Sommarbilder
Sommarbilder
Sommarpyssel...
Kirurgiskt ingrepp del III och tisdagen som kom av sig
Jag, FF och Soffan planerade en massa saker för tisdagen. Sol och kanske bad? Vi skulle kunna ta en tur till Skansen med barnen. Jag var till och med på väg att övertala FF att hänga på allsången. Men nej, efter ett antal dagar med svullnad efter det ohyggliga jätteingreppet förra veckan gick fanskapet sönder precis innan jag skulle gå och lägga mig.
"Åk till akuten", tyckte FF som är läkare. "Det där måste tömmas ordentligt".
Jag suckade.
"Näää de kommer säkert ändå bara skicka hem mig med en kompress", sa jag tveksamt.
"Nä det kommer de inte alls, ta en taxi till Sös!"
Det var väl bara att åka då. "Soffan", min räddare i nöden följde med till Södersjukhuset. Jag tror ingen kan förstå hur ovärderligt det var med det moraliska stöd jag fick av henne och att slippa ge sig ut helt ensam dit mitt i natten. Det var tomt i första väntrummet men när jag visats in på avdelningen insåg jag att här skulle jag få vänta.
"Man skulle kunna tro att det är lördagnatt", sa en av undersköterskorna till mig. "Här är så fullt inatt." Det fanns inte ens ett rum ledigt och jag fick ligga på en rullsäng i korridoren. Soffan, den stackarn, fick sitta på en hård stol. Hon vägrade åka hem trots att jag försökte övertala henne.
"Jag får nog smsa T och säga att vi får skjuta lite på planerna med att gå på Skansen", sa Soffan.
"Jag måste nog sova i morgon. Tur att FF är hemma och kan ta hand om E".
Vi blev rätt fnissiga. Jag låg med näsan mot ingången till röntgen och allt jag kunde se var dörren till en toalett, dörrarna till röntgenkorridoren och en skylt med en kamera som var överstruken och med texten "fotografering i korridoren förbjuden".
"Soffan, du kan väl ta en bild av den skylten med din telefon", fnissade jag helt övertrött. "Det skulle vara coolt att ha".
Det visade sig att toaletten bredvid inte fungerade och jag ägnade första timmen åt att betrakta patienter som i sina försök att besöka toan vände i dörren på grund av odören. En i personalen satte upp en lapp med ordet TRASIG! men patienterna missade den hela tiden och det dröjde innan toalettbesöken till den toan sinade.
Det är hemskt att vara på akuten. Tydligen var ambitionen att hjälpa alla patienter inom fyra timmar men under de fyra timmar jag låg i korridoren hann jag upptäcka att det var många som var riktigt mycket sämre än jag som också fick vänta väldigt länge. En man satt och kräktes i korran och jag hörde hur en kvinna skrek av smärta inne på ett rum. Hon kämpade med att övertala sköterskan om att få starkare och fler värktabletter mot sin smärtaoch blev ursinnig när hon inte fick sin vilja igenom. Jag undrade vad som gör så ont att man skriker så och om det finns något som är det ondaste man kan ha... Njursten, tarmvred?
Dessutom hade det varit slagsmål på stan och slagskämparna kom in för att söka hjälp. Så onödigt!
Efter fyra timmar blev jag inrullad till ett rum och jag lyckades tillslut övertala Soffan att åka hem. Därefter var jag nära på att själv resa mig och traska hem i tron att de nog glömt bort mig och av tristessen att ligga där i all min ensamhet.
Ytterligare tre timmar senare lyckades jag slumra till och vaknade av att en ohyggligt snygg och stilig läkare kom in i rummet. Han frågade om jag ville gifta mig med honom och så blev jag frisk och så skaffade vi en massa härliga ungar och levde lyckliga i alla våra dagar...
Nä, inte riktigt så alltså. En undersköterska och en sjuksköterska kom in för att ta lite blodprov och efter att ha stuckit mig sju gånger i armen utan framgång och jag föreslagit att de kunde ta blod från knävecket istället hittade de äntligen ett kärl (i armen). Läkaren tog en odling och konstaterade att jag nog skulle sättas in på antibiotika och sen blev jag hemskickad. Tur att jag har frikort!
När jag ramlade in i FF:s lägenhet runt halv elvatiden låg Soffan och sov och FF hade fått leka med barnen hela förmiddagen. Jag åt lite, tog ett piller, gick och la mig och när jag vaknade klockan fem var middagen serverad. Nu är det allsång. Framför TV:n med FF.
Det var länge sen jag var så ompysslad och kände mig så "hållen". Hemskt med tanke på att jag min dramaqueen har sabbat alla dagens aktiviteter för familjen...
En plats för alla i samhällets ögon?
Jag förstår vad hon menar med att det är för samhällets skull. Det är faktiskt så att det är mycket enklare att få vara med och "leka" om man har en partner vid sin sida (helst då av motsatta könet). Jag önskar jag kunde säga att det var en myt men även FF har upplevt det; att hon som nyskild inte blev bjuden på de där parmiddagarna som hon tidigare var så given på. Att en del av ens sk vänner försvinner för att det enligt dem inte blir "samma sak" längre. Näe, hela samhället bygger på att man är två och jag undrar om det är mest skrämmande för omgivningen eller för en själv att någon helt plötsligt väljer en annan väg än de själva. Eller att stå där ensam. Varför ska det vara så, att de som väljer sina egna vägar blir så obekväma för andra? Varför är det så viktigt att vi alla gör likadant?
Jag var nyligen på en trettioårsfest i Skåne. Men trots att det var trettioårsfirande insåg jag, när jag dök upp där i trädgården att tiden är förbi när barnen lämnas hemma, till och med för trettioårsfest. Jag menar inte att man ska lämna barnen hemma, det är jättetrevligt när alla är med och det var så mycket värme och hjärta och personlighet i den festen. Men det blir en annan grej. Och åh vad mycket lättare det hade varit för ALLA om ALLA hade barn nu och alla kommit dit med dem så att de kunde leka! Och jag sällade mig som vanligt till den skara som jag under dessa fester helt plötsligt blir dödspolare med och har allt gemensamt med. Vi som inte pratar blöjbyten och dagisplatser (dvs för det mesta och även i detta fall även gay-sektionen plus någon enstaka singel i bästa fall). Jag kan förstå att de som inte känner så många singlar eller har en så otroligt trevlig gaybekanskapskrets som K och W och som är så öppna och ifrågasättande av samhällets normer väljer att satsa på tvåsamheten och allt som ingår i detta förnämliga "kit". Det blir enklare och mindre obekvämt för dem så.
Idag när jag stod och andades frisk stockholmsluft utanför Åhléns City och väntade på JP och förvandlingen från udda alien till alldeles vanlig och normal stockholmssingel passade jag på att betrakta några andra som antagligen också kände sig som totala aliens. Under den korta tid jag stod där (tjugo minuter - JP var sen) hann jag kolla in fem människor som av någon anledning inte passade in i "andras" ögon.
Den första var en påtänd man av nordafrikanskt ursprung som försökte kränga CD-skivor på gatan. Han gjorde en ansats att möta de förbipasserande och sa "hello, hay" och sen inget mer utan tog ett steg tillbaka. Han försökte inte ens visa upp vilka CD-skivor han hade och de förbipasserade undvek honom naturligtvis med blicken och tog en liten omväg. Det var intressant hur alla låtsades om som om han inte fanns och på något sätt var det så att det gjorde att de fick honom att utstråla det också. Han verkade inte förstå vad han gjorde där. Under den tid jag stod där fick han inte en enda kund.
