uraskanielden

Nu har jag två jätteblaffor till blåmärken. Ett på vardera låret. Det ena fick jag när jag halkade runt ett hörn och hamnade på en betongklump med tillhörande järnstaket för någon vecka sen. Halva stationsområdet dånade när jag tjongade i betongklumpen och jag minns att jag tänkte redan då hur ont det gjorde och hur ont det skulle komma att göra. Det var mina hala stövlar.

Mitt andra blåmärke blev till i morse och jag befarar att det kommer att bli ännu större än vad det är just nu. Jag har tröttnat på cykelvägarna eftersom de är isiga och spåriga och i princip inte underhållna alls. Så jag tog bilvägen. Uppe vid polishuset hade jag ganska bra fart och jag låg i filen där pilarna pekar rakt fram, höger och vänster och min ambition var att köra rakt fram. Just då körde en bil om mig för att svänga höger. Jag tvärnitar (nya bromsar som tur är), åker i en båge genom luften, över cykeln och landar på trottoaren.

Bilisten ser mig inte ens en gång, (han måste ha varit väldigt fokuserad på att hinna över vid grönt ljus) utan fortsätter bara köra. Det jag minns av min flygtur genom luften var att jag tänkte "bara jag inte repar lacken på bilen". !!!! En person som tänker så måste ju vara i totalt avsaknad av självkänsla. Som tur är stannar bilen bakom och väntar på att jag ska samla ihop mig själv och mina pinaler. Men när jag kom hem i kväll upptäckte jag att mobiltelefonen har förkommit. Den är nog krossad och överkörd. Och numera också spärrad.

Och för er som undrar så - ja jag hade hjälm.