uraskanielden

Det är något med det här att inte ha tillgång till kranvatten och el. Man längtar efter civilisationen när man är där och man blir överförtjust när det finns en liten svindyr fjällbutik med kexchoklad, plopp eller salta katten. Det går inte att förklara. Och så går S och jag och drömmer om mat. Vad det är det första vi ska äta när vi kommer hem. Sushi, har jag tänkt. Punschrullar. Mmm. Halvtysken tänker på nån tysk korv och bönor och öl med sprite i.

Jag har tänkt mycket på hur det verkligen var förr i tiden. Jag fattar att folk var smala då. Det är mycket enklare att leva på vatten och knäckebröd när man måste gå (ibland långt) för att hämta vatten. Och koka det bara man ska diska en kopp. Och så en bytta för sköljvatten och en för slask. Och då är detta ändå sommar, tänk då hur det var på vintern!

Men tänk vilket vatten de har. Inget går upp mot det fina klara vattnet i fjällbäcken. Inget.

Och så det här det kan vara att bara ta ett på knäckebröd ur väskan på vandringen när man gått flera timmar och tycka att det är jättegott. Men mest funderar jag över hur skönt det är att inte ha någon täckning på mobilen. Det är så otroligt avstressande och jag vill aldrig mer sätta igång den. Visst skulle det vara bra om det skulle hända något. Men vad skulle hända här?

De flesta som går Kungsleden går tydligen på egen hand och leden är så pass trafikerad att det skulle vara tryggt att göra det ur den synvinkeln. Bara man tar det lugnt. Det mest problematiska är de bitar som är väldigt steniga så man måste hela tiden koncentrera sig på var man sätter fötterna.

Det blir viktigt att man verkligen stannar upp då och då och ser sig omkring så att man får uppleva allt annat än stenarna, djurtollarna, blommorna och en och annan fjällämmel.

Men sen, när man verkligen kommer till bebyggelse och är tillbaka i civilisationen. Då saknar man det direkt. Bäckarna, landskapet, de trevliga människorna man möter, att inte ha täckning på mobilen. Allt utom att inte ha tillgång till obegränsat med mat :-)