Autism i lantlig stil
Middagen var som sagt bra. Men sen var det utgång. Katastrofalt. Vi gick till Oasia, ett ganska nytt ställe som var mysigt inrett i lite indiskt lantlig stil. Min frissa hade sagt att klientelet inte skulle vara så lantligt som stället var inrett och att vi inte skulle vara äldst. Ha!
Vi hamnade vid ett gäng som i alla fall verkade MYCKET intressanta att prata med. För jag har nog aldrig pratat med "den typen" av människor förr. En kille som var totalt helmålad av tatueringar. Och nu överdriver jag inte. Bara ansiktet var tatueringsfritt, till och med öron och hals hade grönsvarta bilder. När han log skymtade en guldtand i mungipan. Han omgavs av tjejer med enorma, som JP säger, boobies, som såg ut att trilla ur deras linnen när som helst. En av killarna som inte riktigt såg ut att tillhöra gänget (han såg inte ut att veta vad han skulle tillhöra överhuvudtaget) slog sig ner bredvid mig. Vi började prata och det visade sig att han jobbade med personer med autism och aspergers.
Åh - vad intressant! Jag ville höra allt om hans arbete som måste kräva så mycket tålamod och uthållighet. Och vad är det som driver en människa som har ett sånt beundransvärt jobb? Som fortsätter att kämpa för dessa personer trots att han blir spottad i ansiktet och kämpar med patienternas raseriutbrott utan att själv gå i taket.
"Jag brukar hitta på saker med dem", sa han. "Vi gör vad de vill."
"Bara säg det så gör vi det" "Vad det än är."
"Men de kan nästan aldrig säga".
Och att han en gång tagit med en person till ICA vilket han aldrig skulle gjort för patienten fick ett våldsamt utbrott och var nära att skada personer i omgivningen.
"Men det är för de små framstegen man gör det", sa han.
"Det är värt det när de kommer en liten, liten bit vidare."
Jag satt och lyssnade och var så klart väldigt intresserad. Men också väldigt förundrad över att ha suttit där och pratat över en timme över att överhuvudtaget inte få en fråga om mig. Inte för att det är ovanligt i de här sammanhangen. Men det var lite ovanligt att en person som verkar bry sig om andra inte ställde frågan. Men kanske behövde han det. Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att bli spottad i ansiktet dagarna i ända.
"Hoppas du lärt dig nåt", sa han bara när jag gick.
Och ja, jag är tacksam på många sätt.
Vi hamnade vid ett gäng som i alla fall verkade MYCKET intressanta att prata med. För jag har nog aldrig pratat med "den typen" av människor förr. En kille som var totalt helmålad av tatueringar. Och nu överdriver jag inte. Bara ansiktet var tatueringsfritt, till och med öron och hals hade grönsvarta bilder. När han log skymtade en guldtand i mungipan. Han omgavs av tjejer med enorma, som JP säger, boobies, som såg ut att trilla ur deras linnen när som helst. En av killarna som inte riktigt såg ut att tillhöra gänget (han såg inte ut att veta vad han skulle tillhöra överhuvudtaget) slog sig ner bredvid mig. Vi började prata och det visade sig att han jobbade med personer med autism och aspergers.
Åh - vad intressant! Jag ville höra allt om hans arbete som måste kräva så mycket tålamod och uthållighet. Och vad är det som driver en människa som har ett sånt beundransvärt jobb? Som fortsätter att kämpa för dessa personer trots att han blir spottad i ansiktet och kämpar med patienternas raseriutbrott utan att själv gå i taket.
"Jag brukar hitta på saker med dem", sa han. "Vi gör vad de vill."
"Bara säg det så gör vi det" "Vad det än är."
"Men de kan nästan aldrig säga".
Och att han en gång tagit med en person till ICA vilket han aldrig skulle gjort för patienten fick ett våldsamt utbrott och var nära att skada personer i omgivningen.
"Men det är för de små framstegen man gör det", sa han.
"Det är värt det när de kommer en liten, liten bit vidare."
Jag satt och lyssnade och var så klart väldigt intresserad. Men också väldigt förundrad över att ha suttit där och pratat över en timme över att överhuvudtaget inte få en fråga om mig. Inte för att det är ovanligt i de här sammanhangen. Men det var lite ovanligt att en person som verkar bry sig om andra inte ställde frågan. Men kanske behövde han det. Jag kan ju inte föreställa mig hur det är att bli spottad i ansiktet dagarna i ända.
"Hoppas du lärt dig nåt", sa han bara när jag gick.
Och ja, jag är tacksam på många sätt.
Kommentarer
Trackback
