Passionerad eller psykopat?
"Kvinna klädd i solen" av Louise Boije af Gennäs har nyligen haft premiär på Stockholms Stadsteater. Den handlar om en partiledare för ett populistiskt mittenparti som just inför valet gör allt för att ta chansen att bilda regering med något av blocken. Hon har inga skrupler och är beredd att offra både vänner, familj och arbetskamrater för att vinna. Uppsättningen är en komedi men jag var ändå lite illa till mods när jag lämnade salongen. Var det för att jag så tydligt minns möten jag haft med människor med psykopatiska drag..?
Jag undrar; måste man ha psykopatiska drag för att bli som Anna i pjäsen - offra allt man har för att vinna? Eller räcker det att "bara" uppslukas av passionen? Jag undrar vad som händer inom en när man blir så där passionerad i så fall. För det är nästan som om den passionerade får psykopatiska drag. Något händer med empatin, det är som om den blockeras. (Det är väl det som är karakteristiskt för psykopater att de saknar förmåga att känna empati.) Jag hoppas att det finns någon skillnad gentemot psykopaterna i alla fall - att vi vanliga dödliga passionerade har någon gräns för vad man kan göra mot nära och kära när man står i kast med att nå sitt mål.
På väg hem i tunnelbanan satt jag och läste programmet från Stadsteatern med höstens repertoar. Det verkar som om just passion är temat för hela hösten. (Antagligen det ständiga temat på Stadsteatern.) Några skådespelare uttalade sig om vad de anser om passionen och dess kraft och jag blev ivrig att läsa:
"Att älska någon passionerat är ju som ett psykotiskt tillstånd. Man är i något helt galet och kan inte tänka klart. Man blir besatt av en annan människa eller av det man gör. Ändå ser vi passionen som något positivt trots att det kan vara förödande", menar någon i artikeln.
Jag kände inte att Anna var psykopat. Ja, allt som hon gjorde gick ut på att vinna valet. Hela hennes familj drogs in i spelet om väljarna och det blev svårt att skilja på det som var privat och det som var jobb. Men det kändes också som om Lojkan ville visa att det här dramat handlade om hur mänskliga vi är och hur våra misstag gör oss till människor. Vi som inte är psykopater.
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/mot-makten-med-alla-medel_5168111.svd
Varför umgås vi så lite över generationsgränserna?
Jag och S satt på Mälarp (Mälarpaviljongen och inte en skånsk ort vilket jag först trodde när jag fick haket förkortad i ett mail) och försökte hitta passande tågtider till Uppsala och kvällens konsert med Melissa Horn.
"Det är bra om vi är där lite innan", tyckte jag. "Då hinner jag prata med C." Hon och hennes sambo skulle dit och jag såg så mycket framemot att träffa dem. Jag berättade om mina uppsalavänner och det var som om S till en början verkade tycka att det var lite konstigt att jag umgås med människor i våra föräldrars generation.
Men när vi efter konserten stått och pratat med C och H, skrattat och dummat oss sa S: "Vad roligt att inte bara umgås med människor i sin egen ålder! Att man inte gör det i större utsträckning. Vad kul det skulle vara att träffa C och H igen!"
Jag har fått reaktionen förut: "Du umgås ju med människor i alla åldrar".
Ja. Jag tycker det är konstigare om man bara skulle umgås med dem i sin egen ålder. Vad fattigt livet skulle bli om man tänkte så kategoriskt. Det berikar ens liv så oerhört, framförallt att umgås med äldre för de är tryggare i sig själva och vågar vara sig själva i större utsträckning. Dessutom har de en massa intressanta erfarenheter av livet.
Och förr i tiden, när man bodde tillsammans flera generationer och tog hand om varandra, då måste man ju ha umgåtts olika generationer hela tiden.
Varför håller sig då de flesta till sin egen generation idag?
Efter att S sagt sådär på tåget tänkte jag att det inte stämmer. Jag umgås inte alls med folk i alla åldrar. Nästan ingenting med 20-åringar till exempel. Och att jag inte tänkt på att även den yngre generationen borde vara kul att lära känna. Nya generationer tänker väl på nya sätt och det vore dumt att inte ta del av deras tankar och erfarenheter. Men hur lär man känna dem? Där jag jobbar finns inga unga...
