uraskanielden

Min dator kraschade. Jag skulle sätta igång den som vanligt och så blev det bara svart. Så fort jag försökte trycka på någon av tangenterna började den tjuta och jag insåg att nu var det kört.

"Det är inte det att jag gått under jorden, jag har bara inte kunnat vara inne på facebook på ett par dagar" sa jag när jag ringde L för att fråga om han trodde det fanns någon chans att rädda något av alla mina hundratals dokument som jag endast sparat på hårddisken.

"Så du menar att om du inte syns på facebook då finns du inte" svarade han när vi satt och drack kaffe nere på stranden en stund senare.

Jag blev överrumplad av hans kommentar. Han hade rätt. Finns jag inte på fejan så finns jag inte! Är jag inte där och uppdaterar min status, kommenterar och "gillar" så blir jag bortglömd. Mina vänner från mina tidigare "liv" kommer sakta sakta att glömma mig innan jag hunnit bygga upp ett nytt kontaktnät i min nya stad om jag inte meddelar mig. De kommer att hitta på egna aktiviteter och sluta skicka inbjudningar till olika roliga evenemang i Sthlm. Jag blev plötsligt medveten om min fantasi.

För jag vet att alla inklusive jag själv rent förnuftsmässigt tänker "vad är det för vänner i så fall?". Och det fanns ju faktiskt en tid när inte facebook eller twitter existerade och och det var ju inte det att man hade färre riktiga vänner före den tiden. Snarare tvärtom. Kanske var det till och med mindre tvekan om vilka som faktiskt var ens vänner just för att det kanske utkristalliserade sig lättare i och med att relationerna prövades.

Vad hände med det där att bara komma förbi och "hänga" en stund som man alltid gjorde som liten? Det är något med det där att ju mer glest mellan vännerna - desto mer äkta blir det med dem man faktiskt har. Som mellan avlägsna grannar i Norrland. När man inte är hemma ställer man upp kvasten mot dörren så att de som kommer för att just hänga inte ska göra sig besväret att stiga ur bilen.  

Närheten, de riktiga relationerna och de autentiska mötena som inte går att få till i den virutella världen verkar bli en mer och mer sällsynt vara. Det är tryggare att gömma sig bakom en skärm än att gå in i en riktig värld och blotta sig för andra människor. Kvantitet går före kvalitet. Vi kan välja att inte stiga in i den "riktiga" världen utan istället innesluta oss i ett skal där vi helt och hållet själva väljer vårt engagemang. Bekvämt och distanserat. Femhundra vänner men ingen närhet. Fattigt och kärlekslöst. Och farligt.

Jag undrar vad vårt schizoida samhälle gör med oss. Om det finns några korrelationsstudier mellan "virtuell isolering" och depressioner eller schizoida personlighetsstörningar i och med de virtuella forumen där de autentiska mötena inte kan införlivas.

Hur som helst så måste jag ändå ha en ny dator om den här inte går att rädda. Och det kvickt. Var hittar jag bästa datorn och hur vet jag vilken som är bäst? Efter granskning konstaterade L att hårddisken inte går att rädda.
 
"Du kan ju beställa på nätet" sa L. "Nä just det, det är svårt när du inte har någon dator att beställa iifrån". Jag fnissade och funderade över hur lönsam datorförsäljningen via nätet är egentligen...

L, min dator-senior-expert guidade mig fram i djungeln av laptops och skickade iväg mig till NetonNet så jag har en ny fin dator nu. Den första riktigt "egna" som jag inte ärvt eller köpt ihop med någon annan. En fin liten laptop med åtta timmars batteritid och som jag kan ha i handväskan och ta upp och facebooka med mina låtsasvänner var jag än är. Och skriva till mina trogna bloggläsare förstås.