uraskanielden

Jag har börjat märka några konstiga tendenser med mina utekvällar i Stockholm; att det för det mesta är bussresorna hem som blivit de mest komiska och intressanta. Som i går. Jag stod och väntade på bussen kl kvart i två. Den brukar alltid stå inne men den här gången gjorde den inte det.  En kille från Gambia som också stod och väntade kom fram och pratade. Han sa att han pluggade media och kommunikation och så frågade han om mitt nummer. Jag sa att jag inte hade något men att jag gärna kunde ta hans. Och så knappade jag in det i min mobil... Sen skulle han helt plötsligt inte till Uppsala längre utan till Täby och gick därifrån.

Jag tröttnade på att vänta och frågade tre personer som stod bredvid om vi skulle dela på en taxi. Det kan väl inte kosta mer än 200 per skaft, trodde jag. Men då sa de att bussen var på väg, den hade bara åkt för att vända lite längre fram.

Det var olidligt kallt. Och jag som stapplat från Storstad, via Odenplan och hela Västmannagatan blev inte gladare när jag märkte att det knappt var någon värme alls på bussen. Tjugo minuter för sent kom vi iväg och det visade sig att busschauffören suttit och sovit i bussen på andra sidan gatan medan minst trettio personer stått och huttrat vid busskuren.

"Ja eh, jag ber om ursäkt att vi blev sena" sa den ganska unga chauffören. "Eh, jag har ingen förklaring ytterligare..." Och sen fick vi alla se på Mr Bean på video. Och jag fick sällskap av en trevlig animerare (heter det så). Helt ok resa.

Det värsta är ändå att komma fram och stiga ur den varma bussen och sätta sig på cykeln hem. Den här gången hade jag i alla fall inget problem med att slita mig från en varm buss eftersom de knappt hunnit få igång värmen. Men det var minusgrader och mina händer var totalt stelfrusna när jag kom hem. Jag stod utanför porten och fumlade med att knäppa upp handväskan och minns att jag tänkte "du måste tänka bort smärtan" "fokus på att hitta nyckeln nu". Mina händer har knappt tinat än.