Det fick mig också att fundera över vad de som är 50-60 kan tycka är kul med att umgås med dem som är 30. En kollega till mig sa en gång att hon tyckte det var roligt att prata med mig för att jag fick henne att känna sig ung. Jag vet inte vad andra i samma generation tycker men jag undrar vad som skulle vara roligast och mest berikande med att prata med 20-åringar. Inte för att jag skulle känna mig ung i alla fall. Snarare tvärtom.
Jag fick svar på tal redan samma kväll:
Jag och S hade fortsatt till en bekant och en "inför-valet fest" i Hammarby Sjöstad. Efter att ha sjungit singstar med pressekreteraren för moderaterna, diskuterat musikinstrument med en centerpartist och planerat morgondagens hästpolo och hattparad med en fin vän hamnade jag på tunnelbanan. Bredvid satt tre unga killar. Jag var på väg att sätta i lurarna till min mp3spelare i öronen när en av dem artigt frågade om de fick störa och om jag kunde hjälpa dem med en grej:
"Vi har fått thailändska namn ikväll. Men en kompis till oss har inget. Skulle du vilja hjälpa oss att komma på ett? Hans riktiga namn är Magnus".
Jag betraktade dem. De såg ut att vara i just 20-årsåldern. Helt propra och nyktra. Men vadå thailändskt namn? Jag fattade inget. Men det verkade inte som om de drev med mig...
"Det ska helst vara ett dubbelnamn", sa en av killarna. "Och så Magnus då".
"Vad sägs om Ken-Mange?", sa jag. "Det låter thailändskt."
"Jaa, Ken-Mange, det blir skit-bra", ropade de. "Det tar vi!!!"
Thailändska namn. Hm. (Undrar vad mitt thailändska namn skulle vara - Anna-tau-a? Det låter mer kinesiskt...)
"Hur gamla är ni egentligen?" undrade jag efter att vi hade pratat en stund och de hade berättat att kvällens höjdpunkt varit den thailändska namngivningen. Efter lite tippande kom jag fram till att de var 21 och efter en fin diskussion om framtidsdrömmar hoppade jag av i Farsta Strand, helt övertygad om att 21-åringarnas generation absolut kan berika mitt liv.
Tills nästa dag (natt).
S, jag mfl hade hängt på ett folktomt Naglo (med anledning av att detta är ett politikerhak och att alla politiker just den natten var ute och satte upp valaffischer eftersom startskottet för valaffischering gick exakt kl 12 på natten och det gällde att hitta de bästa placeringsställena) och åkte lite lätt besvikna vidare till Lemonbar på Kungsholmen. När de stängde övertalade S mig att följa med på efterfest. Hon hade träffat några "ungdomar" som bodde precis i närheten och de skulle sjunga och spela och festa vidare.
Ibland känns allting bara så rätt. Man är i en känsla och vill bara vara kvar i den. Flow eller ens rätta element eller vad det nu är. Det stämmer.
Och ibland kan det kännas TOTALT TVÄRTOM. Som nu. Helt uppåt väggarna. Tio 23-åringar som spelar gitarr och sjunger konstiga Meatloaf och Bryan Adamslåtar... Jag smet iväg så fort jag fick tillfälle. Jag vet inte vad det var och har försökt fundera ut det i efterhand. Kan det vara att jag inte kunde relatera till något? Var jag rädd att närma mig dem? Och varför då? Eller var det bara mig det berodde på? Det måste ha varit något de förmedlade också. Att jag inte riktigt var välkommen där. Lite som "Vad gör de där tanterna här?". Den känslan hade jag inte med Ken-Manges.
