Jag bloggar - alltså finns jag
Jag läste en artikel i SvD om Mona Sahlin och orsaker till hennes låga opinionssiffror, häromdagen. Och att det snackas skit om henne via bloggar. Det verkar vara det nya att elaka rykten sprids via bloggar. Förut var det var det via bastuklubbar och möten för speciellt inbjudna. Nu bloggas det.
Yttrande- och tryckfriheten verkar också ha fått en ny dimension för folk lämnas ut på ett helt annat sätt nu än förr. Man kan helt spontant gå in och skriva något om en person och hinner inte "ta tillbaka" förrän allt är offentligt. När texter publiceras i tidningar finns det tid att ångra sig innan det hela går till tryck men i bloggar publiceras en tanke sekunder efter att den tänkts. Och hur fegt och ensamt är inte det att sitta och tycka i en virtuell värld där man inte med en gång möter något motstånd och inte behöver ta diskussioner öga mot öga med personer det verkligen rör?
Men varför bloggar vi då?
Människor är fulla av berättelser och vill uppenbarligen påverka - andra och oss själva. Eller vill vi på något sätt bekräfta oss själva och vår plats; jag bloggar - alltså finns jag?
Det bloggas ju om allt. Folk tycker... om politik, situationer, nyheter... Och i en del bloggar lämnar människor även ut sig själva. Och det, kanske, på ett sätt som man aldrig skulle göra i bastuklubbar eller sociala sammanhang - för man kan inte läsa av människors ansiktsuttryck som i den spontant inkännande dialogen och risken är att bloggaren förmedlar annat än vad mottagaren kan ta in.
Och varför bloggar jag? Är det min egen iver att få berätta och min naiva tro på att det visst går att påverka och förändra världen? Eller handlar det om mina narcissistiska sidor och det tomrum jag måste fylla genom att i alla fall "finnas" i en blogg? Jag tänkte på det i dag när jag åt lunch med en fd kollega och hon sa en intressant sak. Det handlade om en person som hade lämnat ut sig så mycket att hans vänner hade blivit rädda och dragit sig undan från honom. De stod inte ut med att han visade fler sidor än de ville se. För honom blev det ju ett sätt att inte finnas till... eller?
Det var intressant för jag har mest funderat över det ur perspektivet "hur mycket vågar jag blotta mig för min egen skull"? Var går gränsen för att jag begår våld på mig själv? Och vad jag har fått höra genom att jag tänker högt. Att i den värld jag lever, där kan man inte benämna allt som händer och vad man känner inför det. För det skrämmer! Konstigt nog, för det måste ju vara mycket tryggare med en person som säger vad han/hon tänker än en som sitter tyst och bara betraktar.
Så, vad är det som är farligt? Är det människors ärlighet? Är det att våga visa alla sina sidor - hela sig? Som om inte alla människor går och bär på mörka sidor som de inte visar och som de är rädda för? Förnekar vi verkligheten så mycket och försöker vi inbilla oss själva och varandra att det bara är det vi visar som finns? Är det då inte tryggare för oss om vi kände till fler sidor om oss själva och varandra?
Konstigt att det inte fungerar att vara öppen och ärlig med sig själv. Att våga blotta sig. Och föra en öppen dialog om det som händer så att man kan lösa problem.
Men de elaka hat-bloggarna där man sprider skit om andra - de verkar funka...
Volleyboll på jobbet (del II)
"Haha, jag för det till matchprotokollet" sa coordinatorn, tillika ordf i idrottsföreningen.
Det här med att skaffa barn
Jag frågade dem lite provocerande och kanske mest för att väcka tankar hos mig själv om de skulle vilja bli pappor till mitt barn. Inte för att jag skulle vilja ha det så men...eller... Ja varför frågade jag?
"Vi har faktiskt redan fått frågan."
"Fast det är klart, om vi ska välja vem av er som ska vara mamma till våra barn så tar jag ju hellre dig". "D, D, då tar vi AnnaSara" skrek J över bordet och fäktade teatraliskt med armarna.
Det här med att skaffa barn och att det är bestämt från början att barnet inte kommer att ha någon förenad kärnfamilj med mamma och papp(or) väcker mycket tankar. Och det är känsligt känner jag. Om man skaffar barn så måste det ju vara för barnets skull. För det första, vem gör det? Att skaffa barn är väl en helt egoistisk grej eller? För vem vill egentligen utsätta ett barn för den här världen? Ändå gör man det, av längtan. Och så gör man allt som står i ens makt för att ge barnet kärlek och hjälpa det att hantera världen. Så, lite krasst.
Sen är det en annan sak att se till att det finns de allra bästa förutsättningarna för det barnet. Och vad är det? Vem kan bedöma vad det är? Hur viktigt är det att familjen är en och sammanhängande? Det är nog egentligen min fråga. (Jag går inte in i de här jämförelserna om att det är viktigare att det finns kärlek på två håll än ett dåligt liv i en förenad familj för det hör inte hit.) Men om man jämför två situationer där ett barn har det bra med att föräldrarna bor isär och med att de bor ihop. Vad skulle man välja? Att det bor ihop eller? Eller är det så att om man inte "vet något annat" skulle man då lida skada och att det kanske till och med hade varit bättre att bo isär. Men det hade aldrig gått att jämföra två helt unika individers liv och livssituationer.
"Skillnaden mellan goda och dåliga mödrar handlar inte om huruvida de begår misstag eller inte, utan hur de hanterar misstagen"
Winnicott
Jag som skilsmässobarn som fortfarande har en inneboende längtan efter en hel familj, trots att det periodvis där var skit, så var det något i det att ha alla ihop. Någon form av trygghet. Men å andra sidan, om mina föräldrar alltid bott isär sen redan innan jag föddes, då skulle jag väl knappast ha haft någon inneboende längtan efter den föreningen med en hel familj eller? Eftersom jag inte kunde minnas hur det skulle kunna vara.
