uraskanielden

Vad skulle kunna gå fel den här gången? Jag vet ju exakt hur en sån här operation går till och att det inte är något farligt. Alla var trevliga och gulliga. Jag fick veta i receptionen att jag bara skulle behöva betala ytterligare någon hundring innan högkostnadskortet skulle börja gälla och jag skulle ha "gratis" vård till nästa år. "Ska jag bli sjuk får det alltså bli i år", skojade jag med receptionspersonalen och gick in i väntrummet.

Läkaren var en ganska loj typ som verkade ha tröttnat på sitt jobb för cirka trettio år sen. I släptåg hade han naturligtvis en ung läkarkandidat som artigt frågade om han också fick undersöka "saken".

"Visst. Varför inte ta in hela sjukhuset när ni ändå är i farten..? Kan ni inte bara plocka bort den här körteln en gång för alla så jag slipper fler ljumskuppvisningar..?"

"Det är lika bra att se till att vi får bort hela ordentligt nu då", sa läkaren d.ä. och laddade bedövningssprutan.

Inte mycket var sig likt från mina grandiosa fantasier om ingreppet (mer än att jag faktiskt fick en operationsduk). Än så länge.

Men naturligtvis svimmade jag där jag låg. Bedövningen hade inte hunnit börja verka fullt ut och när läkaren satte igång blev det svårt att stå ut med smärtan i kombination med att jag spände mig, i kombination med att jag varit rädd för bedövningssprutan, i kombination med att alltihop är så obehagligt men att jag alltid måste vara så cool för att det här är något som bara måste göras, osv... 

Först så kände jag den där obehagliga svimningskänslan och kämpade fortfarande med att förhindra att den skulle ta överhanden. Men ju mer jag kämpade desto mer spände jag mig och minns att jag tänkte; "jag kommer aldrig klara av att föda barn om jag inte ens klarar det här utan att svimma". Tillslut sjönk jag in i någon slags drömvärld där allting var fint och vackert och oerhört behagligt.





Tills jag hörde en massa rop i rummet och på något sätt tvingade mig själv komma tillbaka.

"Vakna, vakna, vakna, hallå, hallå, förvinn inte..."

"Oj jag svimmade visst", sa jag högt och motvilligt och försökte öppna ögonen mot sjuksköterskan som stod över mig tillsammans med fyra andra personer jag inte sett tidigare. Jag ville egentligen inte alls vakna och det kändes nästan bara som att jag vaknade för deras skull. För att jag inte skulle oroa dem och för att verka plikttrogen. För egen del kunde jag lika gärna förbli bortkopplad.

Britsen som jag låg på var nu nerhissad så fötterna låg uppåt taket. Det var fullt hallaballo i rummet och jag hörde ljudet av en apparat som jag inte tror funnits där tidigare och som pep lite då och då.


"Sätt in syrgas", sa läkaren d.ä. och jag kände att den yngre varianten tog chansen att lite taffligt ingripa med att lyssna på mitt hjärta.

"40", sa han. (Vad nu det betydde. Jag vet bara att en människa har ca 4 liter blod och att jag nog vid det laget hade 2 liter kvar om de skulle ägna uppmärksamheten åt att jag svimmat istället för att ta hand om mitt wide open sår). Jag svimmar allt som oftast när jag tar sprutor eller gör illa mig så det är inga konstigheter.

"Sätt en nål", sa läkaren d.ä.
"Nej, nej sätt ingen nål", hörde jag mig själv säga. "Då svimmar jag igen". (Det är just det med nålar och sprutor och sänkor, jag klarar inte av det. Det är så obehagligt)

"Hon vill inte ha någon nål", hörde jag någon säga.
"Jo vi måste nog sätta en nål", sa läkaren till mig igen.
"Okej, gör det då. Det är ju ni som är experterna på området. Om ni gör den bedömningen får jag väl lita på att det är det bästa", HÖR JAG MIG SJÄLV SÄGA helt aspergeroidt. (Hur bitchig och besserwissrig får man bli???)

Det sköna i det här tillståndet är att jag verkligen inte har någon koll på vad jag säger. Som om mitt överjag helt plötsligt blockerats eller försvaren spärrats eller bleknat bort. Lite som när man går i analys. Och det var skönt. Undrar vad som händer i hjärnan när man svimmar.

"Är 40 dåligt?", frågar jag sen, fortfarande utan att ha öppnat ögonen. "Och vad är det för maskin som låter?"
Jag kände verkligen att syrgasen hjälpte. Jag andades mycket tyngre nu. Det var som att jag verkligen kände bröstkorgen åka upp och ner.

"Inte så bra, men du kanske är vältränad", sa läkaren d.ä. "Nu skrämde du oss verkligen. Du börjar få tillbaka färgen på läpparna nu." (Jag som ändå hade målat dem före sjukhusbesöket, tydligen döljer inte läppstiftsfärg grådaskig svimningsfärg ;-)

"Hade det varit bättre om jag inte hade varit vältränad då? Hade pulsen varit högre då eller?", säger jag, min dumma idiot. På den frågan bryr sig ingen om att svara.

"Händer inte sånt hela tiden?", fortsatte jag. "Att folk svimmar. Det vore ju konstigare om de inte gjorde det." 

"Det är lite olika", hör jag kandidaten svara artigt någonstans långt borta.

"Det är ju ett bra sätt att slippa operationen på", skojade en av sjuksköterskorna. "Att svimma sig igenom den. Nu är det bara att sy ihop det hela".

Jag suckade. Fanskapet var alltså inte ihopsytt än! Jag kan bara ha svimmat en jättekort stund. Men jag måste ha varit dizzy rätt länge för jag minns nästan ingenting av själva sy-fadäsen eller när de två hantverkarna tackade för sig och gick.

"Hej", sa jag tillslut lite snopet när jag öppnade ögonen mötte en "ny" sjuksköterskas blick. De två läkarna hade lämnat rummet och två sköterskor var där och torkade blod (och svett; hemskt vad man svettas när man svimmar) från britsen och från mina ben.

"Hej" sa hon vänligt. "Då fick vi lite dramatik på jobbet idag".
"Ja jag får inte så mycket uppmärksamhet hemma så jag passar på att sätta igång grejer så fort jag får tillfälle", säger jag, fortfarande med avsaknad av förmåga att tänka mig för.

Min grandiosa fantasi besannades lite grann i alla fall. Med operationsteam på fem pers. Och en maskin som tickade och till och med tjöt. Hoppas att jag är av med problemet en gång för alla. Och att jag slipper komma tillbaka trots att det är gratis.