Den andra personen var en kvinna som jag kände igen. Hon var blek och mager och hade en solhatt. Jag har sett henne i tunnelbanan tidigare och där har hon pratat och sjungit jättehögt om gud och Jesus och ilsket skrikit "håll käften" till människor som sagt till henne att dämpa sig. Just när hon passerade mig skrek hon något osammanhängande i mitt öra. Jag undrade så vad som pågick inom henne och vad som får henne att välja bort den verkliga världen.
De tredje och den fjärde personerna kom med ca fem minuters mellanrum och checkade av soptunnan som jag stod vid. Den första var en kvinna i femtioårsåldern och hon såg ganska proper ut så jag blev förvånad över att hon gick och samlade burkar. Jag önskade att det inte fanns något att ta upp ur tunnan för jag kände att jag hade svårt att stå ut med att hon skulle sticka ner armarna där. Som tur var såg hon inget som hon tyckte var värt att plocka upp. Mannen som tittade i samma tunna fem minuter senare brydde sig inte heller om att rota omkring och jag förstod att här kommer folk hela tiden för att titta i soptunnor och rota fram flaskor och burkar att vaska fram några ören ur.
På väg därifrån såg jag en man sitta på nedersta trappsteget i trappan vid Sergels torg. Han såg inte alls ut att må bra och höll på att sjunka ihop hela tiden. Jag la märke till att han hade ett identitetsband runt handleden och tänkte att han kanske inte alls skulle vara här. Ute i "friheten". En polisbil stod några meter bort och några poliser stod och resonerade. Jag undrade om de sett mannen för en stund senare gick en av polismännen fram och pratade med några demonstranter på "plattan". På väg tillbaka tog han några steg mot mannen och sa något till honom varpå han rätade upp sig något. Men jag tvivlade på att han under någon omständighet skulle ha förmågan att resa sig själv. Sen gick polismannen och jag själv stod faktiskt inte ut med att stå kvar och se fortsättningen.
Om man jämför är det en piece of cake för mig att passa in. Kanske helt absurt att överhuvudtaget försöka dra en parallell. Men ändå, det handlar fortfarande om vad som gör att vissa personer sticker ut eller inte får vara med och leka. Allt jag behöver göra är att skaffa man och barn. Frågan är bara om det samtidigt innebär att jag finner det sammanhang där jag trivs om jag skulle göra det. Jag tror och hoppas det.
För de här människorna är det svårare. Finns det en plats för dem där de får vara med? I samhällets ögon? Kan de hitta sitt sammanhang för sin egen del? De kanske de redan har, det vet bara det själva.
Och alla vi som står runt omkring. Vi väljer att sticka huvudet i sanden och hålla oss till det vi anser normalt och minst skrämmande. För att vi är rädda. Och fortfarande förstår jag inte vad vi är rädda för?
Melanotan och vad hände med vanliga hederliga brun-utan-sol?
"Den brune"? Jag tyckte det var en konstig kommentar.
Och sen kom det in en kille som såg väldigt solbränd ut.
"Har du varit utomlands?" frågade jag.
"Näe" sa han och skrattade.
"Men så här brun hinner man inte bli i Sverige på en månad även om man är utomhus hela dagarna"
"Jag vet" sa han. "Jag injicerar melanotan". "I buken(!)"
Blir detta det nya, undrar jag - att bli "melanotanned"?
Melanotan är ett sorts hormon som gör att kroppen producerar melanin, som i sin tur gör att man blir solbränd. Det är inte godkänt i Sverige på grund av att man inte känner till biverkningarna men i Australien kan man få det utskrivet på recept. Naturligtvis har killen köpt det olagligt på nätet.
"Jag är inte så orolig över bieffekterna" sa han. "Ja jag hade lite ont i huvet och var lite yr till en början men nu känner jag inget". "Jag råkade bara injicera för mycket sist för jag blev lite väl brun".
Det var helt otroligt. Och jag tänker vad är nästa steg i vad man gör för att se snygg ut... Doping? Samtidigt kan jag förstå killen som är rödlätt och förmodligen aldrig kunnat vara ute i solen mer än korta stunder. Hur kul är det att sitta sönderbränd inomhus när kompisarna hänger på stranden? Då kanske man tar risken att inte känna till de långsiktiga biverkningarna. Vad vet jag?
Nu senast i en artikel i DN blir man tydligen även smal och får ökad sexlust av den nya sk "barbiedrogen". Är det något i ämnet som ökar fettförbränningen då och vad kan det vara i så fall? Och det här med ökad sexlust - vad leder till det? Tydligen brukar melanin användas på något sätt mot sömnsvårigheter har jag hört och då är det kanske bara det att om man sover bättre orkar man ha mer sex... Bättre förklaring kan jag inte komma på där...
Näe, det känns mer som en marknadsföringsgrej av produkten. Hur som helst är det otroligt intressant med alla risker människor är berädda att ta för att bli snygga och förbli unga... Den gamla hederliga brun-utan-sol - vad hände med det? Och alla skönhetsoperationer - hur reglera riskerna där?
Samtidigt är det intressant att det är tillåtet med solarier trots att man vet att de är cancerframkallande...
Kirurgiskt ingrepp II och forts.
Läkaren var en ganska loj typ som verkade ha tröttnat på sitt jobb för cirka trettio år sen. I släptåg hade han naturligtvis en ung läkarkandidat som artigt frågade om han också fick undersöka "saken".
"Visst. Varför inte ta in hela sjukhuset när ni ändå är i farten..? Kan ni inte bara plocka bort den här körteln en gång för alla så jag slipper fler ljumskuppvisningar..?"
"Det är lika bra att se till att vi får bort hela ordentligt nu då", sa läkaren d.ä. och laddade bedövningssprutan.
Inte mycket var sig likt från mina grandiosa fantasier om ingreppet (mer än att jag faktiskt fick en operationsduk). Än så länge.
Men naturligtvis svimmade jag där jag låg. Bedövningen hade inte hunnit börja verka fullt ut och när läkaren satte igång blev det svårt att stå ut med smärtan i kombination med att jag spände mig, i kombination med att jag varit rädd för bedövningssprutan, i kombination med att alltihop är så obehagligt men att jag alltid måste vara så cool för att det här är något som bara måste göras, osv...
Först så kände jag den där obehagliga svimningskänslan och kämpade fortfarande med att förhindra att den skulle ta överhanden. Men ju mer jag kämpade desto mer spände jag mig och minns att jag tänkte; "jag kommer aldrig klara av att föda barn om jag inte ens klarar det här utan att svimma". Tillslut sjönk jag in i någon slags drömvärld där allting var fint och vackert och oerhört behagligt.
Tills jag hörde en massa rop i rummet och på något sätt tvingade mig själv komma tillbaka.
"Vakna, vakna, vakna, hallå, hallå, förvinn inte..."
"Oj jag svimmade visst", sa jag högt och motvilligt och försökte öppna ögonen mot sjuksköterskan som stod över mig tillsammans med fyra andra personer jag inte sett tidigare. Jag ville egentligen inte alls vakna och det kändes nästan bara som att jag vaknade för deras skull. För att jag inte skulle oroa dem och för att verka plikttrogen. För egen del kunde jag lika gärna förbli bortkopplad.
Britsen som jag låg på var nu nerhissad så fötterna låg uppåt taket. Det var fullt hallaballo i rummet och jag hörde ljudet av en apparat som jag inte tror funnits där tidigare och som pep lite då och då.
"Sätt in syrgas", sa läkaren d.ä. och jag kände att den yngre varianten tog chansen att lite taffligt ingripa med att lyssna på mitt hjärta.
"40", sa han. (Vad nu det betydde. Jag vet bara att en människa har ca 4 liter blod och att jag nog vid det laget hade 2 liter kvar om de skulle ägna uppmärksamheten åt att jag svimmat istället för att ta hand om mitt wide open sår). Jag svimmar allt som oftast när jag tar sprutor eller gör illa mig så det är inga konstigheter.