Det är många och svåra frågor. För det är också det att föräldrarna måste älska varandra. Eller är det det som håller ihop det? Och i hur många kärnfamiljer älskar föräldrarna varandra? Frågan om vad som gör ett barn lyckligt är enorm. Och den blir bara större ju mer jag tänker på den.
Volleybollturnering på jobbet
Min kollega stack in huvudet till mig sent fredag eftermiddag:
"Skulle vi vara med eller? Sista dag att anmäla lag är i dag?"
Jag blev eld och lågor. Jag hade helt glömt bort den där volleybollturneringen som ska gå under resterande vår och höst.
Ordförande för jobbets idrottsförening konstaterade att anmälningstiden hade gått ut, så vi fick en kvart på oss att hitta ett lag och anmäla det till honom. Dessutom ville han ha namn på laget.
Det var bara jag, MN och S från vår avdelning som är intresserade av att vara med i år. Många andra enheter har redan fixat lag så en del "toppspelare" är upptagna. Åtminstone tio personer måste vi få ihop för att det ska funka. Chefen har övergivit oss för ledningsgruppens lag "Von Oben". (Så går det när man har två hattar). Där är tydligen flera atletiska äldre farmakologer som haft en karriär inom volleybollen så det kan bli tufft motstånd. Om nu ledningsgruppen får till några tider att vara med. Eventuellt har jag i alla fall lyckats rekrytera en av de nya läkarna på samma plan som vi sitter.
Så nu återstår bara att komma på ett lagnamn och det måste jag göra tills i morgon.
Jag har en massa förslag men inget är riktigt klockrent än (Som när vi skulle vara med på cykeltävling på mitt förra jobb och kallade oss DOM som cyklar. Hahahaha.):
M:s änglar
Verkets änglar
Antikropparna
Biverkningarna
Endorfinerna
Hallucinogenerna
EMEA - eviga mästare enligt alla
SKL - snyggaste och kaxigaste laget
PhVWP - Personalhjältarnas vinnande working party alternativt PK1 och human resources volleyboll working party
Bottenskrapet
The Leftovers (de två senare är förslag från S)
Om jag får säga någon kan jag väl ändå få tycka EMEA. Men det här ska bli riktigt roligt.
Flickan och kråkan
Speciella ansökningar (del II)
"Jag sökte ett jobb hos er förut och det stod till sist bara mellan mig och 70 andra"
"Jag har fått informatoin" (är det ett läkemedel??)
"Jag söker härmed jobbet som chef på Livsmedelsverket" (Ja men gå och gör det då, men du behöver inte informera oss)
I CV:t: 1995-1998; "Parental separation" (Ok, var det ett heltidsjobb? Eller är det separationsprocess av ett kemiskt preparat som jag inte känner till?)
Jag återkommer nog snart med ännu fler med tanke på alla högar av ansökningar jag har på mitt bord.
Bravo-kex och tårar
I dag var det avslutning på simningen. Och jag var på så bra humör. Inte för att det var avslutning, kanske lite för att Em var vikarie och att vi skulle bubbla och babbla, men mycket för att jag känt mig så fri de här senaste dagarna. När barnen simmat klart satte de sig på bänken och fick Bravo-kex, festis och diplom.
Min favorit, T, tog så klart inte de tre kexen man fick ta med en gång, utan skulle ha ett i taget. Jag tänkte att det var så typiskt henne. Som när hon simmat i sin takt och inte brytt sig ett smack om att hon kommer långt efter de andra barnen. Hon tar bara ut sina fina simtag så omsorgsfullt och med en integritet ingen annan unge i den åldern har. Man kan nästan uppfatta henne som dryg och jag vet inte varför hon gör så. Jag tror bara att hon är sig själv och känner efter och tar den tid hon behöver och gör det hon gör med känsla och kvalietet (om man nu kan använda det begreppet i ett sånt sammanhang).
När alla fått sina diplom och sin dricka och sina Bravo-kex och jag stod och pratade med en av simlärarna kände jag någons armar runt min midja. Det var T som sprungit fram och kramat om mig. Jag böjde mig ner och kramade om henne och sa "du fortsätter väl nästa termin". Hon nickade. Och sen kom hennes pappa fram och sa "tack". Och jag satte mig ner bakom en av pelarna, tryckte i mig några Bravo-smulor och kände hur tårarna började rinna. Det var så fint! Och det var så skönt att känna så mycket äkta och ärlig värme. I den här annars så kalla och hårda värld där jag ofta funderar över vem jag egentligen kan lita på.
En bra dag
Det här har varit en sån bra dag. Jag vet inte vad det är för det har inte hänt nåt särskilt. Kanske har jag fått göra meningsfulla saker. Och hjälpt människor och så. Och träffat nya. Och blivit lite kritiserad. Och fått lite sura utmaningar. Och så kan jag vara mig själv och slappna av. Det är skönt.
När jag helt slut efter jobbet, gick till affären och handlade lite havregryn, ett äpple och en blodkorv (ungefär vad jag har råd med såhär i slutet av månaden), såg jag från Svartbäcksgatan de vackra domkyrkotornen och slottet. Och tänkte vad vackert. Och här vill jag va.
Morotskaka och kärleksmums
Innan jag drog hem till JP och tjejerna i lördags träffade jag Soffan för en sen eftermiddagsfika. Vi var på ett café i Gamla stan. Som har gigantiska bakelser. Jag högg in på en morotskaka och Soffan tog en kärleksmums. Mmm, det var nog vad vi behövde båda två. Jag som var vrålhungrig efter ett långpass och Soffan, som enligt sig själv, är "väldigt gravid" just nu. Jag tycker det är vackert med den där magen. Fast jag kan förstå att man är ganska less på den efter snart nio månader. Och så babblade vi.
