En ros är en ros är en ros
Så småningom gick jag upp för att göra en tårta till Em. Hon fyllde 60 i veckan och min plan var egentligen att överraska henne med tårta på jobbet på morgonen den dan hon fyllde. Men just den dagen hade hon tagit ledigt så jag fick kasta om i planerna.
Det blev en grön princesstårta med hennes namn på i snirklig, röd stil. Marsipanen räckte inte riktigt så jag fick dryga ut med grädde på ett ställe.
Med anledning av att jag var ganska mätt efter att ha ätit både kaksmet, marsansås och grädde vid tårtbaket, väntade vi med fikat och hängde i trädgården i stället. Vi sådde små pyttiga lökar som tydligen ska bli stora gula om ett tag. Det var lugnt och skönt och harmoniskt och jag tänkte att jag hoppas att mina barn får springa runt i en trädgård och hjälpa till att vattna blommor och sätta frön sådär kravlöst. Och Em vattnade medan jag satt och sorterade in frön i pärmar med plastfickor. Kryddor, blommor, sallader, det är en enorm vetenskap!
Det var en sak som jag tyckte var jätterolig och det är att Em har en hamsterskrämma i sitt växthus. Tydligen har en hamster varit och inkräktat på växterna så de har satt upp en grej som är som ett larm. Ett skrämsellarm alltså. "Den verkar fungera" sa Em. "För alla djurspår är borta".
Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta. Men det är något speciellt med trädgårdar. Det är något med jorden och att så frön. Jag kan knappt skilja på en blåsippa och en viol men jag tycker om det. Jag tror det kan ha något med det jordnära, att göra. Där allt liv kommer ifrån "av jord är du kommen" och sånt. Det är paradoxalt för det är kravlöst men samtidigt allt annat än kravlöst för det måste finnas förutsättningar för att allt ska växa.
Det är så fascinerande att ett litet, litet frö kan bli en stor blomma. Som människan. Men det beror på hur du vårdar och vattnar det. Vilken näring du ger det. Den goda jorden. Och att en del kan tåla hur lite eller hur mycket vind, vatten eller kyla som helst. Medan andra är känsliga och dör.
Och så är det något med frihetskänslan i att ligga i gräset och titta på molnen. Vad är det?
Jag ska återkomma till detta efter att vi haft Patricia Tudor Sandahl på utbildningen och botaniserat på plantskolan i Arlöv, tror jag det var. Det kommer att väcka många tankar!
Sedan blev det fika och mitt fokus var på kladdkakan Em gjort. (Och på ett födelsedagskort där vi funderade över om hon fått grattishälsning från GD...) Men jag tror jag fick godkänt på princessen i alla fall.
Jag kanske ska så lite på min balkong snart. Bara nån liten rädisa när det blir säsong.
----------
Förlåt men jag kan inte sluta tänka på det här med växterna nu. Jag börjar tänka på ogräs. Och att ogräset tycks överleva det mesta. Torka, övervattning. Och att det gör det just för att det är ogräs. Varför är det ogräset som övervinner det mesta och är det så? De vackraste fin-blommorna, kan de vara lika tålmodiga? Jag tänker att de alltid är ömtåligast. Vad finns det för liknelse med oss människor? En ros, är en ros, är en ros...
Det blev en grön princesstårta med hennes namn på i snirklig, röd stil. Marsipanen räckte inte riktigt så jag fick dryga ut med grädde på ett ställe.
Med anledning av att jag var ganska mätt efter att ha ätit både kaksmet, marsansås och grädde vid tårtbaket, väntade vi med fikat och hängde i trädgården i stället. Vi sådde små pyttiga lökar som tydligen ska bli stora gula om ett tag. Det var lugnt och skönt och harmoniskt och jag tänkte att jag hoppas att mina barn får springa runt i en trädgård och hjälpa till att vattna blommor och sätta frön sådär kravlöst. Och Em vattnade medan jag satt och sorterade in frön i pärmar med plastfickor. Kryddor, blommor, sallader, det är en enorm vetenskap!
Det var en sak som jag tyckte var jätterolig och det är att Em har en hamsterskrämma i sitt växthus. Tydligen har en hamster varit och inkräktat på växterna så de har satt upp en grej som är som ett larm. Ett skrämsellarm alltså. "Den verkar fungera" sa Em. "För alla djurspår är borta".
Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga detta. Men det är något speciellt med trädgårdar. Det är något med jorden och att så frön. Jag kan knappt skilja på en blåsippa och en viol men jag tycker om det. Jag tror det kan ha något med det jordnära, att göra. Där allt liv kommer ifrån "av jord är du kommen" och sånt. Det är paradoxalt för det är kravlöst men samtidigt allt annat än kravlöst för det måste finnas förutsättningar för att allt ska växa.
Det är så fascinerande att ett litet, litet frö kan bli en stor blomma. Som människan. Men det beror på hur du vårdar och vattnar det. Vilken näring du ger det. Den goda jorden. Och att en del kan tåla hur lite eller hur mycket vind, vatten eller kyla som helst. Medan andra är känsliga och dör.
Och så är det något med frihetskänslan i att ligga i gräset och titta på molnen. Vad är det?
Jag ska återkomma till detta efter att vi haft Patricia Tudor Sandahl på utbildningen och botaniserat på plantskolan i Arlöv, tror jag det var. Det kommer att väcka många tankar!
Sedan blev det fika och mitt fokus var på kladdkakan Em gjort. (Och på ett födelsedagskort där vi funderade över om hon fått grattishälsning från GD...) Men jag tror jag fick godkänt på princessen i alla fall.
Jag kanske ska så lite på min balkong snart. Bara nån liten rädisa när det blir säsong.
----------
Förlåt men jag kan inte sluta tänka på det här med växterna nu. Jag börjar tänka på ogräs. Och att ogräset tycks överleva det mesta. Torka, övervattning. Och att det gör det just för att det är ogräs. Varför är det ogräset som övervinner det mesta och är det så? De vackraste fin-blommorna, kan de vara lika tålmodiga? Jag tänker att de alltid är ömtåligast. Vad finns det för liknelse med oss människor? En ros, är en ros, är en ros...
Kommentarer
Trackback
