Det här med att skaffa barn
Fredag kväll och jag skulle träffa D - en arbetskamrat från den tid när både han och jag jobbade och knegade på IKEA. Vi hade inte setts på flera år och det skulle bli riktigt kul. Hans pojkvän J, dök upp lite senare, det blev riktigt, riktigt trevligt. Som på den gamla goda tiden fast ändå nästan bättre. Det är sällan det blir så, annars brukar det snarare bli en besvikelse och man kommer på att det inte finns något gemensamt längre.
Jag frågade dem lite provocerande och kanske mest för att väcka tankar hos mig själv om de skulle vilja bli pappor till mitt barn. Inte för att jag skulle vilja ha det så men...eller... Ja varför frågade jag?
"Vi har faktiskt redan fått frågan."
"Fast det är klart, om vi ska välja vem av er som ska vara mamma till våra barn så tar jag ju hellre dig". "D, D, då tar vi AnnaSara" skrek J över bordet och fäktade teatraliskt med armarna.
Det här med att skaffa barn och att det är bestämt från början att barnet inte kommer att ha någon förenad kärnfamilj med mamma och papp(or) väcker mycket tankar. Och det är känsligt känner jag. Om man skaffar barn så måste det ju vara för barnets skull. För det första, vem gör det? Att skaffa barn är väl en helt egoistisk grej eller? För vem vill egentligen utsätta ett barn för den här världen? Ändå gör man det, av längtan. Och så gör man allt som står i ens makt för att ge barnet kärlek och hjälpa det att hantera världen. Så, lite krasst.
Sen är det en annan sak att se till att det finns de allra bästa förutsättningarna för det barnet. Och vad är det? Vem kan bedöma vad det är? Hur viktigt är det att familjen är en och sammanhängande? Det är nog egentligen min fråga. (Jag går inte in i de här jämförelserna om att det är viktigare att det finns kärlek på två håll än ett dåligt liv i en förenad familj för det hör inte hit.) Men om man jämför två situationer där ett barn har det bra med att föräldrarna bor isär och med att de bor ihop. Vad skulle man välja? Att det bor ihop eller? Eller är det så att om man inte "vet något annat" skulle man då lida skada och att det kanske till och med hade varit bättre att bo isär. Men det hade aldrig gått att jämföra två helt unika individers liv och livssituationer.
"Skillnaden mellan goda och dåliga mödrar handlar inte om huruvida de begår misstag eller inte, utan hur de hanterar misstagen"
Winnicott
Jag som skilsmässobarn som fortfarande har en inneboende längtan efter en hel familj, trots att det periodvis där var skit, så var det något i det att ha alla ihop. Någon form av trygghet. Men å andra sidan, om mina föräldrar alltid bott isär sen redan innan jag föddes, då skulle jag väl knappast ha haft någon inneboende längtan efter den föreningen med en hel familj eller? Eftersom jag inte kunde minnas hur det skulle kunna vara.
Det är många och svåra frågor. För det är också det att föräldrarna måste älska varandra. Eller är det det som håller ihop det? Och i hur många kärnfamiljer älskar föräldrarna varandra? Frågan om vad som gör ett barn lyckligt är enorm. Och den blir bara större ju mer jag tänker på den.
Jag frågade dem lite provocerande och kanske mest för att väcka tankar hos mig själv om de skulle vilja bli pappor till mitt barn. Inte för att jag skulle vilja ha det så men...eller... Ja varför frågade jag?
"Vi har faktiskt redan fått frågan."
"Fast det är klart, om vi ska välja vem av er som ska vara mamma till våra barn så tar jag ju hellre dig". "D, D, då tar vi AnnaSara" skrek J över bordet och fäktade teatraliskt med armarna.
Det här med att skaffa barn och att det är bestämt från början att barnet inte kommer att ha någon förenad kärnfamilj med mamma och papp(or) väcker mycket tankar. Och det är känsligt känner jag. Om man skaffar barn så måste det ju vara för barnets skull. För det första, vem gör det? Att skaffa barn är väl en helt egoistisk grej eller? För vem vill egentligen utsätta ett barn för den här världen? Ändå gör man det, av längtan. Och så gör man allt som står i ens makt för att ge barnet kärlek och hjälpa det att hantera världen. Så, lite krasst.
Sen är det en annan sak att se till att det finns de allra bästa förutsättningarna för det barnet. Och vad är det? Vem kan bedöma vad det är? Hur viktigt är det att familjen är en och sammanhängande? Det är nog egentligen min fråga. (Jag går inte in i de här jämförelserna om att det är viktigare att det finns kärlek på två håll än ett dåligt liv i en förenad familj för det hör inte hit.) Men om man jämför två situationer där ett barn har det bra med att föräldrarna bor isär och med att de bor ihop. Vad skulle man välja? Att det bor ihop eller? Eller är det så att om man inte "vet något annat" skulle man då lida skada och att det kanske till och med hade varit bättre att bo isär. Men det hade aldrig gått att jämföra två helt unika individers liv och livssituationer.
"Skillnaden mellan goda och dåliga mödrar handlar inte om huruvida de begår misstag eller inte, utan hur de hanterar misstagen"
Winnicott
Jag som skilsmässobarn som fortfarande har en inneboende längtan efter en hel familj, trots att det periodvis där var skit, så var det något i det att ha alla ihop. Någon form av trygghet. Men å andra sidan, om mina föräldrar alltid bott isär sen redan innan jag föddes, då skulle jag väl knappast ha haft någon inneboende längtan efter den föreningen med en hel familj eller? Eftersom jag inte kunde minnas hur det skulle kunna vara.
Det är många och svåra frågor. För det är också det att föräldrarna måste älska varandra. Eller är det det som håller ihop det? Och i hur många kärnfamiljer älskar föräldrarna varandra? Frågan om vad som gör ett barn lyckligt är enorm. Och den blir bara större ju mer jag tänker på den.
Kommentarer
Postat av: A
Å, det enda jag kan tänka på är hur oerhört olycklig jag skulle bli av att lämna ifrån mig den lilla bebisen med en nappflaska till papporna.... Ja, jag är en egoist när det gäller barn. STOR egoist.
Trackback