Soffan är världens bästa lyssnare. Och klok. Jätte.
En ros är en ros är en ros
Det blev en grön princesstårta med hennes namn på i snirklig, röd stil. Marsipanen räckte inte riktigt så jag fick dryga ut med grädde på ett ställe.
Med anledning av att jag var ganska mätt efter att ha ätit både kaksmet, marsansås och grädde vid tårtbaket, väntade vi med fikat och hängde i trädgården i stället. Vi sådde små pyttiga lökar som tydligen ska bli stora gula om ett tag. Det var lugnt och skönt och harmoniskt och jag tänkte att jag hoppas att mina barn får springa runt i en trädgård och hjälpa till att vattna blommor och sätta frön sådär kravlöst. Och Em vattnade medan jag satt och sorterade in frön i pärmar med plastfickor. Kryddor, blommor, sallader, det är en enorm vetenskap!
Det var en sak som jag tyckte var jätterolig och det är att Em har en hamsterskrämma i sitt växthus. Tydligen har en hamster varit och inkräktat på växterna så de har satt upp en grej som är som ett larm. Ett skrämsellarm alltså. "Den verkar fungera" sa Em. "För alla djurspår är borta".
Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta. Men det är något speciellt med trädgårdar. Det är något med jorden och att så frön. Jag kan knappt skilja på en blåsippa och en viol men jag tycker om det. Jag tror det kan ha något med det jordnära, att göra. Där allt liv kommer ifrån "av jord är du kommen" och sånt. Det är paradoxalt för det är kravlöst men samtidigt allt annat än kravlöst för det måste finnas förutsättningar för att allt ska växa.
Det är så fascinerande att ett litet, litet frö kan bli en stor blomma. Som människan. Men det beror på hur du vårdar och vattnar det. Vilken näring du ger det. Den goda jorden. Och att en del kan tåla hur lite eller hur mycket vind, vatten eller kyla som helst. Medan andra är känsliga och dör.
Och så är det något med frihetskänslan i att ligga i gräset och titta på molnen. Vad är det?
Jag ska återkomma till detta efter att vi haft Patricia Tudor Sandahl på utbildningen och botaniserat på plantskolan i Arlöv, tror jag det var. Det kommer att väcka många tankar!
Sedan blev det fika och mitt fokus var på kladdkakan Em gjort. (Och på ett födelsedagskort där vi funderade över om hon fått grattishälsning från GD...) Men jag tror jag fick godkänt på princessen i alla fall.
Jag kanske ska så lite på min balkong snart. Bara nån liten rädisa när det blir säsong.
----------
Förlåt men jag kan inte sluta tänka på det här med växterna nu. Jag börjar tänka på ogräs. Och att ogräset tycks överleva det mesta. Torka, övervattning. Och att det gör det just för att det är ogräs. Varför är det ogräset som övervinner det mesta och är det så? De vackraste fin-blommorna, kan de vara lika tålmodiga? Jag tänker att de alltid är ömtåligast. Vad finns det för liknelse med oss människor? En ros, är en ros, är en ros...
Felringning?
I morse när jag vaknade, låg jag och tänkte, först på om jag ska byta ut min alldeles för hårda säng som ger mig vansinnigt ont i ryggen och sen på Carin och att vi inte pratat på länge. Vi som ringde varandra jätteofta förr.
Just då ringde telefonen och det var hon!
C: "Helt otroligt, jag skulle ringa på din hemtelefon och då visste jag inte om sista siffrorna var 30 eller 40. Jag slog fel och hamnade hos en annan tjej, jag var helt osäker på var jag hamnat och hörde inte vad hon svarade."
"Jag sa hej det är Carin och hon blev jätteglad och sa heeej"
"Och så frågade jag vad hon gjorde och hon sa att hon satt och läste och då hörde jag att det inte var du. Och så sa hon att hon trodde det var hennes pappas fru som heter Carin och som hon brukade prata med så ofta. Men hon hette Pia!"
Nattrafik på gott och ont
Jag tröttnade på att vänta och frågade tre personer som stod bredvid om vi skulle dela på en taxi. Det kan väl inte kosta mer än 200 per skaft, trodde jag. Men då sa de att bussen var på väg, den hade bara åkt för att vända lite längre fram.
Det var olidligt kallt. Och jag som stapplat från Storstad, via Odenplan och hela Västmannagatan blev inte gladare när jag märkte att det knappt var någon värme alls på bussen. Tjugo minuter för sent kom vi iväg och det visade sig att busschauffören suttit och sovit i bussen på andra sidan gatan medan minst trettio personer stått och huttrat vid busskuren.
"Ja eh, jag ber om ursäkt att vi blev sena" sa den ganska unga chauffören. "Eh, jag har ingen förklaring ytterligare..." Och sen fick vi alla se på Mr Bean på video. Och jag fick sällskap av en trevlig animerare (heter det så). Helt ok resa.
Det värsta är ändå att komma fram och stiga ur den varma bussen och sätta sig på cykeln hem. Den här gången hade jag i alla fall inget problem med att slita mig från en varm buss eftersom de knappt hunnit få igång värmen. Men det var minusgrader och mina händer var totalt stelfrusna när jag kom hem. Jag stod utanför porten och fumlade med att knäppa upp handväskan och minns att jag tänkte "du måste tänka bort smärtan" "fokus på att hitta nyckeln nu". Mina händer har knappt tinat än.