"Sätt en nål", sa läkaren d.ä.
"Nej, nej sätt ingen nål", hörde jag mig själv säga. "Då svimmar jag igen". (Det är just det med nålar och sprutor och sänkor, jag klarar inte av det. Det är så obehagligt)
"Hon vill inte ha någon nål", hörde jag någon säga.
"Jo vi måste nog sätta en nål", sa läkaren till mig igen.
"Okej, gör det då. Det är ju ni som är experterna på området. Om ni gör den bedömningen får jag väl lita på att det är det bästa", HÖR JAG MIG SJÄLV SÄGA helt aspergeroidt. (Hur bitchig och besserwissrig får man bli???)
Det sköna i det här tillståndet är att jag verkligen inte har någon koll på vad jag säger. Som om mitt överjag helt plötsligt blockerats eller försvaren spärrats eller bleknat bort. Lite som när man går i analys. Och det var skönt. Undrar vad som händer i hjärnan när man svimmar.
"Är 40 dåligt?", frågar jag sen, fortfarande utan att ha öppnat ögonen. "Och vad är det för maskin som låter?"
Jag kände verkligen att syrgasen hjälpte. Jag andades mycket tyngre nu. Det var som att jag verkligen kände bröstkorgen åka upp och ner.
"Inte så bra, men du kanske är vältränad", sa läkaren d.ä. "Nu skrämde du oss verkligen. Du börjar få tillbaka färgen på läpparna nu." (Jag som ändå hade målat dem före sjukhusbesöket, tydligen döljer inte läppstiftsfärg grådaskig svimningsfärg ;-)
"Hade det varit bättre om jag inte hade varit vältränad då? Hade pulsen varit högre då eller?", säger jag, min dumma idiot. På den frågan bryr sig ingen om att svara.
"Händer inte sånt hela tiden?", fortsatte jag. "Att folk svimmar. Det vore ju konstigare om de inte gjorde det."
"Det är lite olika", hör jag kandidaten svara artigt någonstans långt borta.
"Det är ju ett bra sätt att slippa operationen på", skojade en av sjuksköterskorna. "Att svimma sig igenom den. Nu är det bara att sy ihop det hela".
Jag suckade. Fanskapet var alltså inte ihopsytt än! Jag kan bara ha svimmat en jättekort stund. Men jag måste ha varit dizzy rätt länge för jag minns nästan ingenting av själva sy-fadäsen eller när de två hantverkarna tackade för sig och gick.
"Hej", sa jag tillslut lite snopet när jag öppnade ögonen mötte en "ny" sjuksköterskas blick. De två läkarna hade lämnat rummet och två sköterskor var där och torkade blod (och svett; hemskt vad man svettas när man svimmar) från britsen och från mina ben.
"Hej" sa hon vänligt. "Då fick vi lite dramatik på jobbet idag".
"Ja jag får inte så mycket uppmärksamhet hemma så jag passar på att sätta igång grejer så fort jag får tillfälle", säger jag, fortfarande med avsaknad av förmåga att tänka mig för.
Min grandiosa fantasi besannades lite grann i alla fall. Med operationsteam på fem pers. Och en maskin som tickade och till och med tjöt. Hoppas att jag är av med problemet en gång för alla. Och att jag slipper komma tillbaka trots att det är gratis.
Kirurgiskt ingrepp II
"Tydligen fick inte doktorn med sig hela" konstaterade sjuksköterskan.
I dag har jag fått en ny tid. Hos läkare nr tre som ska undersöka och förhoppningsvis den här gången i samma veva ta bort min körtel som sitter på ett inte helt ogenant ställe. (Sen tror jag att jag fläkt ut mig för samtliga kirurger på det sjukhuset.)
Jag är inte speciellt orolig, det gick ju bra sist. Men då var jag verkligen jättejätterädd. Det är bara det att det antagligen inte kommer att räcka med åtta stygn den här gången.
"Det är väl bara en läkare" sa jag tveksamt till mamma igår. "Det lär ju bli minst dubbelt så många stygn nu. Och nu får de ta hela, jag tänker inte komma dit fler gånger."
Hon fnissade. "Vad tror du - att det är ett helt operationsteam för din lilla körtel?"
Jag fnissade också, medveten om min grandiosa tanke. Jag ser det hela framför mig: Alla läkare och sjuksköterskor i gröna dräkter som springer omkring och förbereder. Narkossyrrornas intensivt målade ögon - det enda som syns ovanför munskyddet. En grön operationsduk över stället där snittet ska göras. Maskiner som tickar och väser. Sen vet jag ju inget mer eftersom jag ju sövs ner....
(To be continued ;-)
Finns det några korrelationsstudier på "virtuell isolering" och depression?
"Det är inte det att jag gått under jorden, jag har bara inte kunnat vara inne på facebook på ett par dagar" sa jag när jag ringde L för att fråga om han trodde det fanns någon chans att rädda något av alla mina hundratals dokument som jag endast sparat på hårddisken.
"Så du menar att om du inte syns på facebook då finns du inte" svarade han när vi satt och drack kaffe nere på stranden en stund senare.
Jag blev överrumplad av hans kommentar. Han hade rätt. Finns jag inte på fejan så finns jag inte! Är jag inte där och uppdaterar min status, kommenterar och "gillar" så blir jag bortglömd. Mina vänner från mina tidigare "liv" kommer sakta sakta att glömma mig innan jag hunnit bygga upp ett nytt kontaktnät i min nya stad om jag inte meddelar mig. De kommer att hitta på egna aktiviteter och sluta skicka inbjudningar till olika roliga evenemang i Sthlm. Jag blev plötsligt medveten om min fantasi.
För jag vet att alla inklusive jag själv rent förnuftsmässigt tänker "vad är det för vänner i så fall?". Och det fanns ju faktiskt en tid när inte facebook eller twitter existerade och och det var ju inte det att man hade färre riktiga vänner före den tiden. Snarare tvärtom. Kanske var det till och med mindre tvekan om vilka som faktiskt var ens vänner just för att det kanske utkristalliserade sig lättare i och med att relationerna prövades.
Vad hände med det där att bara komma förbi och "hänga" en stund som man alltid gjorde som liten? Det är något med det där att ju mer glest mellan vännerna - desto mer äkta blir det med dem man faktiskt har. Som mellan avlägsna grannar i Norrland. När man inte är hemma ställer man upp kvasten mot dörren så att de som kommer för att just hänga inte ska göra sig besväret att stiga ur bilen.
Närheten, de riktiga relationerna och de autentiska mötena som inte går att få till i den virutella världen verkar bli en mer och mer sällsynt vara. Det är tryggare att gömma sig bakom en skärm än att gå in i en riktig värld och blotta sig för andra människor. Kvantitet går före kvalitet. Vi kan välja att inte stiga in i den "riktiga" världen utan istället innesluta oss i ett skal där vi helt och hållet själva väljer vårt engagemang. Bekvämt och distanserat. Femhundra vänner men ingen närhet. Fattigt och kärlekslöst. Och farligt.
Jag undrar vad vårt schizoida samhälle gör med oss. Om det finns några korrelationsstudier mellan "virtuell isolering" och depressioner eller schizoida personlighetsstörningar i och med de virtuella forumen där de autentiska mötena inte kan införlivas.
Hur som helst så måste jag ändå ha en ny dator om den här inte går att rädda. Och det kvickt. Var hittar jag bästa datorn och hur vet jag vilken som är bäst? Efter granskning konstaterade L att hårddisken inte går att rädda.
"Du kan ju beställa på nätet" sa L. "Nä just det, det är svårt när du inte har någon dator att beställa iifrån". Jag fnissade och funderade över hur lönsam datorförsäljningen via nätet är egentligen...
