Skuld, skam och straffarbete
Fredagkvällen vill jag helst glömma. Pappa hade två bekanta på besök. Jag har känt dem sen evigheters evighet och träffat dem åtminstone en gång om året sen jag var tio. Ändå kände jag mig alien. Jag tyckte att jag tog initiativ till att "socialajsa" och vara trevlig men det var inget flyt för mig. Inget kom naturligt och det verkade inte som om någon av dem ansträngde sig för att prata med mig. Han kom inte ens fram och sa hej utan stod där i hallen och kollade knappt på mig eller AG när de dök upp runt sjusnåret.
Jag försökter prata lite med hans fru och efter lite vin frågade hon mig till och med några saker. Helt oväsentliga grejer som om jag skulle kunna tänka mig att jobba på hennes jobb i Malmö! Om jag var intresserad av rekrytering och ledarskapsfrågor. Och så blev hon jätteintresserad när jag sa att jag går en steg 1 och sa att hon kände igen Sverigehälsans logga. Och så kom vi in på mitt jobb och hon började babbla om hur fantastiskt bra vår reklamkampanj var.
Det var en jätteintressant grej förresten. Verkligen jätte. AG började prata om World Craft nånting. Det är tydligen ett dataspel som alltid pågår. Fast när man själv loggar ut slutar man där man var men när man kommer in i världen igen har det liksom pågått. Andra som har varit inloggade när man själv inte spelat har kört på och spelet har fortsatt. Så går man in och ut. Som drömmen, tänkte jag direkt! Man öppnar dörren och tittar på det som pågår där inne. Sen så stänger man den och ser inte mer. Men det pågår. Så otroligt intressant!
Sen blev det mest optikersnack. Det var så svårt. Och grogghagga som jag kände mig hängde jag på påskdrinken, påsksnapsen, påskvinet, äggtoddyn... Och när AG tackade för maten och gick in till sig och optikersnacket var i full gång med plus minus 2,3 i cylinder och dubbel dioptri på vänsterögat och trippel kollaps i höger och historier om gamla kollegor från kontaktlinskursen som jag inte känner gick jag in till mig för att lösa lite Soduku. Och somnade såklart.
Och när jag vaknade var det tyst och mörkt i hela huset. Jag låg där med Sodokut under näsan och kläderna på.
Och det första och enda jag möttes av nästa morgon (förutom min egen ångest över att jag gjort bort mig och varför, varför, VARFÖR ingen hade väckt mig) var pappas vassa kommentar:
"Där gjorde du bort dig".
-tystnad-
(Var det någon som hade läst om skuld och skam på steg1??)
---
Den förmiddagen ägnade jag mig åt att knirpa ihop ståltrådarna i ett staket som pappa satt upp för att inte Chili ska rymma ut genom buskaget. Det tog ganska många timmar och är nog det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill inte klaga utan bara konstatera det. Till och med värre än uppacket på IKEA. Men det var rätt åt mig. Hur kunde jag vara så dum? Skuld, skam och straffarbete.
Jag försökter prata lite med hans fru och efter lite vin frågade hon mig till och med några saker. Helt oväsentliga grejer som om jag skulle kunna tänka mig att jobba på hennes jobb i Malmö! Om jag var intresserad av rekrytering och ledarskapsfrågor. Och så blev hon jätteintresserad när jag sa att jag går en steg 1 och sa att hon kände igen Sverigehälsans logga. Och så kom vi in på mitt jobb och hon började babbla om hur fantastiskt bra vår reklamkampanj var.
Det var en jätteintressant grej förresten. Verkligen jätte. AG började prata om World Craft nånting. Det är tydligen ett dataspel som alltid pågår. Fast när man själv loggar ut slutar man där man var men när man kommer in i världen igen har det liksom pågått. Andra som har varit inloggade när man själv inte spelat har kört på och spelet har fortsatt. Så går man in och ut. Som drömmen, tänkte jag direkt! Man öppnar dörren och tittar på det som pågår där inne. Sen så stänger man den och ser inte mer. Men det pågår. Så otroligt intressant!
Sen blev det mest optikersnack. Det var så svårt. Och grogghagga som jag kände mig hängde jag på påskdrinken, påsksnapsen, påskvinet, äggtoddyn... Och när AG tackade för maten och gick in till sig och optikersnacket var i full gång med plus minus 2,3 i cylinder och dubbel dioptri på vänsterögat och trippel kollaps i höger och historier om gamla kollegor från kontaktlinskursen som jag inte känner gick jag in till mig för att lösa lite Soduku. Och somnade såklart.
Och när jag vaknade var det tyst och mörkt i hela huset. Jag låg där med Sodokut under näsan och kläderna på.
Och det första och enda jag möttes av nästa morgon (förutom min egen ångest över att jag gjort bort mig och varför, varför, VARFÖR ingen hade väckt mig) var pappas vassa kommentar:
"Där gjorde du bort dig".
-tystnad-
(Var det någon som hade läst om skuld och skam på steg1??)
---
Den förmiddagen ägnade jag mig åt att knirpa ihop ståltrådarna i ett staket som pappa satt upp för att inte Chili ska rymma ut genom buskaget. Det tog ganska många timmar och är nog det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill inte klaga utan bara konstatera det. Till och med värre än uppacket på IKEA. Men det var rätt åt mig. Hur kunde jag vara så dum? Skuld, skam och straffarbete.
Kommentarer
Trackback
