Fjällvandring dag 3
Jag har myggbett överallt. Mest på ryggen, fötterna och en rad mellan linnet och skjortsen. Där i har blodsugarna passat på att sticka när jag böjt mig fram för att tvätta mig vid dammen eller för att knyta skorna. I pannan har jag fem myggbett och så har jag till och med ett inuti handflatan.
En av fransyskorna tog ändå priset. Hon tyckte nämligen det var rätt exotiskt med myggen så hon hade låtit bli att vifta bort dem när de satt och åt på hennes fötter eftersom hon ville fotografera dem... Hon visade mig sina fötter som var helt svullna och sa på knackig marseille-engelska: "Look heeere. I had to take a picturrre".
Vandringen för dag tre skulle sträcka sig 9 km fram till Teusajaure över ännu en ny typ av landskap. Det sankmarkiga. Vi började i lövskogen, gick över en bro och en dundrande fors. Det gick ju bra. Nio km - a pice of cake!
Men sen kom sumpen och sanken och vätan och områden där vi insåg att man nog måste vada. Och att det är mycket svårt att undgå att få in vatten i skorna. Och min trevlige, käcka och glada stockholmare till vandrarkompis hade helt plötsligt förvandlats till en eventuell stereotyp bild av stockholms-stadsmänniska i vildmarken. Han svor och hade sig och skulle helt enkelt över det där. Direkt utan att tänka efter om det kunde finnas en alternativ väg. Och undrade hur det hade gått för "tur-mupparna" som gått här dagen innan (vi gick åt motsatt håll som de som gick med guide).
"De kanske hade en vettig guide" sa jag, när stockholmaren svor som mest. "Som kunde visa hur man tar sig över här utan att bli blöt". Jag tror att det måste ha funntis en annan väg. Jag försökte studsa över vattenhindret på de få stenar som fanns (medan S filmade mig med sin Iphone!) men det var oundvikligt att bli blöt. Nog för att Mindl-kängor är helt enastående men vatten som strömmar in ovanifrån kan de naturligtvis inte klara av.
Tillslut var vi över det där området och kom upp på ett berg med djup och härlig mossa. En lugn och betryggande miljö. Vi passerade en liten lappkåta och några renhorn som låg och "skräpade" längs vägen som var ganska brant uppför nu. Sista sträckan gick brant nedåt och det blev bra träning för framsida lår. Jag älskar de här utmaningarna för benen med 20 kg packning på ryggen (ska lägga på ännu mer vikter på utfallsövningarna när jag kommer hem). Det var svårt att stanna på grund av miljontals mygg som jagade oss så vi gick på.
Vid lunch var vi framme i Teusajaure som ligger otroligt vackert belägen vid en stor sjö. Vi hade funderat om vi skulle ta oss över där på eftermiddagen och även gå nästa etapp på 1,6 mil samma dag men vi var trötta och blöta och S hade ont i sitt knä så vi beslöt oss för att stanna här. Vi kunde ställa in våra våta grejor i ett torkrum. Jag är förresten otroligt tacksam över den som uppfann ullstrumporna - genialt!
Maten smakade som vanligt gudomligt där efter vandringen. Det regnade så det var inte läge att bada i skön men stugvärden värmde upp en bastu nere vid stranden och lite senare ramlade fransyskorna in också tillsammans med några svenska kvinnor (som inte var sena att berätta att de var från Stocksund). De hade gått samma sträcka som vi - antagligen en smartare variant.
När jag kom tillbaka från bastun och stått och snackat med en kille som skulle vandra ända till Abisko och som det inte verkade vara någon som helst energibrist på var det hallaballo i stugan. En av de svenska tanterna i sällskapet hade halkat (inte i fjällen ute i stugan!) och kunde knappt gå. Hon insåg att morgondagens etapp skulle bli omöjlig åt vilket håll hon än skulle gå och försökte ordna med transport därifrån, vilket var klurigt eftersom det knappt går att ringa från annat än stugvärdens gigantiska "walkietalkie".
En läkare som satt i Stockholm rådde henne per telefon att stanna kvar och vänta en dag eller två (antagligen är det någon mjukdel som fått sig en törn) så tanterna började genast hamstra den kvarlämnade maten som fanns i ett skafferi. Den bestod dock av någon deciliter havregryn, lite sardiner i olja och ett paket druvsocker. Eftersom stugvärden inte ville ta dit någon helikopter föreslog S att de kunde hyra en helikopter privat. Vi visste ännu inte sen kväll hur de skulle lösa situationen - om några av dem skulle lämna stranden med oss nästa dag eller om de skulle bli kvar ett tag till.
