uraskanielden

T säger att målet är att man ska lära sig att älska sina föräldrar för det de är. Trots allt det de inte är och allt man blir besviken på dem för. Vi pratade om hur svårt det kan vara att acceptera att de inte alls är på ens egen våglängd. 

Som när jag satt i bilen på väg ner till Skåne sist och fick frågan om det verkligen var en bra idé att "hålla på med" såna här saker som psykoterapi (läs jättejättejätteläskigt och hemskt) nu när jag är känslig och sårbar. Och om jag istället inte skulle ägna mig åt något långt därifrån som t ex matematik. Och jag sa att det finns en grej som verkligen skulle göra mig deprimerad just nu och det skulle vara att tvinga mig att sätta mig ner och räkna. Att förbjudas att låtas ryckas med i en känsla och bara distansera sig från allt. Usch. Vilket övergrepp. Och så känner jag att jag förtvivlat försöker förklara att känsligheten är en av de bästa egenskaperna om man ska bli terapeut. Och att vår underbara föreläsare sa att det är de dagar hon känt sig som mest sårbar som hon gjort det bästa jobbet med patienterna. Och jag bara känner att ingen är med.



Det är lätt att gå upp i atomer (med anledning av det inlägg som komma skall :-) ) men de kan inte hjälpa det. Och jag kan inte racka ner på dem för att de inte är där jag är. Även om det var lättare att förstå varandra förut. Och det känns som om det är jag som måste ha överseende med dem för de kommer aldrig kunna förstå att de måste ha överseende med mig och min transformation.

Men, i går fick jag en så hoppfull idé! Floristen, socionomen och tydligen även dataingenjören och matematikern tog upp ett jätteintressant ämne. Hon babblade (tyckte jag först) om atomer. Och om kvantfysiken som gör att allt hålls ihop. Men att det finns något som kallas det gudomliga. Det gudomliga är något som står över kvantfysiken och som vetenskapen inte kan förklara. Jag tänkte först att hon menade "luften" i atomerna och att universum till största delen består av luft - eller inte det ens en gång - tomrum.

Precis som vår inre värld där 99% är omedvetet. Är tomrummet det gudomliga som är det omedvetna? Är det kärleken? Atomen måste hålla ihop det gudomliga för att den ska kunna finnas. Men det gudomliga finns ändå. Det är ju uppenbarligen störst om man jämför med hur mycket plats det tar. Trots att det inte "är något" rent fysiskt. Utan atomen eftersom större delen av universum är "atomfritt"?? Kan det gudomliga då vara kärlek om det inte finns något som håller ihop protonerna och elektronerna med sina olika dragningskrafter? Det är därför det är det gudomliga. Jag blir helt snurrig.

När vi kom in på atomens sammansättning loggade jag ut och så var det svårt att komma in i matchen igen. Jag kan förstå om allt börjar i en atom. Med dragningskrafter hit och dit. Och det gudomliga som ingen förstår. Kärlek - begär. Kanske skulle det vara intressant att sätta sig med matteboken och räkna lite kvantfysik. Jag kanske skulle få lite struktur på tillvaron. Men jag skulle ändå vara förlorad i gudomligheten.