Fjällvandring dag 4
Jag hade inte fattat att sommaren precis kommit till Tausajaure. När jag läste i gästboken som låg i stugan stod det att det för bara två veckor sedan fortfarande flöt isblock på sjön utanför och inga blommor börjat blomma än. Nu var det ändå en del vitsippor och gul fetknopp och andra blommor som jag ju förstås inte kan. Jag insåg varför högsäsongen för vandringen inte är förrän i augusti. Det är fler blommor och mindre blött.
Vandringsdag fyra och som helt plötsligt blev den sista vandringsdagen inleddes med en båttur över sjön. Strax efter åtta fick vi skjuts av stugvärden. Solen sken och jag sa optimistiskt att "idag blir det nog fint och sol ska du se". Stugvärden tittade på mig och sa lite surmulet:
"Jaså det tror du.."
"Ja tror du inte det?"
Han log:
"Det blir nog som igår".
Apropå stugvärdar så verkar det vara ett ganska attraktivt yrke. "Om man är ungkarl" sa S. "Tänk att åka ut till ett sånt här ställe och vara här en hel sommar och det kommer en massa kul människor förbi". Tydligen har norrlänningar bättre chans att få jobben än vad stockholmare och skåningar har. Jag undrar varför...
Hur som helst, vandringen på dagens första etapp på 1,6 mil inleddes med en brant stigning som höll på från 650 till 950 möh ungefär. Först skog, sen ut på kalare fjäll. Sen ner mot en fors. Forsen välkomnade jag verkligen för det var ont om bäckar första biten och efter 1,5 timmes vandring behövde jag verkligen fylla på min vattenflaska.
Jag mådde bra och var taggad för alla backar. Dock var jag lite nojig över min mage som var lite "i farten". Var det fel på något av det vatten jag druckit ur någon bäck? Tydligen hade en av fransyskorna råkat blanda ihop slaskhinken med hinken för rent vatten och S hade varit nära att dricka diskmedelsvattnet igår. Hade jag också råkat fylla min vattenflaska med "fel" vatten? Nä, det smakade bra. Det var nog mest psykosomatiskt nu. Jag kunde inte släppa tanken på att tantan hade mixat ihop de där hinkarna...
På väg upp igen från forsen passerade jag mjuk, mjuk mörkgrön mossa och genom mossan rann en bäck. Det var så sagolikt och trollskt. Jag ville bara lägga mig där i mossan och liksom smälta in och bli ett med naturen och marken. Liksom bara smälta in i allt det. Det var så lockande och jag förstår de där gamla sagorna när naturen på olika sätt förvillar, förhäxar och förintar människor. Mmm.
Sen var det marsch över fjället och mot slutet den mest storslagna utsikten av dem alla och sen vägen längs med forsen ner till nästa fjällstation Vakka..nånting. Nä jag tänker inte ens försöka förklara. Det här måste upplevas!
På grund av att S hade ont i knäna och att vi båda längtade som galningar efter bebyggelse och åtminstone en liten lanthandel bestämde vi oss för att gå landsvägen mot något som heter Kebnats ett par mil bort och ta bussen till Jokkmokk istället. Jag var rätt nöjd efter fyra dagars heldagsvandring även om jag lätt kommer att gå sträckan igen, fast till eller från Abisko.
När vi klev på bussen halvvägs till Kebnats (här stannar bussen mellan två hållplatser när man vinkar, i Stockholm kör den så fort dörrarna stängs och kör trots att busschauffören ser att man kommer springande) var halva fransyske-gänget med. Den skadade kvinnan och två av fransyskorna hade nappat på S:s idé om att ta helikopter och resten hade vandrat på samma sträcka som vi och tagit bussen från fjällstationen (som nu kom ikapp oss). De hoppade av en bit fram för fortsatt vandring så vi vinkade av dem utanför Saltoloukta.
Busschauffören var en rolig typ som verkade brinna för sitt yrke. När vi stannade till vid ett ställe som heter Stora fallet för att hämta upp passagerare sa han på finlandssvenska:
"Nu är det tio minuters stopp - ni kan handla kaffe här".
Wow, det var ett riktigt café med souvenirbutik och kakor och mackor. Punschrullar! Jag var helt lyrisk och ställde frågan till chauffören om det var något man inte fick ta med in i bussen.
"Jo en sak - ett dåligt humör. VAD DU ÄN GÖR TA INTE MED DIG ETT DÅLIGT HUMÖR IN I BUSSEN!", vrålade han.
Lite längre fram kom det upp en vilsen ren som irrade omkring en bit fram på vägen.
"ÄR DET NÅGON SOM VILL HA KÖTT?", ropade han och sänkte inte farten förrän han var väldigt nära renen.
