uraskanielden

Jag är hemma nu och ska bara lyxa. Dricka jättekalla smoothies (snabbt tills jag får glasshuvudvärk), bada och framförallt skriva så tangentbordet glöder. (Säger man så nu för tiden? Åtminstone glöder batteriet i laptopen så det går knappt att ha den i knät längre. Min trotjänare som värmde mitt knä i vintras när jag satt insnöad i Jönköping sjunger på sista refrängen). Jag ska njuta av att bara vara hemma, tappa bort dagarna och strunta i klockan. Jag ska sova när jag är trött och inte se på TV annat än möjligtvis In Treatment.

Hemma ja. I Helsingborg. Jag tänkte på det i morse när jag var nere och tog ett morgondopp, antagligen strax före sex men jag vet ju inte eftersom jag inte har någon klocka. Jag satt där i sanden som inte hade hunnit bli torr och sandstrandsvarm än (så som man tänker sig sandstrandssand) och tittade ut över sundet. Det var rätt klart väder så jag kunde se konturerna av byggnaderna där i Helsingör ganska tydligt. Fästningen, vad heter den nu igen? Det borde jag veta, vi var ju där tusen gånger med skolan.

Att återvända till sin hemstad som jag aldrig bott i men som jag samtidigt har tusen minnen från är faktiskt inte helt enkelt. Samtidigt som det är hemma är det det inte. Staden där på andra sidan sundet, den är också hemma. Främmande fast inget utflyktsmål som för alla som vill ut och tura.

Nästan alltid när jag pratar i telefon och säger "nu är jag hemma" får jag frågan "var är du då?" Det är ju inte det minsta konstigt eftersom ingen kan veta om jag menar Helsingborg, Huskvarna, Stockholm eller Uppsala. Man kan uppenbarligen ha flera hem. Eller kan man det egentligen? Och vad är det i så fall som gör att vissa bara har ett och andra har flera?

Vad är ett hem i så fall? Är det en plats? Ett ställe där man har sina grejer och saker? Är det där tidningen kommer på morgonen? Där den fasta telefonen är (ja, jag vet några som har fast telefon fortfarande)? Har en "hemlös" i bemärkelsen "uteliggare" inget hem? Är ett hem där en speciell person finns? En plats där man känner sig hundra procent trygg och kan tanka?

Kan vi införliva en människa att "bo i" eller kan vi "bo i" drömmen om det hem vi önskar oss? Är det fortfarande ett hem? Kan ett hem "bara" vara vid fjällbäcken eller potatisåkern? Behöver det ha med minnen att göra? Kan man komma till en plats och direkt veta att "det här är mitt hem"? Kan det räcka att som sköldpaddan bära sitt hem med sig överallt? Eller vad är det som gör att ens hem blir ens hem?

"The home is where the heart is" sa Madonna för 20 år sen snart. (Jag börjar bli gammal inser jag som var 13 då. Minnet verkar det i och för sig inte vara något fel på än för det uttrycket har hängt sig kvar i mig).

Kom att tänka på en fin, fin dikt jag fick av T en dag. Vet inte vem som skrivit, kan vara Patricia Tudor Sandahl (säkert) men den är oändligt vacker och säger någonting om vad som egentligen blir ett hem.

//Vem är mig ett hem?
 
Vem är min mor och min far?
Vem är min man och mitt barn?
Vem är min syster och bror?
Vem är min vän?
 
Inte den som håller mig fast
och säger: du är min!
Inte den som anklagar mig,
som tror sig om att överblicka mitt liv
och kunna vara min domare.
 
Ingen känner min väg.
Ingen enda.
Inte heller jag känner den –
men den blir synlig för mig
medan jag vandrar.
 
Mitt hjärta springer den till mötes
som önskar utan att kräva
och delar sitt lidande med mig
utan att hota och pressa mig.
 
Jag finner ett hem hos den
som vill mig sådan jag är
med de livssammanhang som är mina
och de människor som tillhör mitt liv.
 
Bara den kan jag leva nära
som bejakar att jag drar mig undan.
Bara den kan jag anförtro mig åt
och tala till från mitt innersta
som är trygg inför min tystnad
och det som inte kan delas.
 
Den som hävdar sin rätt till mig
dödar min glädje
kväver min kärlek
tar mitt liv.
Från den människan går jag bort
även om hon skulle vara
min mor, min man, mitt barn…
 
Ingen har någon rätt till mig.
Ingen enda.
Ingen ska ta mitt liv ifrån mig.
Det jag ger
ger jag av fri vilja
när min tid är inne.
 
Den som tar
hindrar mig att ge.
Den som kräver min kärlek
hindrar mig att älska.
Den som tar mig
mister mig.
 
Men den som litar på livet
ger min kärlek vingar.
Livet
som inte kan fångas och styras
som är frihet och vind
och färdas sin egen väg.
 
Jag är ett vindens barn
som inte kan fångas
levande.
Jag är en grå liten fågel
som förstummas i fångenskap
och dör.
 
Men i frihetens rymd
och nattens tystnad
sjunger jag lycklig
utan att bli trött –
som lärkan, min syster,
och broder näktergal. //