt det är ju bara en klippning, det borde gå på en halvtimme. Och jag hade ju redan tvättat håret själv.

Men frisören var tio minuter sen. Och jag frågade, "det tar inte en timme va?" "Nej, nej det är lugnt, vi är snart klara" svarade den från början något surmulna frisörskan.

Men vi började med tvätt. Shamponering och balsamering. Massera hårbotten. Lugnt och metodiskt. Och det var lite tyst och tungt. Jag lyckades så småningom fånga upp vad det var, frisören var ledsen för att hennes närmaste kollegor hade slutat på salongen. Och när vi pratat om det kunde hon tina upp lite. Och prata om sig själv och annat som jag frågade om.

Och så fastnade i en mycket intressant diskussion om löshår. Om hur det kommer från Indien. Från personer som låter håret växa jättejättemånga år och som sen klipper av sig det och säljer det för att kunna överleva. De som bor i Indien har jättebra hårkvalitet, tydligen. Och så tar de även hår som har offrats vid tempel. Det är tydligen jättevanligt. Man plockar upp "tempelhåren" och skickar dem till "hårindustrin". 

Men tjejen kunde inte prata och klippa samtidigt. Och jag var jättenyfiken och var tvungen att fråga tusen frågor. Så vi glömde tiden.

Det är tydligen jättevanligt med löshår. "Jag har haft det själv rätt länge" sa frisören. "Men mitt hår har förstörts av det nu så jag måste odla ut mitt äkta."

Man fäster löshåret i det riktiga håret, nära huvudet och det stramar lite till en början men efter några veckor märker man inte av fästena. Men en del står inte riktigt ut och vill ta bort det efter några veckor. Jag undrade varför, är det att man inte står ut med vetskapen att ha någon annans hår på sig eller är det ovanan att helt plötsligt ha långt hår och att det inte riktigt känna som en själv? Frisören sa att det nog var mest ovant. För annars vänjer man sig vid att håret växer ut successivt. Och håret är ju inte "direkt" från någon annan. Det behandlas jättemycket, något skikt skalas tydligen av och... ja det är en jättegrej.

 Löshår - så det förslår.

Och det är ju inte billigt att få löshåret isatt i håret hos frisören. Jag frågade om hon visste vad föräldlingsvärdet var, vad människorna i Indien får för sina hår och vad man som kund får ge för ett nytt långt hår. Att få löshår isatt kostar ett par tusen. Minst tror jag. Men hon visste inte mellanskillnaden. Är det inte en ganska sjuk grej att komma på?

En timme och en kvart senare fick jag kasta mig på cykeln för att ta mig upp till jobbet. För tre centimeters klippning.