uraskanielden

Nu har jag gått här och tråkat i evigheter och trott att jag aldrig mer kommer att kunna känna något för en livs levande människa (inte död heller hoppas jag). Men så när jag springer där på löpbandet 12,2 km i timmen och Victoria och Daniel på TV-skärmarna, poserande framför kamerorna med förlovningsringarna i högsta hugg, går han förbi.

Mannen. The man! Och jag bara känner det. Jag skulle nog kunna bli kär igen. Och jag får en glädje inom mig. Hur lätt det kan kännas. När två personer möts och får ögonkontakt och man bara skulle kunna kliva av löpbandet och säga:

"Du, vill du dejta mig i kväll och i morgon och alla dagar".

Han gick fram där till sin kompis som satt i rullstol. Skämtade, sa något med snälla ögon, Glada, spjuvriga och jag kunde inte sluta titta. Han var inte snygg, inte vältränad, inte så. Men han var levande och han såg mig och jag blev så glad att bara se honom.

Och jag kände hur enkelt allting blev. Att inte jaga. Att inte anstränga sig för att få uppmärksamhet, att inte vara rädd för att inte räcka till. Jag kände det enkla.

Och så gick han, kom tillbaka och mötte min blick. Och jag tittade bort. Och när jag sprungit klart såg jag honom inte. Det gör inte så mycket för än så länge är han den jag vill att han ska vara.

Men nästa tisdag, samma plats, samma tid. He better be there!