uraskanielden

Jag ska till kirurgen nu för tredje gången i ordningen. Det hela började med ett sår som inte ville läka för drygt ett år sedan. Efter två penicillinkurer och ett par undersökningar konstaterades att det var någon typ av inflammerad körtel som skulle behöva plockas bort. Åtta stygn och tio dagars läkning senare såg såret i princip obefintligt ut men i slutet av maj var det där igen.

"Tydligen fick inte doktorn med sig hela" konstaterade sjuksköterskan.

I dag har jag fått en ny tid. Hos läkare nr tre som ska undersöka och förhoppningsvis den här gången i samma veva ta bort min körtel som sitter på ett inte helt ogenant ställe. (Sen tror jag att jag fläkt ut mig för samtliga kirurger på det sjukhuset.)

Jag är inte speciellt orolig, det gick ju bra sist. Men då var jag verkligen jättejätterädd. Det är bara det att det antagligen inte kommer att räcka med åtta stygn den här gången. 

"Det är väl bara en läkare" sa jag tveksamt till mamma igår. "Det lär ju bli minst dubbelt så många stygn nu. Och nu får de ta hela, jag tänker inte komma dit fler gånger."

Hon fnissade. "Vad tror du - att det är ett helt operationsteam för din lilla körtel?"

Jag fnissade också, medveten om min grandiosa tanke. Jag ser det hela framför mig: Alla läkare och sjuksköterskor i gröna dräkter som springer omkring och förbereder. Narkossyrrornas intensivt målade ögon - det enda som syns ovanför munskyddet. En grön operationsduk över stället där snittet ska göras. Maskiner som tickar och väser. Sen vet jag ju inget mer eftersom jag ju sövs ner....



(To be continued ;-)