uraskanielden

Jag, FF och Soffan planerade en massa saker för tisdagen. Sol och kanske bad? Vi skulle kunna ta en tur till Skansen med barnen. Jag var till och med på väg att övertala FF att hänga på allsången. Men nej, efter ett antal dagar med svullnad efter det ohyggliga jätteingreppet förra veckan gick fanskapet sönder precis innan jag skulle gå och lägga mig.
"Åk till akuten", tyckte FF som är läkare. "Det där måste tömmas ordentligt".
Jag suckade.
"Näää de kommer säkert ändå bara skicka hem mig med en kompress", sa jag tveksamt.
"Nä det kommer de inte alls, ta en taxi till Sös!"

Det var väl bara att åka då. "Soffan", min räddare i nöden följde med till Södersjukhuset. Jag tror ingen kan förstå hur ovärderligt det var med det moraliska stöd jag fick av henne och att slippa ge sig ut helt ensam dit mitt i natten. Det var tomt i första väntrummet men när jag visats in på avdelningen insåg jag att här skulle jag få vänta.

"Man skulle kunna tro att det är lördagnatt", sa en av undersköterskorna till mig. "Här är så fullt inatt." Det fanns inte ens ett rum ledigt och jag fick ligga på en rullsäng i korridoren. Soffan, den stackarn, fick sitta på en hård stol. Hon vägrade åka hem trots att jag försökte övertala henne.

"Jag får nog smsa T och säga att vi får skjuta lite på planerna med att gå på Skansen", sa Soffan.
"Jag måste nog sova i morgon. Tur att FF är hemma och kan ta hand om E".

Vi blev rätt fnissiga. Jag låg med näsan mot ingången till röntgen och allt jag kunde se var dörren till en toalett, dörrarna till röntgenkorridoren och en skylt med en kamera som var överstruken och med texten "fotografering i korridoren förbjuden".  

"Soffan, du kan väl ta en bild av den skylten med din telefon", fnissade jag helt övertrött. "Det skulle vara coolt att ha".

Det visade sig att toaletten bredvid inte fungerade och jag ägnade första timmen åt att betrakta patienter som i sina försök att besöka toan vände i dörren på grund av odören.  En i personalen satte upp en lapp med ordet TRASIG! men patienterna missade den hela tiden och det dröjde innan toalettbesöken till den toan sinade.

Det är hemskt att vara på akuten. Tydligen var ambitionen att hjälpa alla patienter inom fyra timmar men under de fyra timmar jag låg i korridoren hann jag upptäcka att det var många som var riktigt mycket sämre än jag som också fick vänta väldigt länge. En man satt och kräktes i korran och jag hörde hur en kvinna skrek av smärta inne på ett rum. Hon kämpade med att övertala sköterskan om att få starkare och fler värktabletter mot sin smärtaoch blev ursinnig när hon inte fick sin vilja igenom. Jag undrade vad som gör så ont att man skriker så och om det finns något som är det ondaste man kan ha... Njursten, tarmvred?

Dessutom hade det varit slagsmål på stan och slagskämparna kom in för att söka hjälp. Så onödigt!

Efter fyra timmar blev jag inrullad till ett rum och jag lyckades tillslut övertala Soffan att åka hem. Därefter var jag nära på att själv resa mig och traska hem i tron att de nog glömt bort mig och av tristessen att ligga där i all min ensamhet.

Ytterligare tre timmar senare lyckades jag slumra till och vaknade av att en ohyggligt snygg och stilig läkare kom in i rummet. Han frågade om jag ville gifta mig med honom och så blev jag frisk och så skaffade vi en massa härliga ungar och levde lyckliga i alla våra dagar...

Nä, inte riktigt så alltså. En undersköterska och en sjuksköterska kom in för att ta lite blodprov och efter att ha stuckit mig sju gånger i armen utan framgång och jag föreslagit att de kunde ta blod från knävecket istället hittade de äntligen ett kärl (i armen). Läkaren tog en odling och konstaterade att jag nog skulle sättas in på antibiotika och sen blev jag hemskickad. Tur att jag har frikort! 

När jag ramlade in i FF:s lägenhet runt halv elvatiden låg Soffan och sov och FF hade fått leka med barnen hela förmiddagen. Jag åt lite, tog ett piller, gick och la mig och när jag vaknade klockan fem var middagen serverad. Nu är det allsång. Framför TV:n med FF.

Det var länge sen jag var så ompysslad och kände mig så "hållen". Hemskt med tanke på att jag min dramaqueen har sabbat alla dagens aktiviteter för familjen...