L, min dator-senior-expert guidade mig fram i djungeln av laptops och skickade iväg mig till NetonNet så jag har en ny fin dator nu. Den första riktigt "egna" som jag inte ärvt eller köpt ihop med någon annan. En fin liten laptop med åtta timmars batteritid och som jag kan ha i handväskan och ta upp och facebooka med mina låtsasvänner var jag än är. Och skriva till mina trogna bloggläsare förstås.
Köbefru eller köbebarn?
Vi satt ute i trädgården och åt. Det var ljummet i luften trots att det var ganska sent på kvällen. På avstånd hörde vi the Ark och Amanda Jensen spela i folkparken Sofiero.
M och L:s hus ligger mitt ute bland åkrarna men med ett gäng grannar runtomkring.
"Umgås ni med era grannar?" undrade jag.
Det verkar bli så mycket mer kontakt med dem som bor runtomkring när man bor i villa och/eller ute på landet än om man bor i lägenhet. Jag har i princip aldrig sett röken av mina grannar (och det beror inte enbart på att jag så sällan är hemma :-S) Det är jättespännande med grannar just eftersom man ju inte kan välja dem. Du har dem oavsett om du vill eller ej och du får lära dig hantera dem. Det kan bli hur bra som helst eller precis tvärtom. Det gäller att ha tur när man flyttar för det är ju svårt att testa sina grannar innan eller införa någon slags "grann-klausul" i köpekontraktet när man köper hus.
"De som bor närmast oss därborta är helt ok".
"Och H och G är ju trevliga", sa Lars om gayparet som bor nästgårds. "När G inte raggar på mig när jag ska hjälpa till att laga deras MP3-spelare", tillade han. "Sist jag var förbi hade han en minimal handduk på sig och jag fick be honom ta på sig byxor innan vi skulle kolla på apparaten" (MP3-spelaren alltså=).
Jag fnissade.
"Men så har vi ju grannen där!", suckade M och pekade in mot grannen på andra sidan buskarna. "Han pratar inte med mig. Om vi är ute i trädgården samtidigt så frågar han L om sånt som det är uppenbart att det är jag som har svaret på. Så att det blir uppenbart att han inte vill tala direkt till mig", sa hon. "Och så sa han att det var synd att han klippte häcken för då måste han se vårt skjul". Hon pekade på en liten bod som står precis intill grannens häck.
"Och så har han köbe-fru" tillade hon. Från Polen.
Med "köbe-fru" [sjchö:be-fru] (skånska) menade M att han varit i Polen och "hämtat hem" en kvinna. Det kanske kunde förklara en del av hans beteende mot M i trädgården.. Om det var svårt för honom att få kvinnor på "vanligt" sätt. Men "köbe-fru", åh vad fattigt och torftigt!
L gick in för att natta barnen och jag och M satt kvar och pratade. Det dröjde inte länge förrän jag intagit den "depressiva positionen" och snacket om att jag aaaaaaaldrig kommer att träffa någon och så som jag läääääängtar efter att skaffa barn och snart är det för sent och ojojoj (ja allt det där).
Till en början, mest på skoj sa jag:
"Nä jag får väl åka till Danmark då". (Det är tydligen det senaste uttrycket för att skaffa barn med insemination). M såg inga konstigheter i det här alls. Hon skulle minsann inte tveka om hon var ensamstående.
Det här tycker jag är intressant. För från början har inte det här funnits på kartan för mig. Det är inte det att jag tänker att jag inte skulle kunna ta hand om ett barn själv. Absolut inte. Jag skulle göra ALLT för min bäbis. Men för vems skull skaffar man egentligen barn - sin egen eller barnets? Jag tror nog att de flesta skulle svara "sin egen" på den här frågan ändå innerst inne. För hur kul kan det egentligen vara att vara barn i den här världen? Det måste ju vara jättesvårt. Miljoner gånger tuffare nu än för bara tjugo år sen. Alla krav och förväntningar, skola och relationer. Näe, aldrig att jag skulle vilja vara tonåring idag.
Men det finns ju en längtan i oss (flesta). Oavsett hur svårt det är så längtar vi.
Jag kan inte låta bli att googla på inseminationssajten nästa dag. Nästan femtusen kostar en behandling. (Det är ju ingenting för ett liv.) Och så finns det tydligen "auktoriserade spermabanker" som sperman kommer ifrån. Det här är ord som aldrig funnits i min vokabulär.
Vidare kan man välja om barnet ska få veta vem pappan är när det blir arton eller om de ska vara helt anonymt. "Donatorerna är män med skandinaviskt utseende, med en genomsnittsålder på ungefär 25 år. Vid speciella tillfällen kan vi rekvirera donatorsäd från annat etniskt ursprung" , står det. Tydligen 8-10 % av alla som blir godkända och vidare står det att "de flesta donatorer är studerande vid högskolor och universitet i Danmark och deras motivation är oftast både ideella och ekonomiska."
Ska man bli gravid och ta hand om barnet själv är det uppenbarligen bättre än att gå ut på krogen och ragga. Fast å andra sidan måste jag lita på den där inseminationsbyrån till hundra procent eftersom jag ju inte har någon chans alls att göra en bedömning.
Men jag fastnar som vanligt i utvecklingspsykologins värld och de psykoanalytiska teorierna. Hur blir det med symbiosen och det lilla barnet som måste "sättas på plats" och inse att det inte är omnipotent? Vikten av den "andra vuxna" i utvecklingen. Vem i min värld ska axa den rollen när jag alltid ska göra allting själv? Och att jag faktiskt måste inse att jag kan inte göra allt själv och att det behövs andra människor för att livet ska vara äkta och levande - så även i detta fall.
Och fantasibarnet som man bär inom sig från det att man blir gravid. Kommer man att känna och få kontakt med det på samma sätt via en donation som när ett kärleksbarn givits liv?
Så egentligen. När får längtan övergå förnuftet? Och vem är mest störd i så fall - grannen med köbe-fru eller jag om jag "åker till Danmark" och skaffar köbe-barn?
Blir ett liv meningsfullt först när man blickar tillbaka på det?
Min vandring över kalfjället i fyra dagar med nissen som hellre satte rekordtid på dagsetapperna än att kolla in mossor, bäckar och snötäckta toppar fick mig att börja fundera över vad "hasta-över-fjället-personerna" vinner på att komma två timmar före naturälskarna till nästa fjällstugestation. (Mer än att säga:"Det stod i guiden att sträckan skulle ta 5-7 timmar - jag gick den på fyra!" förstås.)
De här tankarna ledde in mig på hur olika människor har olika lätt för att ta tillvara på allt bra som dyker upp i ens väg - de fina stunderna.
Jag leker med tanken att det finns tre kategorier av människor. Den första är den som måste "köra på" och som aldrig stannar upp för att njuta av det som verkligen händer (fjällblommor, snöklädda fjälltoppar, whatever). När livet passerar som bäst för dem, det är då de redan är vidare till nästa sak och nästa. Och nästa. Utan att vara medvetna om det. De nöjer sig aldrig och för dem är gräset alltid grönare på andra sidan.
Den andra kategorin är "in the moment - kategorin". Dem som kan vara i känslan till hundra procent. Jätteintensivt. Då existerar inget annat än det de gör och de reflekterar inte heller över att det är livet och de fina stunderna de är så "inne i". Eftersom de är omedvetna om det går det ju på ett sätt inte att uppleva.
Den tredje kategorin är dem som reflekterar när de känner. De som verkligen kan vara "mindfulla" och omfamna det som upplevs. Det finns en fjärde kategori också kom jag på nu och det är de som ställer sig för mycket utanför och blir för mycket betraktare och fånga så mycket av stunden på ett intellektuellt plan att de tappar känslan. Eller så analyserar de sönder alltihop. Då dör det hur som helst.
