uraskanielden

Jag läste en artikel i SvD om Mona Sahlin och orsaker till hennes låga opinionssiffror, häromdagen. Och att det snackas skit om henne via bloggar. Det verkar vara det nya att elaka rykten sprids via bloggar. Förut var det var det via bastuklubbar och möten för speciellt inbjudna. Nu bloggas det.

Yttrande- och tryckfriheten verkar också ha fått en ny dimension för folk lämnas ut på ett helt annat sätt nu än förr. Man kan helt spontant gå in och skriva något om en person och hinner inte "ta tillbaka" förrän allt är offentligt. När texter publiceras i tidningar finns det tid att ångra sig innan det hela går till tryck men i bloggar publiceras en tanke sekunder efter att den tänkts. Och hur fegt och ensamt är inte det att sitta och tycka i en virtuell värld där man inte med en gång möter något motstånd och inte behöver ta diskussioner öga mot öga med personer det verkligen rör?

Men varför bloggar vi då?

Människor är fulla av berättelser och vill uppenbarligen påverka - andra och oss själva. Eller vill vi på något sätt bekräfta oss själva och vår plats; jag bloggar - alltså finns jag?

Det bloggas ju om allt. Folk tycker... om politik, situationer, nyheter... Och i en del bloggar lämnar människor även ut sig själva. Och det, kanske, på ett sätt som man aldrig skulle göra i bastuklubbar eller sociala sammanhang - för man kan inte läsa av människors ansiktsuttryck som i den spontant inkännande dialogen och risken är att bloggaren förmedlar annat än vad mottagaren kan ta in.

Och varför bloggar jag? Är det min egen iver att få berätta och min naiva tro på att det visst går att påverka och förändra världen? Eller handlar det om mina narcissistiska sidor och det tomrum jag måste fylla genom att i alla fall "finnas" i en blogg? Jag tänkte på det i dag när jag åt lunch med en fd kollega och hon sa en intressant sak. Det handlade om en person som hade lämnat ut sig så mycket att hans vänner hade blivit rädda och dragit sig undan från honom. De stod inte ut med att han visade fler sidor än de ville se. För honom blev det ju ett sätt att inte finnas till... eller?

Det var intressant för jag har mest funderat över det ur perspektivet "hur mycket vågar jag blotta mig för min egen skull"? Var går gränsen för att jag begår våld på mig själv? Och vad jag har fått höra genom att jag tänker högt. Att i den värld jag lever, där kan man inte benämna allt som händer och vad man känner inför det. För det skrämmer! Konstigt nog, för det måste ju vara mycket tryggare med en person som säger vad han/hon tänker än en som sitter tyst och bara betraktar.

Så, vad är det som är farligt? Är det människors ärlighet? Är det att våga visa alla sina sidor - hela sig? Som om inte alla människor går och bär på mörka sidor som de inte visar och som de är rädda för? Förnekar vi verkligheten så mycket och försöker vi inbilla oss själva och varandra att det bara är det vi visar som finns? Är det då inte tryggare för oss om vi kände till fler sidor om oss själva och varandra?

Konstigt att det inte fungerar att vara öppen och ärlig med sig själv. Att våga blotta sig. Och föra en öppen dialog om det som händer så att man kan lösa problem.

Men de elaka hat-bloggarna där man sprider skit om andra - de verkar funka...