Vi kommer inte sluta klaga
En vän till mig fick beskedet att hennes nära vän i vår ålder bara har några veckor kvar att leva. Fem minuter senare träffar jag en arbetskamrat som är på jobbet och hälsar på med sin nyfödda lilla bäbis. Livet har såna kontraster.
Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, att varje dag, med all kraft kämpa för att ta sig igenom just den dagen. För sin egen och sina barns skull. Att försöka göra dagarna så "normala" som möjligt och varje litet steg man tar blir en enorm ansträngning. Och så finns det tillslut ingenting mer att göra. Trots all vilja.
Det är ofattbart. Och jag tänker på hur mina problem blir småsmåsmå.
Man ska inte jämföra problem, hörde jag någon säga på radion för ett tag sedan, när det var diskussion om svält och ekonomikris. Det funkar inte så. Var och en har sitt och man ska inte förminska betydelsen i vad varje människa upplever som problematiskt.
Vi kan gnälla över "småsaker" i vardagen, om att vi inte har råd att måla om altanen för att vi köpte en ny friggebod. P-boten förra veckan eller en missad deadline på jobbet. Om att vara tvungen att ersätta smyckena med bijouterier då vi åker utomlands pga den höga rånrisken (det var faktiskt en tanta som gnällde över det!) eller att inte ha råd att äta marulk varje fredag längre. Om att tvätten missfärgas och de vita lakanen blir härligt chokladbruna av den där strumpan som av misstag åkte med...
En del kanske har trauman som håller oss kvar i det som är dåligt, trots att vi vill ifrån någonting som skadar oss eller gör oss olyckliga.
Vi kommer inte sluta klaga och vi kanske fortfarande inte har kraft och ork att ta oss ur våra trauman för det här. Trots att vi i alla fall lever. Men jag hoppas att vi kan få någon slags perspektiv på livet när såna här saker händer. Och det kan kanske få oss att ta ett steg till. Eller rättare sagt stanna upp. Och tänka tanken vad det fortfarande finns att göra.
Det känns hemskt och skamfyllt att säga men jag tror faktiskt att det gav mig en ordentlig tankeställare. Jag kände mig fri för en hundradels sekund. Jag kände möjligheten att jag faktiskt kan göra alla de här sakerna. Bestämma mig för och göra det jag vill. Och inte låta något eller någon hindra mig.
Och jag skäms för det, för det finns en annan människa som vill men inte kan. Och det är den personen som hjälpte mig en bit på väg...
Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara, att varje dag, med all kraft kämpa för att ta sig igenom just den dagen. För sin egen och sina barns skull. Att försöka göra dagarna så "normala" som möjligt och varje litet steg man tar blir en enorm ansträngning. Och så finns det tillslut ingenting mer att göra. Trots all vilja.
Det är ofattbart. Och jag tänker på hur mina problem blir småsmåsmå.
Man ska inte jämföra problem, hörde jag någon säga på radion för ett tag sedan, när det var diskussion om svält och ekonomikris. Det funkar inte så. Var och en har sitt och man ska inte förminska betydelsen i vad varje människa upplever som problematiskt.
Vi kan gnälla över "småsaker" i vardagen, om att vi inte har råd att måla om altanen för att vi köpte en ny friggebod. P-boten förra veckan eller en missad deadline på jobbet. Om att vara tvungen att ersätta smyckena med bijouterier då vi åker utomlands pga den höga rånrisken (det var faktiskt en tanta som gnällde över det!) eller att inte ha råd att äta marulk varje fredag längre. Om att tvätten missfärgas och de vita lakanen blir härligt chokladbruna av den där strumpan som av misstag åkte med...
En del kanske har trauman som håller oss kvar i det som är dåligt, trots att vi vill ifrån någonting som skadar oss eller gör oss olyckliga.
Vi kommer inte sluta klaga och vi kanske fortfarande inte har kraft och ork att ta oss ur våra trauman för det här. Trots att vi i alla fall lever. Men jag hoppas att vi kan få någon slags perspektiv på livet när såna här saker händer. Och det kan kanske få oss att ta ett steg till. Eller rättare sagt stanna upp. Och tänka tanken vad det fortfarande finns att göra.
Det känns hemskt och skamfyllt att säga men jag tror faktiskt att det gav mig en ordentlig tankeställare. Jag kände mig fri för en hundradels sekund. Jag kände möjligheten att jag faktiskt kan göra alla de här sakerna. Bestämma mig för och göra det jag vill. Och inte låta något eller någon hindra mig.
Och jag skäms för det, för det finns en annan människa som vill men inte kan. Och det är den personen som hjälpte mig en bit på väg...
Kommentarer
Postat av: Annika
Å vilket hemskt besked att få!
Varför är det ofta så att det inte är förrän det är försent man inser hur bra man har det! Vi är för dåliga på att ta tillvara på stunderna! Vi måste ses snart! I veckan kanske?
Trackback