Busschauffören körde oss till Porjus som ligger 2 mil från Jokkmokk. (Där skulle vi byta buss.) Vi fick 80 kronor rabatt på resan och en pratstund med chauffören innan han körde vidare. Sen gick vi in på en riktig gammeldags ICA-affär innan vi tog bussen vidare till Jokkmokk och jakten på Jokkmokksjocke.
Vandringsdag fyra och som helt plötsligt blev den sista vandringsdagen inleddes med en båttur över sjön. Strax efter åtta fick vi skjuts av stugvärden. Solen sken och jag sa optimistiskt att "idag blir det nog fint och sol ska du se". Stugvärden tittade på mig och sa lite surmulet:
"Jaså det tror du.."
"Ja tror du inte det?"
Han log:
"Det blir nog som igår".
Apropå stugvärdar så verkar det vara ett ganska attraktivt yrke. "Om man är ungkarl" sa S. "Tänk att åka ut till ett sånt här ställe och vara här en hel sommar och det kommer en massa kul människor förbi". Tydligen har norrlänningar bättre chans att få jobben än vad stockholmare och skåningar har. Jag undrar varför...
Hur som helst, vandringen på dagens första etapp på 1,6 mil inleddes med en brant stigning som höll på från 650 till 950 möh ungefär. Först skog, sen ut på kalare fjäll. Sen ner mot en fors. Forsen välkomnade jag verkligen för det var ont om bäckar första biten och efter 1,5 timmes vandring behövde jag verkligen fylla på min vattenflaska.
Jag mådde bra och var taggad för alla backar. Dock var jag lite nojig över min mage som var lite "i farten". Var det fel på något av det vatten jag druckit ur någon bäck? Tydligen hade en av fransyskorna råkat blanda ihop slaskhinken med hinken för rent vatten och S hade varit nära att dricka diskmedelsvattnet igår. Hade jag också råkat fylla min vattenflaska med "fel" vatten? Nä, det smakade bra. Det var nog mest psykosomatiskt nu. Jag kunde inte släppa tanken på att tantan hade mixat ihop de där hinkarna...
På väg upp igen från forsen passerade jag mjuk, mjuk mörkgrön mossa och genom mossan rann en bäck. Det var så sagolikt och trollskt. Jag ville bara lägga mig där i mossan och liksom smälta in och bli ett med naturen och marken. Liksom bara smälta in i allt det. Det var så lockande och jag förstår de där gamla sagorna när naturen på olika sätt förvillar, förhäxar och förintar människor. Mmm.
Sen var det marsch över fjället och mot slutet den mest storslagna utsikten av dem alla och sen vägen längs med forsen ner till nästa fjällstation Vakka..nånting. Nä jag tänker inte ens försöka förklara. Det här måste upplevas!
På grund av att S hade ont i knäna och att vi båda längtade som galningar efter bebyggelse och åtminstone en liten lanthandel bestämde vi oss för att gå landsvägen mot något som heter Kebnats ett par mil bort och ta bussen till Jokkmokk istället. Jag var rätt nöjd efter fyra dagars heldagsvandring även om jag lätt kommer att gå sträckan igen, fast till eller från Abisko.
När vi klev på bussen halvvägs till Kebnats (här stannar bussen mellan två hållplatser när man vinkar, i Stockholm kör den så fort dörrarna stängs och kör trots att busschauffören ser att man kommer springande) var halva fransyske-gänget med. Den skadade kvinnan och två av fransyskorna hade nappat på S:s idé om att ta helikopter och resten hade vandrat på samma sträcka som vi och tagit bussen från fjällstationen (som nu kom ikapp oss). De hoppade av en bit fram för fortsatt vandring så vi vinkade av dem utanför Saltoloukta.
Busschauffören var en rolig typ som verkade brinna för sitt yrke. När vi stannade till vid ett ställe som heter Stora fallet för att hämta upp passagerare sa han på finlandssvenska:
"Nu är det tio minuters stopp - ni kan handla kaffe här".
Wow, det var ett riktigt café med souvenirbutik och kakor och mackor. Punschrullar! Jag var helt lyrisk och ställde frågan till chauffören om det var något man inte fick ta med in i bussen.
"Jo en sak - ett dåligt humör. VAD DU ÄN GÖR TA INTE MED DIG ETT DÅLIGT HUMÖR IN I BUSSEN!", vrålade han.
Lite längre fram kom det upp en vilsen ren som irrade omkring en bit fram på vägen.
"ÄR DET NÅGON SOM VILL HA KÖTT?", ropade han och sänkte inte farten förrän han var väldigt nära renen.
Busschauffören körde oss till Porjus som ligger 2 mil från Jokkmokk. (Där skulle vi byta buss.) Vi fick 80 kronor rabatt på resan och en pratstund med chauffören innan han körde vidare. Sen gick vi in på en riktig gammeldags ICA-affär innan vi tog bussen vidare till Jokkmokk och jakten på Jokkmokksjocke.
Kommentarer
Trackback