Jag övar mig just nu. På att stanna upp och vara i det som är bra. Jag var bättre på det förr.
"Meningen med livet är, att när man blir gammal så ska man titta tillbaka på sitt liv och minnas det som bra och fint och vara nöjd över det", sa vår präst på högstadiet.
Jag tyckte det var ett ohemult dåligt svar. Att säga så till ett gäng tonåringar som har hela livet framför sig och inte vill något annat än att leva (åtminstone ville de flesta det, tror jag). Hur kan man bara säga så? Att meningen med livet skulle upplevas först 60-70 år senare. Det var ju helt barockt att ett liv skulle bli meningsfullt först när man blickar tillbaka på det!
Men i dag när jag var helt inne i rollerna i kategori ett och två och agerade Casa Annadiefreude för fulla muggar (jag älskar att fixa, laga mat, baka, planera små utflykter och aktiviteter för alla som vill komma och hälsa på här i min somriga stad) bjöd jag över mamma på lunch.
Vi satt på min balkong. Det regnade men balkongen ovanför skyddade oss från regnstänk. Jag bjöd på lite rester från gårdagens middag i all sin enkelhet. Lite sillröra, en söt liten sallad och crème brulée till efterrätt. Det var länge sen vi sågs och det blev ett kärnfullt och fint möte. Mamma hade ont om tid och var tvungen att åka efter en kort stund.
Jag vet inte vad det var med den där lunchen (och jag vill inte heller agera kategori fyra nu :-) som gjorde att blev så bra och fin. Någon timme senare fick jag ett sms av mamma där hon tackade för den fina stunden.
Och det var då jag kom att tänka på den där prästen. Och att jag kanske fattade vad hon menade. Kanske är det så:"Life is what happens while you are busy doing other things". Men kanske är det också så att man inte riktigt förrän i efterhand kan känna att man levde i just det ögonblicket och att det var meningsfullt. Och att man på något sätt måste bli påmind om det för att det ska bli just meningsfullt.
Och det behöver kanske inte gå 60-70 år. Det räcker med ett sms någon timme senare.
Du söker
Men tro mig,
vi som verkligen söker
finner sällan något bestående eller verkligt
Våra liv är som schimärer, irrbloss
som yr och far
flammar upp, blixtrar till,
slocknar
och faller till marken
Vi försöker leva ett så anständigt liv vi kan
somliga lyckas lite grann
andra inte ett dugg
Ibland möter vi människor som blir bestående
Vi reder ett litet bo åt dem
i våra hjärtan
och behåller dem där
Och vi gör oss till skyddsänglar för dem
Och hela tiden ber vi för dem
till gud.
Ur filmen Pensionat Oskar
Vem är mig ett hem?
Jag är hemma nu och ska bara lyxa. Dricka jättekalla smoothies (snabbt tills jag får glasshuvudvärk), bada och framförallt skriva så tangentbordet glöder. (Säger man så nu för tiden? Åtminstone glöder batteriet i laptopen så det går knappt att ha den i knät längre. Min trotjänare som värmde mitt knä i vintras när jag satt insnöad i Jönköping sjunger på sista refrängen). Jag ska njuta av att bara vara hemma, tappa bort dagarna och strunta i klockan. Jag ska sova när jag är trött och inte se på TV annat än möjligtvis In Treatment.
Hemma ja. I Helsingborg. Jag tänkte på det i morse när jag var nere och tog ett morgondopp, antagligen strax före sex men jag vet ju inte eftersom jag inte har någon klocka. Jag satt där i sanden som inte hade hunnit bli torr och sandstrandsvarm än (så som man tänker sig sandstrandssand) och tittade ut över sundet. Det var rätt klart väder så jag kunde se konturerna av byggnaderna där i Helsingör ganska tydligt. Fästningen, vad heter den nu igen? Det borde jag veta, vi var ju där tusen gånger med skolan.
Att återvända till sin hemstad som jag aldrig bott i men som jag samtidigt har tusen minnen från är faktiskt inte helt enkelt. Samtidigt som det är hemma är det det inte. Staden där på andra sidan sundet, den är också hemma. Främmande fast inget utflyktsmål som för alla som vill ut och tura.
Nästan alltid när jag pratar i telefon och säger "nu är jag hemma" får jag frågan "var är du då?" Det är ju inte det minsta konstigt eftersom ingen kan veta om jag menar Helsingborg, Huskvarna, Stockholm eller Uppsala. Man kan uppenbarligen ha flera hem. Eller kan man det egentligen? Och vad är det i så fall som gör att vissa bara har ett och andra har flera?
Vad är ett hem i så fall? Är det en plats? Ett ställe där man har sina grejer och saker? Är det där tidningen kommer på morgonen? Där den fasta telefonen är (ja, jag vet några som har fast telefon fortfarande)? Har en "hemlös" i bemärkelsen "uteliggare" inget hem? Är ett hem där en speciell person finns? En plats där man känner sig hundra procent trygg och kan tanka?
Kan vi införliva en människa att "bo i" eller kan vi "bo i" drömmen om det hem vi önskar oss? Är det fortfarande ett hem? Kan ett hem "bara" vara vid fjällbäcken eller potatisåkern? Behöver det ha med minnen att göra? Kan man komma till en plats och direkt veta att "det här är mitt hem"? Kan det räcka att som sköldpaddan bära sitt hem med sig överallt? Eller vad är det som gör att ens hem blir ens hem?
"The home is where the heart is" sa Madonna för 20 år sen snart. (Jag börjar bli gammal inser jag som var 13 då. Minnet verkar det i och för sig inte vara något fel på än för det uttrycket har hängt sig kvar i mig).
Kom att tänka på en fin, fin dikt jag fick av T en dag. Vet inte vem som skrivit, kan vara Patricia Tudor Sandahl (säkert) men den är oändligt vacker och säger någonting om vad som egentligen blir ett hem.
//Vem är mig ett hem?
Vem är min mor och min far?
Vem är min man och mitt barn?
Vem är min syster och bror?
Vem är min vän?
Inte den som håller mig fast
och säger: du är min!
Inte den som anklagar mig,
som tror sig om att överblicka mitt liv
och kunna vara min domare.
Ingen känner min väg.
Ingen enda.
Inte heller jag känner den –
men den blir synlig för mig
medan jag vandrar.
Mitt hjärta springer den till mötes
som önskar utan att kräva
och delar sitt lidande med mig
utan att hota och pressa mig.
Jag finner ett hem hos den
som vill mig sådan jag är
med de livssammanhang som är mina
och de människor som tillhör mitt liv.
Bara den kan jag leva nära
som bejakar att jag drar mig undan.
Bara den kan jag anförtro mig åt
och tala till från mitt innersta
som är trygg inför min tystnad
och det som inte kan delas.
Den som hävdar sin rätt till mig
dödar min glädje
kväver min kärlek
tar mitt liv.
Från den människan går jag bort
även om hon skulle vara
min mor, min man, mitt barn…
Ingen har någon rätt till mig.
Ingen enda.
Ingen ska ta mitt liv ifrån mig.
Det jag ger
ger jag av fri vilja
när min tid är inne.
Den som tar
hindrar mig att ge.
Den som kräver min kärlek
hindrar mig att älska.
Den som tar mig
mister mig.
Men den som litar på livet
ger min kärlek vingar.
Livet
som inte kan fångas och styras
som är frihet och vind
och färdas sin egen väg.
Jag är ett vindens barn
som inte kan fångas
levande.
Jag är en grå liten fågel
som förstummas i fångenskap
och dör.
Men i frihetens rymd
och nattens tystnad
sjunger jag lycklig
utan att bli trött –
som lärkan, min syster,
och broder näktergal. //
Några fjällfunderingar...
