uraskanielden

"Nä nu gör vi nånting", tyckte E när vi suttit ett antal timmar i solgasset på F-Fs veranda och efter att jag så smått börjat återhämta mig från knirpningen av staket och ångestattack över mitt förlorade drömjobb på konsultfirma "Flash & flärd".

"Ja vi klär ut oss till påskkärringar," tyckte jag.
"Och så fotar vi oss och skickar påskkort!!!"

Till min förvåning var hela gänget utom AG (som var ute och sprang) och pappa (som gömde sig långt ner i båten som han höll på att göra iordning inför sommaren) med på idén. Vi hämtade dukar och smink och fixade till oss och blev helt sjukt snygga.



På kvällen var det påskmiddag. Traditionsenligt med ägg-pickning och äggmålning såklart. Äggpickningen är ju förstås mycket speciell för mig och pappa. "Mycket prestige i det där va" sa P. Pappa och jag nickade instämmande. "Man måste ju hålla fanan högt" sa pappa "farmor var ju gotländsk mästarinna i äggpickning". 

Men pappa vann (i år igen) fast jag tycker att han fuskar för han har nån sån konstig skruv på sitt ägg så man hinner inte med när han går till attack på undersidan av ägget. Det hjälpte inte att jag tog ett nytt ägg och försökte en gång till. Sen orkade jag inte mer för det är som regel att man måste äta upp alla ägg man pickar sönder. Men nästa år...

Fantastiskt mysigt var det. Vi satt där med utsikt mot havet och påskelden vid stranden. Och jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut. Det var så fint att vi var så många. Och jag älskar när det är så mycket folk. Åh, jag skulle vilja leva i storfamiljshushåll som förr i tiden. När alla var viktiga och hade sin roll att fylla för att allting skulle fungera. När man tog hand om varandra och inte bara skulle klara sig själv hela tiden. Ensam är inte stark. Vi behöver varandra. Och tjöta men: "Good relationships are the only way forward". Hazel, Hazel...

Och tack söta, söta C för att du är så omtänksam och för all supergod (och påskmatchande) mat!