uraskanielden

Det var dax för grillkväll hos M och L och deras förtjusande barn på två och fyra år. De skulle till Liseberg påföljande dag och jag skulle vara hundvakt och passa deras lilla dvärgschnautzer. Jag lassade in en körsbärsclafoutis  - mitt bidrag till middagen - och en dunk rosé i bilen och drog ut till deras hus ute på landet.





Vi satt ute i trädgården och åt. Det var ljummet i luften trots att det var ganska sent på kvällen. På avstånd hörde vi the Ark och Amanda Jensen spela i folkparken Sofiero.

M och L:s hus ligger mitt ute bland åkrarna men med ett gäng grannar runtomkring.

"Umgås ni med era grannar?" undrade jag.

Det verkar bli så mycket mer kontakt med dem som bor runtomkring när man bor i villa och/eller ute på landet än om man bor i lägenhet. Jag har i princip aldrig sett röken av mina grannar (och det beror inte enbart på att jag så sällan är hemma :-S) Det är jättespännande med grannar just eftersom man ju inte kan välja dem. Du har dem oavsett om du vill eller ej och du får lära dig hantera dem. Det kan bli hur bra som helst eller precis tvärtom. Det gäller att ha tur när man flyttar för det är ju svårt att testa sina grannar innan eller införa någon slags "grann-klausul" i köpekontraktet när man köper hus.

"De som bor närmast oss därborta är helt ok".
"Och H och G är ju trevliga", sa Lars om gayparet som bor nästgårds. "När G inte raggar på mig när jag ska hjälpa till att laga deras MP3-spelare", tillade han. "Sist jag var förbi hade han en minimal handduk på sig och jag fick be honom ta på sig byxor innan vi skulle kolla på apparaten" (MP3-spelaren alltså=).

Jag fnissade.


"Men så har vi ju grannen där!", suckade M och pekade in mot grannen på andra sidan buskarna. "Han pratar inte med mig. Om vi är ute i trädgården samtidigt så frågar han L om sånt som det är uppenbart att det är jag som har svaret på. Så att det blir uppenbart att han inte vill tala direkt till mig", sa hon. "Och så sa han att det var synd att han klippte häcken för då måste han se vårt skjul". Hon pekade på en liten bod som står precis intill grannens häck.

"Och så har han köbe-fru" tillade hon. Från Polen.

Med "köbe-fru" [sjchö:be-fru] (skånska) menade M att han varit i Polen och "hämtat hem" en kvinna. Det kanske kunde förklara en del av hans beteende mot M i trädgården.. Om det var svårt för honom att få kvinnor på "vanligt" sätt. Men "köbe-fru", åh vad fattigt och torftigt!

L gick in för att natta barnen och jag och M satt kvar och pratade. Det dröjde inte länge förrän jag intagit den "depressiva positionen" och snacket om att jag aaaaaaaldrig kommer att träffa någon och så som jag läääääängtar efter att skaffa barn och snart är det för sent och ojojoj (ja allt det där).

Till en början, mest på skoj sa jag:

"Nä jag får väl åka till Danmark då". (Det är tydligen det senaste uttrycket för att skaffa barn med insemination). M såg inga konstigheter i det här alls. Hon skulle minsann inte tveka om hon var ensamstående.

Det här tycker jag är intressant. För från början har inte det här funnits på kartan för mig. Det är inte det att jag tänker att jag inte skulle kunna ta hand om ett barn själv. Absolut inte. Jag skulle göra ALLT för min bäbis. Men för vems skull skaffar man egentligen barn - sin egen eller barnets? Jag tror nog att de flesta skulle svara "sin egen" på den här frågan ändå innerst inne. För hur kul kan det egentligen vara att vara barn i den här världen? Det måste ju vara jättesvårt. Miljoner gånger tuffare nu än för bara tjugo år sen. Alla krav och förväntningar, skola och relationer. Näe, aldrig att jag skulle vilja vara tonåring idag.

Men det finns ju en längtan i oss (flesta). Oavsett hur svårt det är så längtar vi. 

Jag kan inte låta bli att googla på inseminationssajten nästa dag. Nästan femtusen kostar en behandling. (Det är ju ingenting för ett liv.) Och så finns det tydligen "auktoriserade spermabanker" som sperman kommer ifrån. Det här är ord som aldrig funnits i min vokabulär.

Vidare kan man välja om barnet ska få veta vem pappan är när det blir arton eller om de ska vara helt anonymt. "Donatorerna är män med skandinaviskt utseende, med en genomsnittsålder på ungefär 25 år. Vid speciella tillfällen kan vi rekvirera donatorsäd från annat etniskt ursprung" , står det. Tydligen 8-10 % av alla som blir godkända och vidare står det att "de flesta donatorer är studerande vid högskolor och universitet i Danmark och deras motivation är oftast både ideella och ekonomiska." 

Ska man bli gravid och ta hand om barnet själv är det uppenbarligen bättre än att gå ut på krogen och ragga. Fast å andra sidan måste jag lita på den där inseminationsbyrån till hundra procent eftersom jag ju inte har någon chans alls att göra en bedömning.

Men jag fastnar som vanligt i utvecklingspsykologins värld och de psykoanalytiska teorierna. Hur blir det med symbiosen och det lilla barnet som måste "sättas på plats" och inse att det inte är omnipotent? Vikten av den "andra vuxna" i utvecklingen. Vem i min värld ska axa den rollen när jag alltid ska göra allting själv? Och att jag faktiskt måste inse att jag kan inte göra allt själv och att det behövs andra människor för att livet ska vara äkta och levande - så även i detta fall.

Och fantasibarnet som man bär inom sig från det att man blir gravid. Kommer man att känna och få kontakt med det på samma sätt via en donation som när ett kärleksbarn givits liv?

Så egentligen. När får längtan övergå förnuftet? Och vem är mest störd i så fall - grannen med köbe-fru eller jag om jag "åker till Danmark" och skaffar köbe-barn?