Det är något med det här att inte ha tillgång till kranvatten och el. Man längtar efter civilisationen när man är där och man blir överförtjust när det finns en liten svindyr fjällbutik med kexchoklad, plopp eller salta katten. Det går inte att förklara. Och så går S och jag och drömmer om mat. Vad det är det första vi ska äta när vi kommer hem. Sushi, har jag tänkt. Punschrullar. Mmm. Halvtysken tänker på nån tysk korv och bönor och öl med sprite i.
Jag har tänkt mycket på hur det verkligen var förr i tiden. Jag fattar att folk var smala då. Det är mycket enklare att leva på vatten och knäckebröd när man måste gå (ibland långt) för att hämta vatten. Och koka det bara man ska diska en kopp. Och så en bytta för sköljvatten och en för slask. Och då är detta ändå sommar, tänk då hur det var på vintern!
Men tänk vilket vatten de har. Inget går upp mot det fina klara vattnet i fjällbäcken. Inget.
Och så det här det kan vara att bara ta ett på knäckebröd ur väskan på vandringen när man gått flera timmar och tycka att det är jättegott. Men mest funderar jag över hur skönt det är att inte ha någon täckning på mobilen. Det är så otroligt avstressande och jag vill aldrig mer sätta igång den. Visst skulle det vara bra om det skulle hända något. Men vad skulle hända här?
De flesta som går Kungsleden går tydligen på egen hand och leden är så pass trafikerad att det skulle vara tryggt att göra det ur den synvinkeln. Bara man tar det lugnt. Det mest problematiska är de bitar som är väldigt steniga så man måste hela tiden koncentrera sig på var man sätter fötterna.
Det blir viktigt att man verkligen stannar upp då och då och ser sig omkring så att man får uppleva allt annat än stenarna, djurtollarna, blommorna och en och annan fjällämmel.
Men sen, när man verkligen kommer till bebyggelse och är tillbaka i civilisationen. Då saknar man det direkt. Bäckarna, landskapet, de trevliga människorna man möter, att inte ha täckning på mobilen. Allt utom att inte ha tillgång till obegränsat med mat :-)
Fjällvandring dag 4
Vandringsdag fyra och som helt plötsligt blev den sista vandringsdagen inleddes med en båttur över sjön. Strax efter åtta fick vi skjuts av stugvärden. Solen sken och jag sa optimistiskt att "idag blir det nog fint och sol ska du se". Stugvärden tittade på mig och sa lite surmulet:
"Jaså det tror du.."
"Ja tror du inte det?"
Han log:
"Det blir nog som igår".
Apropå stugvärdar så verkar det vara ett ganska attraktivt yrke. "Om man är ungkarl" sa S. "Tänk att åka ut till ett sånt här ställe och vara här en hel sommar och det kommer en massa kul människor förbi". Tydligen har norrlänningar bättre chans att få jobben än vad stockholmare och skåningar har. Jag undrar varför...
Hur som helst, vandringen på dagens första etapp på 1,6 mil inleddes med en brant stigning som höll på från 650 till 950 möh ungefär. Först skog, sen ut på kalare fjäll. Sen ner mot en fors. Forsen välkomnade jag verkligen för det var ont om bäckar första biten och efter 1,5 timmes vandring behövde jag verkligen fylla på min vattenflaska.
Jag mådde bra och var taggad för alla backar. Dock var jag lite nojig över min mage som var lite "i farten". Var det fel på något av det vatten jag druckit ur någon bäck? Tydligen hade en av fransyskorna råkat blanda ihop slaskhinken med hinken för rent vatten och S hade varit nära att dricka diskmedelsvattnet igår. Hade jag också råkat fylla min vattenflaska med "fel" vatten? Nä, det smakade bra. Det var nog mest psykosomatiskt nu. Jag kunde inte släppa tanken på att tantan hade mixat ihop de där hinkarna...
På väg upp igen från forsen passerade jag mjuk, mjuk mörkgrön mossa och genom mossan rann en bäck. Det var så sagolikt och trollskt. Jag ville bara lägga mig där i mossan och liksom smälta in och bli ett med naturen och marken. Liksom bara smälta in i allt det. Det var så lockande och jag förstår de där gamla sagorna när naturen på olika sätt förvillar, förhäxar och förintar människor. Mmm.
Sen var det marsch över fjället och mot slutet den mest storslagna utsikten av dem alla och sen vägen längs med forsen ner till nästa fjällstation Vakka..nånting. Nä jag tänker inte ens försöka förklara. Det här måste upplevas!
På grund av att S hade ont i knäna och att vi båda längtade som galningar efter bebyggelse och åtminstone en liten lanthandel bestämde vi oss för att gå landsvägen mot något som heter Kebnats ett par mil bort och ta bussen till Jokkmokk istället. Jag var rätt nöjd efter fyra dagars heldagsvandring även om jag lätt kommer att gå sträckan igen, fast till eller från Abisko.
När vi klev på bussen halvvägs till Kebnats (här stannar bussen mellan två hållplatser när man vinkar, i Stockholm kör den så fort dörrarna stängs och kör trots att busschauffören ser att man kommer springande) var halva fransyske-gänget med. Den skadade kvinnan och två av fransyskorna hade nappat på S:s idé om att ta helikopter och resten hade vandrat på samma sträcka som vi och tagit bussen från fjällstationen (som nu kom ikapp oss). De hoppade av en bit fram för fortsatt vandring så vi vinkade av dem utanför Saltoloukta.
Busschauffören var en rolig typ som verkade brinna för sitt yrke. När vi stannade till vid ett ställe som heter Stora fallet för att hämta upp passagerare sa han på finlandssvenska:
"Nu är det tio minuters stopp - ni kan handla kaffe här".
Wow, det var ett riktigt café med souvenirbutik och kakor och mackor. Punschrullar! Jag var helt lyrisk och ställde frågan till chauffören om det var något man inte fick ta med in i bussen.
"Jo en sak - ett dåligt humör. VAD DU ÄN GÖR TA INTE MED DIG ETT DÅLIGT HUMÖR IN I BUSSEN!", vrålade han.
Lite längre fram kom det upp en vilsen ren som irrade omkring en bit fram på vägen.
"ÄR DET NÅGON SOM VILL HA KÖTT?", ropade han och sänkte inte farten förrän han var väldigt nära renen.
Busschauffören körde oss till Porjus som ligger 2 mil från Jokkmokk. (Där skulle vi byta buss.) Vi fick 80 kronor rabatt på resan och en pratstund med chauffören innan han körde vidare. Sen gick vi in på en riktig gammeldags ICA-affär innan vi tog bussen vidare till Jokkmokk och jakten på Jokkmokksjocke.
Fjällvandring dag 3
En av fransyskorna tog ändå priset. Hon tyckte nämligen det var rätt exotiskt med myggen så hon hade låtit bli att vifta bort dem när de satt och åt på hennes fötter eftersom hon ville fotografera dem... Hon visade mig sina fötter som var helt svullna och sa på knackig marseille-engelska: "Look heeere. I had to take a picturrre".
Vandringen för dag tre skulle sträcka sig 9 km fram till Teusajaure över ännu en ny typ av landskap. Det sankmarkiga. Vi började i lövskogen, gick över en bro och en dundrande fors. Det gick ju bra. Nio km - a pice of cake!
Men sen kom sumpen och sanken och vätan och områden där vi insåg att man nog måste vada. Och att det är mycket svårt att undgå att få in vatten i skorna. Och min trevlige, käcka och glada stockholmare till vandrarkompis hade helt plötsligt förvandlats till en eventuell stereotyp bild av stockholms-stadsmänniska i vildmarken. Han svor och hade sig och skulle helt enkelt över det där. Direkt utan att tänka efter om det kunde finnas en alternativ väg. Och undrade hur det hade gått för "tur-mupparna" som gått här dagen innan (vi gick åt motsatt håll som de som gick med guide).