Vi kommer inte sluta klaga
Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, att varje dag, med all kraft kämpa för att ta sig igenom just den dagen. För sin egen och sina barns skull. Att försöka göra dagarna så "normala" som möjligt och varje litet steg man tar blir en enorm ansträngning. Och så finns det tillslut ingenting mer att göra. Trots all vilja.
Det är ofattbart. Och jag tänker på hur mina problem blir småsmåsmå.
Man ska inte jämföra problem, hörde jag någon säga på radion för ett tag sedan, när det var diskussion om svält och ekonomikris. Det funkar inte så. Var och en har sitt och man ska inte förminska betydelsen i vad varje människa upplever som problematiskt.
Vi kan gnälla över "småsaker" i vardagen, om att vi inte har råd att måla om altanen för att vi köpte en ny friggebod. P-boten förra veckan eller en missad deadline på jobbet. Om att vara tvungen att ersätta smyckena med bijouterier då vi åker utomlands pga den höga rånrisken (det var faktiskt en tanta som gnällde över det!) eller att inte ha råd att äta marulk varje fredag längre. Om att tvätten missfärgas och de vita lakanen blir härligt chokladbruna av den där strumpan som av misstag åkte med...
En del kanske har trauman som håller oss kvar i det som är dåligt, trots att vi vill ifrån någonting som skadar oss eller gör oss olyckliga.
Vi kommer inte sluta klaga och vi kanske fortfarande inte har kraft och ork att ta oss ur våra trauman för det här. Trots att vi i alla fall lever. Men jag hoppas att vi kan få någon slags perspektiv på livet när såna här saker händer. Och det kan kanske få oss att ta ett steg till. Eller rättare sagt stanna upp. Och tänka tanken vad det fortfarande finns att göra.
Det känns hemskt och skamfyllt att säga men jag tror faktiskt att det gav mig en ordentlig tankeställare. Jag kände mig fri för en hundradels sekund. Jag kände möjligheten att jag faktiskt kan göra alla de här sakerna. Bestämma mig för och göra det jag vill. Och inte låta något eller någon hindra mig.
Och jag skäms för det, för det finns en annan människa som vill men inte kan. Och det är den personen som hjälpte mig en bit på väg...
Min drömkravprofil
Formulär för kravprofil vid rekrytering
Rekrytering av potentiell partner (vad torrt det lät, som om det var en advokatbyrå) till Enheten för presumtiv kärlek 1 (PK1)
Befattningens BESTA-kod: Koden till mitt hjärta?
Rekryteringsgrupp
Ansvarig chef:
Kan någon hållas ansvarig?
Facklig representant:
Facket har nog ändå ingen talan
Representant från HR:
Bekvämt att vara inblandad i två enheter för en gångs skull
Rekryteringen avser
☐ Ersättningsrekrytering
x Nyinrättad tjänst, beviljad i lgr (sedan länge)
x Provanställning, max 6 månader
☐Vikariat, för ---under perioden -
Vilka uppgifter ska utföras? Värdera klinisk dokumentation inför godkännande och klinisk prövning. (Älska och utmana mig. Få mig att skratta.) | ||||||||
Vilken kompetens saknas? Social kompetens. Förmåga att diskutera och att tänka fritt. Kompetent nog att våga göra fel och stå för misstagen. Meriterande med kompetens inom psykodynamiskt orienterad psykoterapi, dock ej ett krav. | ||||||||
Utbildningskrav: Disputerad specialist inom det som jag vill ha. Någon form av ledarskapsutbildning är meriterande. Inbillning är viktigare än utbildning. Läkarutbildning med inriktning mot psykiatri är meriterande. | ||||||||
Annan nödvändig kunskap: God förmåga att uttrycka sig klart och tydligt. Meriterande om personen kan stå för det också. Humor är ett krav. | ||||||||
Yrkes- och arbetslivserfarenheter: Erfarenhet av att möta och/eller leda människor. Erfarenhet av (kliniska) livsprövningar, gärna från statligt verk (industrin duger också även om den inte är lika prövande). | ||||||||
Intressanta kandidaters sannolika sysselsättning idag: Sysselsättning är ett krav. | ||||||||
Viktigaste personliga egenskaper: Samarbetsförmåga, resultatinriktad, kvicktänkt, ej lättlurad, strukturerad (låter bra men vill jag det?), tävlingsinriktad och analytisk (fast inte mer än jag). Musikalisk. Tycka om att arbeta mot deadlines. | ||||||||
Vad gör arbetet attraktivt? (förhållanden inom enheten/nationellt/internationellt/i uppgifterna): Intressanta och stimulerande arbetsuppgifter, hög(?) vetenskaplig(?) nivå, dynamisk arbetsmiljö, frihet under ansvar och mycket trams. | ||||||||
Vad gör arbetet mindre attraktivt? Löneläget. Absoluta deadlines. (Och en massa egenheter som kommer att uppdagas med tiden. 6-månaders provanställning kan vara lite kort men nu har jag i alla fall varnat.) | ||||||||
Humorn trillar inte bort bara för att jag går en Steg1
Det är en grej jag har svårt med. Den här transformationen, steg1 och annat har helt klart öppnat dörren till en värld där det är ok att vara i nära kontakt med sina känslor. Inte bara OK, utan även bra och naturligt. Det är nytt för mig och jag känner mig inte så ensam när jag är med kursarna. Desto mer ensam kan jag känna mig med några av mina närmaste som inte har acceptans för att jag förändras. Jag undrar om mina nya vänner i Steg1-världen har det också då och då.
