uraskanielden

"Life is what happens while you are busy doing other things" var det någon som sa.

Min vandring över kalfjället i fyra dagar med nissen som hellre satte rekordtid på dagsetapperna än att kolla in mossor, bäckar och snötäckta toppar fick mig att börja fundera över vad "hasta-över-fjället-personerna" vinner på att komma två timmar före naturälskarna till nästa fjällstugestation. (Mer än att säga:"Det stod i guiden att sträckan skulle ta 5-7 timmar - jag gick den på fyra!" förstås.)

De här tankarna ledde in mig på hur olika människor har olika lätt för att ta tillvara på allt bra som dyker upp i ens väg - de fina stunderna.

Jag leker med tanken att det finns tre kategorier av människor. Den första är den som måste "köra på" och som aldrig stannar upp för att njuta av det som verkligen händer (fjällblommor, snöklädda fjälltoppar, whatever). När livet passerar som bäst för dem, det är då de redan är vidare till nästa sak och nästa. Och nästa. Utan att vara medvetna om det. De nöjer sig aldrig och för dem är gräset alltid grönare på andra sidan.

Den andra kategorin är "in the moment - kategorin". Dem som kan vara i känslan till hundra procent. Jätteintensivt. Då existerar inget annat än det de gör och de reflekterar inte heller över att det är livet och de fina stunderna de är så "inne i". Eftersom de är omedvetna om det går det ju på ett sätt inte att uppleva.

Den tredje kategorin är dem som reflekterar när de känner. De som verkligen kan vara "mindfulla" och omfamna det som upplevs. Det finns en fjärde kategori också kom jag på nu och det är de som ställer sig för mycket utanför och blir för mycket betraktare och fånga så mycket av stunden på ett intellektuellt plan att de tappar känslan. Eller så analyserar de sönder alltihop. Då dör det hur som helst.

Jag övar mig just nu. På att stanna upp och vara i det som är bra. Jag var bättre på det förr.


"Meningen med livet är, att när man blir gammal så ska man titta tillbaka på sitt liv och minnas det som bra och fint och vara nöjd över det", sa vår präst på högstadiet.

Jag tyckte det var ett ohemult dåligt svar. Att säga så till ett gäng tonåringar som har hela livet framför sig och inte vill något annat än att leva (åtminstone ville de flesta det, tror jag). Hur kan man bara säga så? Att meningen med livet skulle upplevas först 60-70 år senare. Det var ju helt barockt att ett liv skulle bli meningsfullt först när man blickar tillbaka på det!

Men i dag när jag var helt inne i rollerna i kategori ett och två och agerade Casa Annadiefreude för fulla muggar (jag älskar att fixa, laga mat, baka, planera små utflykter och aktiviteter för alla som vill komma och hälsa på här i min somriga stad) bjöd jag över mamma på lunch.  

Vi satt på min balkong. Det regnade men balkongen ovanför skyddade oss från regnstänk. Jag bjöd på lite rester från gårdagens middag i all sin enkelhet. Lite sillröra, en söt liten sallad och crème brulée till efterrätt. Det var länge sen vi sågs och det blev ett kärnfullt och fint möte. Mamma hade ont om tid och var tvungen att åka efter en kort stund.

Jag vet inte vad det var med den där lunchen (och jag vill inte heller agera kategori fyra nu :-) som gjorde att blev så bra och fin. Någon timme senare fick jag ett sms av mamma där hon tackade för den fina stunden.

Och det var då jag kom att tänka på den där prästen. Och att jag kanske fattade vad hon menade. Kanske är det så:"Life is what happens while you are busy doing other things". Men kanske är det också så att man inte riktigt förrän i efterhand kan känna att man levde i just det ögonblicket och att det var meningsfullt. Och att man på något sätt måste bli påmind om det för att det ska bli just meningsfullt.

Och det behöver kanske inte gå 60-70 år. Det räcker med ett sms någon timme senare.