"De kanske hade en vettig guide" sa jag, när stockholmaren svor som mest. "Som kunde visa hur man tar sig över här utan att bli blöt". Jag tror att det måste ha funntis en annan väg. Jag försökte studsa över vattenhindret på de få stenar som fanns (medan S filmade mig med sin Iphone!) men det var oundvikligt att bli blöt. Nog för att Mindl-kängor är helt enastående men vatten som strömmar in ovanifrån kan de naturligtvis inte klara av.
Tillslut var vi över det där området och kom upp på ett berg med djup och härlig mossa. En lugn och betryggande miljö. Vi passerade en liten lappkåta och några renhorn som låg och "skräpade" längs vägen som var ganska brant uppför nu. Sista sträckan gick brant nedåt och det blev bra träning för framsida lår. Jag älskar de här utmaningarna för benen med 20 kg packning på ryggen (ska lägga på ännu mer vikter på utfallsövningarna när jag kommer hem). Det var svårt att stanna på grund av miljontals mygg som jagade oss så vi gick på.
Vid lunch var vi framme i Teusajaure som ligger otroligt vackert belägen vid en stor sjö. Vi hade funderat om vi skulle ta oss över där på eftermiddagen och även gå nästa etapp på 1,6 mil samma dag men vi var trötta och blöta och S hade ont i sitt knä så vi beslöt oss för att stanna här. Vi kunde ställa in våra våta grejor i ett torkrum. Jag är förresten otroligt tacksam över den som uppfann ullstrumporna - genialt!
Maten smakade som vanligt gudomligt där efter vandringen. Det regnade så det var inte läge att bada i skön men stugvärden värmde upp en bastu nere vid stranden och lite senare ramlade fransyskorna in också tillsammans med några svenska kvinnor (som inte var sena att berätta att de var från Stocksund). De hade gått samma sträcka som vi - antagligen en smartare variant.
När jag kom tillbaka från bastun och stått och snackat med en kille som skulle vandra ända till Abisko och som det inte verkade vara någon som helst energibrist på var det hallaballo i stugan. En av de svenska tanterna i sällskapet hade halkat (inte i fjällen ute i stugan!) och kunde knappt gå. Hon insåg att morgondagens etapp skulle bli omöjlig åt vilket håll hon än skulle gå och försökte ordna med transport därifrån, vilket var klurigt eftersom det knappt går att ringa från annat än stugvärdens gigantiska "walkietalkie".
En läkare som satt i Stockholm rådde henne per telefon att stanna kvar och vänta en dag eller två (antagligen är det någon mjukdel som fått sig en törn) så tanterna började genast hamstra den kvarlämnade maten som fanns i ett skafferi. Den bestod dock av någon deciliter havregryn, lite sardiner i olja och ett paket druvsocker. Eftersom stugvärden inte ville ta dit någon helikopter föreslog S att de kunde hyra en helikopter privat. Vi visste ännu inte sen kväll hur de skulle lösa situationen - om några av dem skulle lämna stranden med oss nästa dag eller om de skulle bli kvar ett tag till.
Fjällvandring dag 2
Det var en natts MYCKET god sömn kan jag säga. Det var länge sedan jag sov så gott, förutom att jag drömde att överslafen som jag låg i föll ihop och alla brädor som jag låg på föll ner på mannen som låg under (jag själv lyckades hålla mig kvar där uppe) som minsann skulle klaga på STF över dålig service :-S
Vi gick upp tidigt, vi skulle ju gå vår mastodontsträcka på 1,3 + 1,4 mil. Solen sken när vi började vår dag och större delen av dagens promenad skulle gå i en dalgång. (Jag hade laddat med tyskan men S gav upp redan när jag skulle försöka berätta om min dröm för honom "Äh du vi skiter i det där" drog han till med på sin söderstockholmska.)
Nästan alla fjällturer går upp och ner utom just den här första biten på 1,3. Vi skulle, för att hinna med två fjällstationer på en dag ta en "genväg" över ett berg så eftermiddagen skulle innebära avvikande från dalgången, en kraftig stigning och sedan mot slutet från det karga landskapet in i mer lövskog. Allt var frid och fröjd. Jag gick lite före, drömde mig bort där i oändligheten. S gick lite efter, stannade och fotade lite då och då.
"Genvägen" kom lagom till lunch och det var tungt nu. Vi som hade tänkt slappa länge efter lunchen vid en sjö efter att vi nått toppen och kommit ner till vårt planerade "lunchställe" fick glömma vilan eftersom regnet kom. Jag är glad över alla regnkläder jag hade med mig och regnskyddet för väskan. Vi värmde frystorkad mat vid spritköket och jag tror aldrig tidigare att lite pasta har smakat så gott någonsin som det gjorde nu. Och sen kom efterrätten - en frystorkad GB-sandwich inköpt på S-range rymdbasmataffär... Till och med frystorkad glass kan smaka gudomligt.
På eftermiddagen klarnade det upp och vi kom in i den vackra lövskogen efter att gått längs breda forsar och sett ett par praktfulla vattenfall.
När vi kom fram till de två små fjällstugorna där det skulle finnas en liten butik, utedass, ett litet ställe att hämta vatten (i bäcken alltså, kranvatten fanns inte i någon av stugorna och inte elektricitet heller) var inte stugvärden på plats. Men vi blev glatt mottagna av ett gäng fransyskor som även de satt och väntade på värden som skulle vara tillbaka sen eftermiddag (tydligen hade han blivit sjuk så det hade varit lite kaotiskt där för gäster som inte kom in i stugorna natten innan då han varit tvungen att lämna stället obemannat). "Bonjour, bonjour".
De satt och tampades med myggen och var rejält irriterade på dem, stackarna. Stugvärden dök upp strax efter att vi anlänt och vi delade stuga med ett gäng som gick på tur i grupp över fjället. Det tycker jag verkar kul. Man har en ledare som guidar och stannar upp och berättar om fjället och som säkert förklarar diverse blommor och mossor också. Som jag bara hastar över. (Fast jag har sett en del intressanta blommor som jag måste slå upp i nån blombok när jag kommer hem.) Men ja, guide hade varit kul, man får nog ut maximalt av turen då.
Men vi installerade oss bland tur-gänget och deltog i ett parti Yatzy. Jag gick ner till bäcken och den lilla dammen nedanför och tog ett bad. Jag brydde mig inte om myggen som attackerade mig. Det fick det vara värt. Det var obeskrivligt. Höjdpunkten på hela resan hittills och säkert väldigt svårslaget. Värt vartenda öre. Att svalka sig i det kalla vattnet efter en dags jobbig vandring. Nä jag säger inget mer.
Fjällvandring dag 1 forts...
Efter en busstur (jag frågade busschauffören om det varit någon som blivit överfallna av björn men då sa han att björnarna nog är mer rädda för människor än tvärtom så det skulle vi inte oroa oss för) och knappt två mils vandring från Nikkaloukta befinner jag mig nu vid Kebnekaises fjällstation. Det är bedårande vackert här och fantastiskt väder med strålande sol. (Och vi hann faktiskt till matchen.) När jag får tillgång till en dator som är lite snabbare och av senare modell än den här lådan som nog är från 1981 ska jag publicera lite bilder.
Jag kan säga som så att två mils vandring är tillräckligt för att man ska bli helt slut och garanterat somna ovaggad. Trots midnattssol.