Omgivningen reagerar på min "transformation" och det är inte ens intressant längre. Bara ensamt. Kommentarer jag fått senaste veckan är bland annat att det inte är nyttigt att vara "såhär" i den organisation jag befinner mig. Jag undrar om "såhär" är "visa känslor" och säga rakt ut hur jag upplever stämningar och personer... Eller om det handlar om att man måste ha vassa armbågar för att komma fram (måste man det?) och då passar inte något "mjukisprat". Som om mjukisprat är det samma som att säga vad man känner. Jag trodde dessutom det är bra att kunna känna av särskilt i såna här lägen. Och jag vet inte heller om det med detta menas att det är onyttigt för mig eller för organisationen.
Tror personen i fråga att jag kommer att bli sårad lättare för att jag inte har några försvar eller för att jag skrämmer människor om jag säger vad jag tänker om det som händer? Alla tänker väl. Hela tiden. Och bara för att jag säger vad jag tänker, borde inte det kännas tryggare? Då vet ju alla var de har mig. Eller? Är det så att jag gör och säger saker på ett klumpigt sätt. Sättet jag gör det på. Handlar det mer om det?
"Du har ju lätt till gråt och det kan ju skrämma att visa känslor" säger M. Varför skrämmer gråten? Varför har man förlorat om man visar sig sårbar? Jag vet, jag gör likadant själv; går in på toa och gråter när jag måste.
Men det är långt ifrån de största undringarna. Näerå. Det är det att det inte är ok för en del av mina närmaste att jag förändras. De vill att jag ska vara som jag var förut och verkar rädda istället för glada över att jag utvecklas. Ingen vill inse att 99% är omedvetet och att personer som inte har koll på hur de agerar är "farligare" än de som har insikt och förståelse för vad hade gör. Men det är som om en del tror att jag kan se igenom dem, att jag kan läsa deras tankar och "hitta något farligt". Men det som stör mig mest eller gör mig mest ledsen är att jag blir lite hånad och nedrackad på.
"Berätta men låt det gå fort"´, fick jag höra en dag när jag ville berätta om en grej.
"Varför ska jag låta det gå fort?", undrade jag.
Då fick jag frågan om jag inte hade någon humor längre. (Längre som om det är uppenbart att de tycker att jag har förändrats. Humorn trillar inte bort bara för att jag har en Steg1.) Och så tänker jag att jag ska låta det gå fort för att det kan vara lite obehagligt och då blir det läskigt att stanna upp vid, men det sa jag inte (då hade de väl halshuggit mig).
"Ja men det fungerar ju inte i den värld vi befinner oss att vara så "nära till känslorna" hela tiden", sa KC. "Verkligheten ser annorlunda ut". Och det gör den kanske. Faktiskt. Jag har kommit av mig och halkat in och börjat anpassa mig, kanske för att jag måste. Och det kanske är därför det är lättare för mina vänner kuratorerna, läkarna och socionomerna på utbildningen som får vara i det här hela dagarna. Men deras familjer borde ju få spatt på dem också i så fall.
Och så var det ju det här med terapin och att man skulle älska sina föräldrar som de är. Och det gör jag också. Men tänk om vi kunde stanna upp vid det där om hur den där personen tänkte som ville att det jag skulle säga skulle gå undan. Vill han inte veta det själv? 99 % är ju omedvetet men det går att ta reda på en del om varför man gör som man gör och tänker som man tänker. Bara man stannar upp vid det man gör. Kanske en koppling till ditt mindfulnessresonemang - lazt ;-)
Snö
som snöflingor virvlar i vinden
av tusen miljoner
en enda ska landa på tungan
och smälta i munnen
som du
Som snö, som faller
ska dölja den brungråa jorden
mjuka kristaller
förför mig med oskuldens färger
den enda i världen
som du
Som snö, som faller
gav vidderna namn med sin skärpa
din stjärna bland andra
ska falla och bilda en massa
kristallen, den enda
är du
Bara massor utav quiz
Vilket läkemedel är du?
Resultat: Microlax rektallösning; inträngande och uppmjukande.
Min kompis M fick:
Natriumklorid - isoton injektionsvätska; Lätthanterlig och Användbar
(Hur kul är det?)
och så A som blev Propofol - intravenöst anestesimedel; Sövande och Snabbverkande
Vilken stadsdel i Sthlm är du?
Resultat: Norrmalm
"Mer puls än så här går inte att finna i lilla Stockholm. Du ville egentligen flytta till New York men någonstans sprack drömmen och du valde det som fanns tillhands här hemma, Norrmalm! Om någon frågar vart du bor svarar du "mitt i city" med stark betoning på "mitt i". Bland gallerior, och hötorgsskrapor finns du. Det är inte många som är så urbana som du minsann, att du bor ovanpå en nattklubb bekommer inte dig! Resten av huset är ju kontor så du har takterassen helt för dig själv till efterfesten! Tvättstuga har du inte men vem behöver det när det finns kemtvätt? Ditt livsmotto är- "Tid är pengar" och "Jag kan därför finns jag" Cuz I can! Norrmalm!"
Vilken stadsdel i Uppsala bör du bo i?
Resultat: Du bör bo i Eriksberg för att du har lagom mycket pengar, du slösar mycket pengar på smink och andra kosmetikaprodukter, du vill att ditt barn ska gå i en framgångsrik skola och för att du vill ha nära till snabbköp. Lokala kändisar; Osten
Vem är Osten?
Vilken Astrid Lindgrenfigur är du?
Resultat: Pippi Långstrump
Vilken historisk figur är du?
...minns inte men jag känner en som blev Hitler...
Vem är du i Sex & the City?
Resultat: Carrie "You're quirky, witty, and every guy's perfect first date."
Which crazy bitch are you?
