uraskanielden

I dag var det avslutning på simningen. Och jag var på så bra humör. Inte för att det var avslutning, kanske lite för att Em var vikarie och att vi skulle bubbla och babbla, men mycket för att jag känt mig så fri de här senaste dagarna. När barnen simmat klart satte de sig på bänken och fick Bravo-kex, festis och diplom.

Min favorit, T, tog så klart inte de tre kexen man fick ta med en gång, utan skulle ha ett i taget. Jag tänkte att det var så typiskt henne. Som när hon simmat i sin takt och inte brytt sig ett smack om att hon kommer långt efter de andra barnen. Hon tar bara ut sina fina simtag så omsorgsfullt och med en integritet ingen annan unge i den åldern har. Man kan nästan uppfatta henne som dryg och jag vet inte varför hon gör så. Jag tror bara att hon är sig själv och känner efter och tar den tid hon behöver och gör det hon gör med känsla och kvalietet (om man nu kan använda det begreppet i ett sånt sammanhang).

När alla fått sina diplom och sin dricka och sina Bravo-kex och jag stod och pratade med en av simlärarna kände jag någons armar runt min midja. Det var T som sprungit fram och kramat om mig. Jag böjde mig ner och kramade om henne och sa "du fortsätter väl nästa termin". Hon nickade. Och sen kom hennes pappa fram och sa "tack". Och jag satte mig ner bakom en av pelarna, tryckte i mig några Bravo-smulor och kände hur tårarna började rinna. Det var så fint! Och det var så skönt att känna så mycket äkta och ärlig värme. I den här annars så kalla och hårda värld där jag ofta funderar över vem jag egentligen kan lita på.