Första stoppet gjorde vi fem km från Nikkaloukta där vi åt renburgare på det så kallade "LapDonald´s". Mc Donalds stämde dem tydligen för det men Lapdonads fick rätt... Vid det här stället kunde vi välja om vi ville åka båt i ca en halv mil eller om vi skulle gå hela sträckan. Stärkta av den goda burgaren och ytterligare några renchips (det är faktiskt jättegoda små bitar av rökt renkött) valde vi att gå.
Genom stenig mark, in i lövskogsområden, genom en fantastisk vacker dalgång, över forsar och broar. Inte mycket mygg, dock fick jag en stalker i en broms som vägrade lämna mig trots att jag försökte spraya ner den med MYggA.
I morgon blir det eldprov 1,3 mil på förmiddagen och 1,4 på eftermiddagen. Dessutom har jag och min vandrarkompis bestämt att vi bara ska prata tyska i morgon, han är nämligen halvtysk. Men det kan bli nyttigt på 2,7 mil. Jag behöver damma av de gamla språkkunskaperna.
Fjällvandring dag 1
Jag har insett att den här veckans största utmaning varken blir vädret eller myggen. Inte heller björnen är jag speciellt orolig för att träffa på (även om L väckte tanken igår) och jag började fundera: Vad gör man då? Det är ju inte det att man känner för att sitta helt still och hoppas på att den ska försvinna... Fast det där med risken att det skulle komma någon björn känns så overkligt så jag inte ens kan ta in det. Nej, utmaningen ligger i att jag inte kommer att få något kaffe på en hel vecka. Bra avvänjning om inte annat, jag som brukar bäla fyra koppar om dan. Minst.
Gårdagskvällen var lugn och jag lyckades sova trots Kirunafestivalen utanför. Vi skulle träffa en kompis till S som skulle guida oss runt i Kirunagruvan (ca 1 km under jorden!) men av någon anledning fick han lämna återbud. Synd för det hade varit helt coolt att se hur det ser ut där nere. Och nu börjar ju flytten av staden också.
Om en halvtimme (kl tio) går bussen till Nikkaloukta från Kiruna. Vädret är ok dock lite molnigt. Min käre vandrarman har pyttelite packning och inga regnkläder så jag undrar hur det här ska gå. Det ska ju regna hela helgen och måndag. Jag som brukar packa sparsamt har tillslut mött min överman...
Från Nikkaloukta går vandringen knappt två mil till Kebnekaise fjällstation. Jag ser framemot det. S är mer optimistisk än jag vad gäller hur lång tid det kommer ta att gå. Han tror att vi ska hinna fram till fotbollsmatchen (Holland-Argentina, han har bettat på att Holland kommer att vinna hela VM nämligen) som börjar kl fyra men det kommer vi aldrig hinna till. Och han kommer att bli grymt besviken om det inte finns TV på fjällstationen.
Det är skönt för man behöver ju inte oroa sig för att inte komma fram före mörkrets inbrott på grund av midnattssolen. Som förövrigt gör världen väldigt vacker.
Fjällvandring del III: Kiruna - orten där skåningar = tyskar
Det är faktiskt en rätt speciell upplevelse att vara så här långt norrut. Det finns också lappkåtor på riktigt har jag insett nu. Själva Kiruna city verkar inte vara så stort och ligger väldigt nära flygplatsen. När jag skulle stiga på flygbussen sa jag till chauffören:
"Till Kiruna C tack".
Chauffören: "It will cost fifty crowns to go to Kiruna...thank you".
"???"
När jag satte mig hörde jag två tjejer prata tyska i sätet bredvid. Det måste vara därför... Alltså, nog för att jag pratar skånska men så bred skånska pratar jag inte så att man kan ta mig för att vara tysk...
Bussen stannade en kvart senare på en något trafikerad väg. "Generöst med många stopp", tänkte jag och alla satt kvar.
"Jaha då var det slutstation" sa busschauffören. Jag och de tyska tjejerna tittade förvånat på varandra och skrattade innan vi reste på oss och klev ur. Vi var nästan de enda på bussen.
Jag frågade chauffören om vägen till hotellet.
"Jo hä e bar å gå rakt fram och sen till höger vid de vita tälten. Hä kom och bli buller å bång nu några dygn".
"Härligt" sa jag och tackade utan att förstå vad han menade med "buller och bång". Förrän jag kom till hotellet. Det är tivoli precis utanför. Och en gigantisk scen precis nedanför sovrumsfönstret. Och i receptionen sa de: "Bara så ni vet så kommer ni nog störas väldigt mycket". Vänta här nu, åkte inte jag till fjällen för att njuta av tystnaden? Jag smsade S och sa att han nog får bereda sig på en överraskning. Till svar fick jag att han noga bett om ett tyst rum med utsikt över gruvan (som förövrigt är helt fascinerande stor). Utsikt över gruvan är det ju. Och det mesta brukar lösa sig med öronproppar (och ett par glas vin).
Nu ska jag ut på tivoli och äta renchips!
Fjällvandring...
Fjällvandring del II - första anhalt Uppsala
Hon pekade på väderprognosen på baksidan av UNT. Hela Sverige är ganska rött utom område 1 och 2 på kartan som är gula med moln och regndroppar. "Dessutom sa de på väderleksrapporten på radion att det skulle bli fint i hela landet nästa vecka. Utom i de nordligaste delarna."
Typiskt. Jag har gått omkring och gnällt hela året över den hemska och in i märgen kalla vintern - och vad gör jag? Jo så fort semestern kommer och solen steker övriga Sverige, ja då drar jag på fjällvandring. I regn. Lite knäppt är det ju.
Fast egentligen gör det inget. Jag ska försöka tänka bort regnet och fokusera på annat i naturen.
"Du har väl ordentliga regnkläder med dig?" fortsatte Em. Det var ännu en av de frågor hon ställt som jag var tvungen att svara nej på:
"Har du mat med dig?"
"Har du fettat in skorna?"
"Har du köpt myggmedel?"
Hon suckade när hon såg mina överdragsjoggingbyxor. "De där kommer att bli blöta direkt". Och så fick jag låna hennes regnbyxor (som så många tusen andra grejer jag lånat av henne - allt från våtdräkt till ullfett och vantar) efter att hon hjälpt mig att vaxa in skorna.
"Hur långt ska ni gå nu då?" frågade Em.
"Fjorton mil. Två mil om dan. Men om det ska bli regn på måndag kanske vi kan gå lite längre de första dagarna. Typ tre mil om dan..." tyckte jag.
"AnnaSara. Ni kommer inte att orka mer än två mil om dan - det är ingen asfaltsväg ni ska gå..."
Det är rätt svårt att föreställa mig hur knagglig vägen kommer att vara. "Kanske behöver man stavar" sa jag undrande till Em när vi slog följe in mot stan lite senare.
När jag satt på Arlanda en bit in på dagen ringde min farbror K.
K: "Fjorton mil, då ska ni vara ute i två veckor eller? Du kan nog inte räkna med att gå mer än en mil om dan..."
Jag: "Näe, två mil om dan. Vi ska vara ute en vecka. Den andra ska vi vara tillbaka..."
K: "AnnaSara, det är ingen asfaltsväg ni ska gå!! Och du har väl stavar. Utan stavar går det inte. AnnaSara, jag vet att du är spenstig men..."
Äsch det kommer att ordna sig. Jag har aldrig varit med om att det inte gjort det. Den enda farhågan jag egentligen har är att min vandringskompis ska bli sjuk (sämre). Han har tydligen åkt på en förkylning och meddelade häromdan att han har ordentlig hosta. För fjällvandra kan man inte göra själv.
Jag är verkligen glad över och kommer antagligen vara oändligt tacksam över att jag gjorde min första anhalt hos Em.
Nu hoppas jag bara på att min fjällvandringskompis dyker upp. Någorlunda frisk. På hotell Scandic Ferrum i Kiruna 18.30 ikväll.