Mallory Knox. (Den här var ju lite scary). You are one psychotic bitch. Sweet when you want to be but tough as nails when you need to be. Your parents are assholes and you have developed a nasty hate on for the world. You are disgusted by humanity and are not afraid to make them pay. You want revenge. You want infamy. Even if it means getting your hands dirty. You do have a sweet side and a fondness for unruly, angry, psycho badboy prince charming types but think most men are repulsive slimeballs that remind you of your father. You would do anything for true love..
Är du skåning eller svensk?
"Tyvärr har du en bit kvar tills du är en redig skåning!"
Vilken killtyp passar dig?
Resultat: Musikern (!)
Vad borde du jobba med egentligen?
Resultat: Socialtant
Vilken IKEA-pryl är du?
Resultat: Soffan Ektorp (! igen) (jag kanske ska vara glad att jag inte blev lågprismadrassen Sultan Forsen)
What are you born to do? - Hero (jag visste det ;-)
Now we are not talkin bout becomin a super hero... but you were born to help others and put others infront of your needs. you are caring and that is your biggest strength you will do really well in those field where you have to help others like social worker or doctor...options are many
Känner du dig själv?
"You know yourself really well and you have a deep understanding about yourself" - det var ju tur efter fem år i psykoanalys :-)
Och så fortsätter det i alla oändlighet. Jag funderar på att göra ett eget quiz. Undrar vad det skulle handla om...
Påsk i Bohuslän
Påskeld med korvgrillning
Jag hoppade in och räfsade lite då och då. Och undrade hur varmt det kan vara i en sån där eld egentligen. Som vanligt gissade jag på för mycket; två tusen grader. 800 trodde Hugh. Det var i alla fall så varmt så att jag, på två meters avstånd, fick mina ögonbryn tillhyfsade. Ofattbart hur varmt det kan bli.
Men det blev i alla fall en bra glöd och vi avslutade det hela med korvgrillning. Falukorv på diverse egensnajdade pinnar (och klädhängare).
Mmm, vilken mysdag.
Skuld, skam och straffarbete
Jag försökter prata lite med hans fru och efter lite vin frågade hon mig till och med några saker. Helt oväsentliga grejer som om jag skulle kunna tänka mig att jobba på hennes jobb i Malmö! Om jag var intresserad av rekrytering och ledarskapsfrågor. Och så blev hon jätteintresserad när jag sa att jag går en steg 1 och sa att hon kände igen Sverigehälsans logga. Och så kom vi in på mitt jobb och hon började babbla om hur fantastiskt bra vår reklamkampanj var.
Det var en jätteintressant grej förresten. Verkligen jätte. AG började prata om World Craft nånting. Det är tydligen ett dataspel som alltid pågår. Fast när man själv loggar ut slutar man där man var men när man kommer in i världen igen har det liksom pågått. Andra som har varit inloggade när man själv inte spelat har kört på och spelet har fortsatt. Så går man in och ut. Som drömmen, tänkte jag direkt! Man öppnar dörren och tittar på det som pågår där inne. Sen så stänger man den och ser inte mer. Men det pågår. Så otroligt intressant!
Sen blev det mest optikersnack. Det var så svårt. Och grogghagga som jag kände mig hängde jag på påskdrinken, påsksnapsen, påskvinet, äggtoddyn... Och när AG tackade för maten och gick in till sig och optikersnacket var i full gång med plus minus 2,3 i cylinder och dubbel dioptri på vänsterögat och trippel kollaps i höger och historier om gamla kollegor från kontaktlinskursen som jag inte känner gick jag in till mig för att lösa lite Soduku. Och somnade såklart.
Och när jag vaknade var det tyst och mörkt i hela huset. Jag låg där med Sodokut under näsan och kläderna på.
Och det första och enda jag möttes av nästa morgon (förutom min egen ångest över att jag gjort bort mig och varför, varför, VARFÖR ingen hade väckt mig) var pappas vassa kommentar:
"Där gjorde du bort dig".
-tystnad-
(Var det någon som hade läst om skuld och skam på steg1??)
---
Den förmiddagen ägnade jag mig åt att knirpa ihop ståltrådarna i ett staket som pappa satt upp för att inte Chili ska rymma ut genom buskaget. Det tog ganska många timmar och är nog det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill inte klaga utan bara konstatera det. Till och med värre än uppacket på IKEA. Men det var rätt åt mig. Hur kunde jag vara så dum? Skuld, skam och straffarbete.
Don´t drink and fly
"Ja vi klär ut oss till påskkärringar," tyckte jag.
"Och så fotar vi oss och skickar påskkort!!!"
Till min förvåning var hela gänget utom AG (som var ute och sprang) och pappa (som gömde sig långt ner i båten som han höll på att göra iordning inför sommaren) med på idén. Vi hämtade dukar och smink och fixade till oss och blev helt sjukt snygga.
På kvällen var det påskmiddag. Traditionsenligt med ägg-pickning och äggmålning såklart. Äggpickningen är ju förstås mycket speciell för mig och pappa. "Mycket prestige i det där va" sa P. Pappa och jag nickade instämmande. "Man måste ju hålla fanan högt" sa pappa "farmor var ju gotländsk mästarinna i äggpickning".
Men pappa vann (i år igen) fast jag tycker att han fuskar för han har nån sån konstig skruv på sitt ägg så man hinner inte med när han går till attack på undersidan av ägget. Det hjälpte inte att jag tog ett nytt ägg och försökte en gång till. Sen orkade jag inte mer för det är som regel att man måste äta upp alla ägg man pickar sönder. Men nästa år...
