uraskanielden

"Egentligen är det väl inte det att jag måste träffa någon för min egen skull. Jag trivs rätt bra med mig själv och mitt liv. Det är ju mest för alla andras eller samhällets", sa FF en dag när vi satt och pratade. Om att hitta någon att dela livet med. Vid 30. Och vid 60.

Jag förstår vad hon menar med att det är för samhällets skull. Det är faktiskt så att det är mycket enklare att få vara med och "leka" om man har en partner vid sin sida (helst då av motsatta könet). Jag önskar jag kunde säga att det var en myt men även FF har upplevt det; att hon som nyskild inte blev bjuden på de där parmiddagarna som hon tidigare var så given på. Att en del av ens sk vänner försvinner för att det enligt dem inte blir "samma sak" längre. Näe, hela samhället bygger på att man är två och jag undrar om det är mest skrämmande för omgivningen eller för en själv att någon helt plötsligt väljer en annan väg än de själva. Eller att stå där ensam. Varför ska det vara så, att de som väljer sina egna vägar blir så obekväma för andra? Varför är det så viktigt att vi alla gör likadant?

Jag var nyligen på en trettioårsfest i Skåne. Men trots att det var trettioårsfirande insåg jag, när jag dök upp där i trädgården att tiden är förbi när barnen lämnas hemma, till och med för trettioårsfest. Jag menar inte att man ska lämna barnen hemma, det är jättetrevligt när alla är med och det var så mycket värme och hjärta och personlighet i den festen. Men det blir en annan grej. Och åh vad mycket lättare det hade varit för ALLA om ALLA hade barn nu och alla kommit dit med dem så att de kunde leka! Och jag sällade mig som vanligt till den skara som jag under dessa fester helt plötsligt blir dödspolare med och har allt gemensamt med. Vi som inte pratar blöjbyten och dagisplatser (dvs för det mesta och även i detta fall även gay-sektionen plus någon enstaka singel i bästa fall). Jag kan förstå att de som inte känner så många singlar eller har en så otroligt trevlig gaybekanskapskrets som K och W och som är så öppna och ifrågasättande av samhällets normer väljer att satsa på tvåsamheten och allt som ingår i detta förnämliga "kit". Det blir enklare och mindre obekvämt för dem så.





Idag när jag stod och andades frisk stockholmsluft utanför Åhléns City och väntade på JP och förvandlingen från udda alien till alldeles vanlig och normal stockholmssingel passade jag på att betrakta några andra som antagligen också kände sig som totala aliens. Under den korta tid jag stod där (tjugo minuter - JP var sen) hann jag kolla in fem människor som av någon anledning inte passade in i "andras" ögon.

Den första var en påtänd man av nordafrikanskt ursprung som försökte kränga CD-skivor på gatan. Han gjorde en ansats att möta de förbipasserande och sa "hello, hay" och sen inget mer utan tog ett steg tillbaka. Han försökte inte ens visa upp vilka CD-skivor han hade och de förbipasserade undvek honom naturligtvis med blicken och tog en liten omväg. Det var intressant hur alla låtsades om som om han inte fanns och på något sätt var det så att det gjorde att de fick honom att utstråla det också. Han verkade inte förstå vad han gjorde där. Under den tid jag stod där fick han inte en enda kund.

Den andra personen var en kvinna som jag kände igen. Hon var blek och mager och hade en solhatt. Jag har sett henne i tunnelbanan tidigare och där har hon pratat och sjungit jättehögt om gud och Jesus och ilsket skrikit "håll käften" till människor som sagt till henne att dämpa sig. Just när hon passerade mig skrek hon något osammanhängande i mitt öra. Jag undrade så vad som pågick inom henne och vad som får henne att välja bort den verkliga världen.

De tredje och den fjärde personerna kom med ca fem minuters mellanrum och checkade av soptunnan som jag stod vid. Den första var en kvinna i femtioårsåldern och hon såg ganska proper ut så jag blev förvånad över att hon gick och samlade burkar. Jag önskade att det inte fanns något att ta upp ur tunnan för jag kände att jag hade svårt att stå ut med att hon skulle sticka ner armarna där. Som tur var såg hon inget som hon tyckte var värt att plocka upp. Mannen som tittade i samma tunna fem minuter senare brydde sig inte heller om att rota omkring och jag förstod att här kommer folk hela tiden för att titta i soptunnor och rota fram flaskor och burkar att vaska fram några ören ur.

På väg därifrån såg jag en man sitta på nedersta trappsteget i trappan vid Sergels torg. Han såg inte alls ut att må bra och höll på att sjunka ihop hela tiden. Jag la märke till att han hade ett identitetsband runt handleden och tänkte att han kanske inte alls skulle vara här. Ute i "friheten". En polisbil stod några meter bort och några poliser stod och resonerade. Jag undrade om de sett mannen för en stund senare gick en av polismännen fram och pratade med några demonstranter på "plattan". På väg tillbaka tog han några steg mot mannen och sa något till honom varpå han rätade upp sig något. Men jag tvivlade på att han under någon omständighet skulle ha förmågan att resa sig själv. Sen gick polismannen och jag själv stod faktiskt inte ut med att stå kvar och se fortsättningen.

Om man jämför är det en piece of cake för mig att passa in. Kanske helt absurt att överhuvudtaget försöka dra en parallell. Men ändå, det handlar fortfarande om vad som gör att vissa personer sticker ut eller inte får vara med och leka. Allt jag behöver göra är att skaffa man och barn. Frågan är bara om det samtidigt innebär att jag finner det sammanhang där jag trivs om jag skulle göra det. Jag tror och hoppas det.

För de här människorna är det svårare. Finns det en plats för dem där de får vara med? I samhällets ögon? Kan de hitta sitt sammanhang för sin egen del? De kanske de redan har, det vet bara det själva.

Och alla vi som står runt omkring. Vi väljer att sticka huvudet i sanden och hålla oss till det vi anser normalt och minst skrämmande. För att vi är rädda. Och fortfarande förstår jag inte vad vi är rädda för?