En av fransyskorna tog ändå priset. Hon tyckte nämligen det var rätt exotiskt med myggen så hon hade låtit bli att vifta bort dem när de satt och åt på hennes fötter eftersom hon ville fotografera dem... Hon visade mig sina fötter som var helt svullna och sa på knackig marseille-engelska: "Look heeere. I had to take a picturrre".
Vandringen för dag tre skulle sträcka sig 9 km fram till Teusajaure över ännu en ny typ av landskap. Det sankmarkiga. Vi började i lövskogen, gick över en bro och en dundrande fors. Det gick ju bra. Nio km - a pice of cake!
Men sen kom sumpen och sanken och vätan och områden där vi insåg att man nog måste vada. Och att det är mycket svårt att undgå att få in vatten i skorna. Och min trevlige, käcka och glada stockholmare till vandrarkompis hade helt plötsligt förvandlats till en eventuell stereotyp bild av stockholms-stadsmänniska i vildmarken. Han svor och hade sig och skulle helt enkelt över det där. Direkt utan att tänka efter om det kunde finnas en alternativ väg. Och undrade hur det hade gått för "tur-mupparna" som gått här dagen innan (vi gick åt motsatt håll som de som gick med guide).
"De kanske hade en vettig guide" sa jag, när stockholmaren svor som mest. "Som kunde visa hur man tar sig över här utan att bli blöt". Jag tror att det måste ha funntis en annan väg. Jag försökte studsa över vattenhindret på de få stenar som fanns (medan S filmade mig med sin Iphone!) men det var oundvikligt att bli blöt. Nog för att Mindl-kängor är helt enastående men vatten som strömmar in ovanifrån kan de naturligtvis inte klara av.
Tillslut var vi över det där området och kom upp på ett berg med djup och härlig mossa. En lugn och betryggande miljö. Vi passerade en liten lappkåta och några renhorn som låg och "skräpade" längs vägen som var ganska brant uppför nu. Sista sträckan gick brant nedåt och det blev bra träning för framsida lår. Jag älskar de här utmaningarna för benen med 20 kg packning på ryggen (ska lägga på ännu mer vikter på utfallsövningarna när jag kommer hem). Det var svårt att stanna på grund av miljontals mygg som jagade oss så vi gick på.
Vid lunch var vi framme i Teusajaure som ligger otroligt vackert belägen vid en stor sjö. Vi hade funderat om vi skulle ta oss över där på eftermiddagen och även gå nästa etapp på 1,6 mil samma dag men vi var trötta och blöta och S hade ont i sitt knä så vi beslöt oss för att stanna här. Vi kunde ställa in våra våta grejor i ett torkrum. Jag är förresten otroligt tacksam över den som uppfann ullstrumporna - genialt!
Maten smakade som vanligt gudomligt där efter vandringen. Det regnade så det var inte läge att bada i skön men stugvärden värmde upp en bastu nere vid stranden och lite senare ramlade fransyskorna in också tillsammans med några svenska kvinnor (som inte var sena att berätta att de var från Stocksund). De hade gått samma sträcka som vi - antagligen en smartare variant.
När jag kom tillbaka från bastun och stått och snackat med en kille som skulle vandra ända till Abisko och som det inte verkade vara någon som helst energibrist på var det hallaballo i stugan. En av de svenska tanterna i sällskapet hade halkat (inte i fjällen ute i stugan!) och kunde knappt gå. Hon insåg att morgondagens etapp skulle bli omöjlig åt vilket håll hon än skulle gå och försökte ordna med transport därifrån, vilket var klurigt eftersom det knappt går att ringa från annat än stugvärdens gigantiska "walkietalkie".
En läkare som satt i Stockholm rådde henne per telefon att stanna kvar och vänta en dag eller två (antagligen är det någon mjukdel som fått sig en törn) så tanterna började genast hamstra den kvarlämnade maten som fanns i ett skafferi. Den bestod dock av någon deciliter havregryn, lite sardiner i olja och ett paket druvsocker. Eftersom stugvärden inte ville ta dit någon helikopter föreslog S att de kunde hyra en helikopter privat. Vi visste ännu inte sen kväll hur de skulle lösa situationen - om några av dem skulle lämna stranden med oss nästa dag eller om de skulle bli kvar ett tag till.
Kommentarer
Trackback