Fantastiskt mysigt var det. Vi satt där med utsikt mot havet och påskelden vid stranden. Och jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Det var så fint att vi var så många. Och jag älskar när det är så mycket folk. Åh, jag skulle vilja leva i storfamiljshushåll som förr i tiden. När alla var viktiga och hade sin roll att fylla för att allting skulle fungera. När man tog hand om varandra och inte bara skulle klara sig själv hela tiden. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tjöta men: "Good relationships are the only way forward". Hazel, Hazel...
Och tack söta, söta C för att du är så omtänksam och för all supergod (och påskmatchande) mat!
Påskbad
"Visst" svarade jag, lite undrande, vad det hade tagit åt honom? Det var inte alls lika varmt på påskdan, även om solen sken så var det svårt att hitta lä.
Det visade sig att T inte längre ville ta en löptur som vi bestämt dagen innan. Och tänkte att vi kunde ju bada i stället. Som om det skulle vara mindre smärtsamt...
Jag försökte påminna om en grej han sagt "man ger sig ut och springer för det är så skönt efteråt" och att det inte riktigt är samma sak när det gäller bad i havet i april. Vi fick med oss AG och E och gick huttrande ner till vattnet.
Jag rekommenderar att vänta åtminstone en månad. Och nu har vi bestämt att vi ska köra en Hamburgsund-Tegelstrand-Ironman som förberedande inför sommarens "riktiga". Det blir simning Tegelstrand-Hamburgö, cykling runt ön och sen löpning tillbaka till Tegelstrand. Det blir lagom tror jag. Hoppas jag får med mig åtminstone Tompa på detta...
Snart alltså
...syster ysterMin rysliga dröm
Och så var det en man som trängde in mig i ett hörn och utsatte mig för övergreppen framför alla som såg på. Och då tänkte jag först inte att något var fel eller konstigt eller att jag kunde avbryta. Jag tänkte bara att spelet var ju såhär. Jag hade ju gett mig in i leken. Jag var ju skådespelaren och var tvungen att följa med i skådespeleriet. Och ingen av åskådarna ingrep för de trodde ju att allt var en naturligt inövad "comme-il-faut-del".
Sen slog det mig: Vilken regissör kan tillåta detta? Men det fanns ingen regissör. Ingen som ropade "bryt" eller ändrade utgången för oss skådespelare. Allt fick pågå. Det fanns inte ens ett manus. Inget som skulle styra det som pågick. Ändå fick det pågå. Och jag tänkte att det var mitt ansvar som skådespelare att bestämma hur jag skulle ha det eftersom det inte fanns någon regissör och eftersom det var improvisation.
Kunde jag inte bara vägra och sätta ner foten? Vad händer om jag "förstör" hela teateruppsättningen? Slutar jag att spela med kommer jag sabba alltihop. Det blir smidigast att följa med. Men efter ett tag när det var som värst, som mest outhärdligt spjärnade jag emot och värjde mig. För jag tänkte att om jag inte gör det nu kommer jag aldrig kunna samla ihop mig.
Då blev personen som utsatt mig för allt det här arg och slog till mig. Jag sjönk ihop och spelade död. "Det är min enda chans att komma ur det här", tänkte jag. Då lät han mig vara.
48-timmarsreglen - London time
"Jag vet, jag har hållit på med olaga hela dan", sa jag. (Det lät ju skumt men jag gick igenom 200 ansökningar till en tjänst där man ska jobba med olaga handel av läkemedel.) Vi har knappt hunnit prata den här veckan och MN frågade om utgången i lördags:
"Träffade du någon?"
"Ja det gjorde jag faktiskt"
Till saken hör att jag träffade en kille de sista tio minutrarna innan tjejerna tjatade på mig att vi skulle gå hem. En arkitekt från London.
"You must have your boyfriend around here"
"You look gorgeous" (Jag älskar det ordet och sög åt mig varenda komplimang trots att klockan var tre och det kunde vara värsta raggningsrepliken).
Sen lånade han mig sin ljusblå lammullströja som var varm och mjuk (vi stod utomhus) och sen kom JP och S och frågade om vi skulle gå och han frågade om han fick ringa mig.
"Så klart har han inte ringt än" sa jag till MN. "Typiskt när jag för en gångs skull ville att han skulle höra av sig."
"Jag kan verkligen behöva det här just nu och dessutom behöver jag öva upp min engelska."
"Men du kan väl 48-timmarsregeln", sa MN och skrattade.
"Ja och enligt ´London time´ ", sa jag.
Men så i dag när jag gick på stan (efter att ha pratat med T om hur hemskt jobbigt det är att vi är ifrån varandra och hur mycket jag saknar henne och att jag aldrig mer ska låta mig förnedras igen) för att köpa mig en ny MP3-spelare (nu har min gamla varit sönder i över en månad och jag kan inte leva utan en längre)) (jobbig mening) så ringer han. 48-timmarsreglen - London time ;-)
Jag hörde knappt nånting för jag stod mitt på gågatan och det var en massa folk men han sa i alla fall att han skulle ta ett flyg från London och ringa i morgon. Och så hörde jag mig själv säga "I would like to see you again as well".
Ibland är gud på min sida.
Var vänlig bekräfta mig
Som den här:
"Ja som ni säkert redan tänkt är jag driven, smart, kunnig och mest lämpad för det här jobbet"
... ja, det var bara det att vi sökte en ödmjuk person som ska fungera med andra i en grupp.
Eller:
"När ni fått ansökan, var vänlig bekräfta mig."
Eller:
"Jag kanske inte är den bästa kandidaten men jag lovar att göra mitt allra bästa och anstränga mig, så om ni bara ger mig en chans..." Åh, det är ju så att man vill ta in personen på intervju bara därför att!
Jag återkommer med fler idéer på det här området.
