Dig får vi ju skicka på mattekurs
KC sa till mig häromdagen att jag absolut inte får känna mig blåst på mötena med chefer eller ledning. "Det är du verkligen inte och det blir bara en självuppfyllande profetia då". "Om du känner dig blåst så beter du dig som så, lägg av med det, det ska du inte ge dem". Det var efter torsdagens möte när jag tyckte att jag bara sagt idiotiska grejer som var helt självklara för alla redan.
Efter lunch, i dag, satt jag och chefen och gick igenom en lista. Han som ledde torsdagens möte förra veckan kom in och frågade om vi kunde räkna ut hur många som jobbar under LM2.
"584-179, sa M. Räkna ut vad det blir"
Jag satt med papper och penna och hoppades att siffrorna skulle vara 584-162 så att jag slapp räkna med "ett i minne"... "Men det är ju ett i minne och sånt...", hasplade jag ur mig, varpå direktören tog min penna och började kladda på pappret.
"Dig får vi ju skicka på mattekurs" sa chefen efter att direktören hade lämnat rummet".
Jag klarade inte av att de där två stod över mig och väntade på ett svar. Det var som att vara sju igen och bli förhörd på en läxa av en sträng förälder och jag sa sen till chefen att jag inte skulle ha lyckats pressa fram vad två plus två var en gång. Då skrattade hon.
Chefen tror bergis att jag har fejkat alla mina betyg och mitt CV. Ingen kan väl på allvar tro att jag har 80 poäng nationalekonomi efter det här... Fast jag har alltid haft mycket lättare för plus än minus. Undrar om det har med inställning till livet att göra. Att man hellre lägger till än drar ifrån.
Det som är bra med vår tighta budget är väl i alla fall att de inte kommer att ha råd att skicka mig på mattekurs och låta mig sköta de beteendevetenskapliga delarna i stället för de matematiska i fortsättningen.
Efter lunch, i dag, satt jag och chefen och gick igenom en lista. Han som ledde torsdagens möte förra veckan kom in och frågade om vi kunde räkna ut hur många som jobbar under LM2.
"584-179, sa M. Räkna ut vad det blir"
Jag satt med papper och penna och hoppades att siffrorna skulle vara 584-162 så att jag slapp räkna med "ett i minne"... "Men det är ju ett i minne och sånt...", hasplade jag ur mig, varpå direktören tog min penna och började kladda på pappret.
"Dig får vi ju skicka på mattekurs" sa chefen efter att direktören hade lämnat rummet".
Jag klarade inte av att de där två stod över mig och väntade på ett svar. Det var som att vara sju igen och bli förhörd på en läxa av en sträng förälder och jag sa sen till chefen att jag inte skulle ha lyckats pressa fram vad två plus två var en gång. Då skrattade hon.
Chefen tror bergis att jag har fejkat alla mina betyg och mitt CV. Ingen kan väl på allvar tro att jag har 80 poäng nationalekonomi efter det här... Fast jag har alltid haft mycket lättare för plus än minus. Undrar om det har med inställning till livet att göra. Att man hellre lägger till än drar ifrån.
Det som är bra med vår tighta budget är väl i alla fall att de inte kommer att ha råd att skicka mig på mattekurs och låta mig sköta de beteendevetenskapliga delarna i stället för de matematiska i fortsättningen.
Kommentarer
Trackback