Det har gått en kvalitetssäkring (igen)
Att gå upp i atomer
Som när jag satt i bilen på väg ner till Skåne sist och fick frågan om det verkligen var en bra idé att "hålla på med" såna här saker som psykoterapi (läs jättejättejätteläskigt och hemskt) nu när jag är känslig och sårbar. Och om jag istället inte skulle ägna mig åt något långt därifrån som t ex matematik. Och jag sa att det finns en grej som verkligen skulle göra mig deprimerad just nu och det skulle vara att tvinga mig att sätta mig ner och räkna. Att förbjudas att låtas ryckas med i en känsla och bara distansera sig från allt. Usch. Vilket övergrepp. Och så känner jag att jag förtvivlat försöker förklara att känsligheten är en av de bästa egenskaperna om man ska bli terapeut. Och att vår underbara föreläsare sa att det är de dagar hon känt sig som mest sårbar som hon gjort det bästa jobbet med patienterna. Och jag bara känner att ingen är med.
Det är lätt att gå upp i atomer (med anledning av det inlägg som komma skall :-) ) men de kan inte hjälpa det. Och jag kan inte racka ner på dem för att de inte är där jag är. Även om det var lättare att förstå varandra förut. Och det känns som om det är jag som måste ha överseende med dem för de kommer aldrig kunna förstå att de måste ha överseende med mig och min transformation.
Men, i går fick jag en så hoppfull idé! Floristen, socionomen och tydligen även dataingenjören och matematikern tog upp ett jätteintressant ämne. Hon babblade (tyckte jag först) om atomer. Och om kvantfysiken som gör att allt hålls ihop. Men att det finns något som kallas det gudomliga. Det gudomliga är något som står över kvantfysiken och som vetenskapen inte kan förklara. Jag tänkte först att hon menade "luften" i atomerna och att universum till största delen består av luft - eller inte det ens en gång - tomrum.
Precis som vår inre värld där 99% är omedvetet. Är tomrummet det gudomliga som är det omedvetna? Är det kärleken? Atomen måste hålla ihop det gudomliga för att den ska kunna finnas. Men det gudomliga finns ändå. Det är ju uppenbarligen störst om man jämför med hur mycket plats det tar. Trots att det inte "är något" rent fysiskt. Utan atomen eftersom större delen av universum är "atomfritt"?? Kan det gudomliga då vara kärlek om det inte finns något som håller ihop protonerna och elektronerna med sina olika dragningskrafter? Det är därför det är det gudomliga. Jag blir helt snurrig.
När vi kom in på atomens sammansättning loggade jag ut och så var det svårt att komma in i matchen igen. Jag kan förstå om allt börjar i en atom. Med dragningskrafter hit och dit. Och det gudomliga som ingen förstår. Kärlek - begär. Kanske skulle det vara intressant att sätta sig med matteboken och räkna lite kvantfysik. Jag kanske skulle få lite struktur på tillvaron. Men jag skulle ändå vara förlorad i gudomligheten.
Två vackra låtar
http://www.youtube.com/watch?v=assqQXjWe9U
Du får inte
http://www.youtube.com/watch?v=caQV4nlpV8Q&feature=related
Snart ses vi.. längtar
Veckans kommentar
C: "Du, det är faktiskt ingen här som är intresserad av att gå på någon AW. Du får hitta några I DIN EGEN ÅLDER på arbetsplatsen som du kan gå ut och ta en öl med".
Ett av tipsen är solklart i alla fall....
Autism i lantlig stil
Vi hamnade vid ett gäng som i alla fall verkade MYCKET intressanta att prata med. För jag har nog aldrig pratat med "den typen" av människor förr. En kille som var totalt helmålad av tatueringar. Och nu överdriver jag inte. Bara ansiktet var tatueringsfritt, till och med öron och hals hade grönsvarta bilder. När han log skymtade en guldtand i mungipan. Han omgavs av tjejer med enorma, som JP säger, boobies, som såg ut att trilla ur deras linnen när som helst. En av killarna som inte riktigt såg ut att tillhöra gänget (han såg inte ut att veta vad han skulle tillhöra överhuvudtaget) slog sig ner bredvid mig. Vi började prata och det visade sig att han jobbade med personer med autism och aspergers.
Åh - vad intressant! Jag ville höra allt om hans arbete som måste kräva så mycket tålamod och uthållighet. Och vad är det som driver en människa som har ett sånt beundransvärt jobb? Som fortsätter att kämpa för dessa personer trots att han blir spottad i ansiktet och kämpar med patienternas raseriutbrott utan att själv gå i taket.
"Jag brukar hitta på saker med dem", sa han. "Vi gör vad de vill."
"Bara säg det så gör vi det" "Vad det än är."
"Men de kan nästan aldrig säga".
Och att han en gång tagit med en person till ICA vilket han aldrig skulle gjort för patienten fick ett våldsamt utbrott och var nära att skada personer i omgivningen.
"Men det är för de små framstegen man gör det", sa han.
"Det är värt det när de kommer en liten, liten bit vidare."
Jag satt och lyssnade och var så klart väldigt intresserad. Men också väldigt förundrad över att ha suttit där och pratat över en timme över att överhuvudtaget inte få en fråga om mig. Inte för att det är ovanligt i de här sammanhangen. Men det var lite ovanligt att en person som verkar bry sig om andra inte ställde frågan. Men kanske behövde han det. Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att bli spottad i ansiktet dagarna i ända.
"Hoppas du lärt dig nåt", sa han bara när jag gick.
Och ja, jag är tacksam på många sätt.
Varför ler ingen på kort från förr i tiden? (del II och svaret)
Som om det var den självklaraste saken i världen. De hade så dåliga tänder så de tänker att de måste ha stängd mun på bilden. Så måste det vara! Hurra, tack mormor!