Jag tänker att det är just det som gör att så många håller sig till sin egen generation. För att det har med relaterandet att göra. Det känns tryggast. Man är på samma ställe i livet. Man vet ungerfär, eller åtminstone tror sig veta, vad de runt omkring tycker. Man kanske har vuxit upp tillsammans och delat livet under lång tid och har byggt upp en gemensam plattform. Det är min enda förklaring. Tryggheten. Man behöver inte ta risken att lyssna på tråkiga Bryan Adamslåtar och känna sig helt fel. Tyvärr, jag kan inte komma på någon mer djuplodande förklaring än det här. Var god kommentera :-)
För mig står det efter det här i alla fall helt klart att en generation inte är roligare eller "bättre" än den andra. Det är individerna som gör det. Guldkornen finns i alla generationer. Som S, C och Ken-Manges. Och det gäller bara att hitta dem. Och varför då begränsa sig till en generation?
Framtida generationer kommer att skratta åt oss
Med samtalsämne "generationer och social intelligens".
"Varför är det så svårt för många i den äldre generationen att sätta ord på vad de tänker och känner?, undrade jag.
"Till exempel om det har uppkommit någon oegentlighet. Varför i himmelska fridens torg ska det vara så svårt att ta upp och prata om den då? Det blir jättefarligt om man inte gör det! De går där och fantiserar ihop något gigantiskt och gör en höna av en fjäder. Något som gått att reda ut på tre sekunder om man tog tag i det kan istället förvandlas till en livslång fejd."
"Tror de att känslan automatiskt försvinner om man lägger locket på? Att de slutar vara arga eller upprörda? Ilskan sipprar ändå på ett barnsligt sätt ut i form av pikar och hintar. Sen ska inblandade i bästa fall själv gå och lista ut vad de gjort för fel för att själv kunna ta upp problemet, reda ut det och bli av med det. Alternativt få det slängt i ansiktet i affekt tio år senare."
Kanske är det bara jag som är ute och svamlar när jag säger att det är en generationsfråga. Det kanske är likadant överallt i alla generationer.
"Näe, det är nog i allra högsta grad en generationsfråga", trodde M. "De är helt enkelt inte vana vid att prata om saker och sätta ord på vad de känner. De har inte förmågan."
Hans teori om vad det beror på handlar om utveckling av den sociala förmågan under århundraden: Förr i tiden när människor fick lägga all sin kraft på att plocka bär och svamp för att överleva fanns det ingen nytta med att kommunicera med varandra eller använda sin sociala intelligens. Men några generationer framåt kom människan på att hon kunde använda sig av andra människor och genom att kommunicera på ett smart sätt kunde de t ex lura ut en hjort för ett stup. Hon behövde inte lägga mängder av energi på att plocka bär och fick mer tid att sitta framför elden och tänka ut hur hon på ett smart sätt kunde använda sig av den sociala förmågan för att kunna ägna ännu mer tid framför elden och "göra ingenting". Eller rättare sagt tänka hur man skulle få andra människor att göra jobbet åt en. Att skapa makt och inflytande blir nya sätt att känna sig "nyttig" och betydelsefull.
Dem som ofrivilligt tillbringar för mycket tid "framför elden" idag i bemärkelsen är arbetslösa eller på något annat sätt inte gör något meningsfullt blir kanske extra rädda att tappa sin betydelse i förhållande till andra människor. Då blir det lätt att blåsa upp saker för att vidmakthålla en betydelse. Att sätta igång en grannfejd kanske bottnar i det. Folk har för lite att göra och måste pinka revir för att visa, mest för sin egen skull, att de finns och är betydelsefulla.
Det är i alla fall en intressant tankegång; att våra sociala förmågor utvecklas för att vi ska få "mer tid över" och att vi ska maximiera vår njutning med minimerad ansträngning (om man nu ska tala i nationalekonomiska termer :).
Vår generation kanske är inne på "finliret" nu. Vi vill sätta ord på känslor och reda ut saker innan det blir konflikter eftersom vi vill ha den där "kvalitetstiden" där vi slipper lägga energi på att gå och gissa hur vi eventuellt skulle vara delaktiga i någon oegentlighet.
Det fick mig att börja fundera på vad kommande generationer kommer att irritera sig på i vår generation.
"De framtida generationerna kommer att skratta åt oss", sa jag.
"Jag vet. Men hur kloka är vi som vi håller på idag?", menade M. "Vi flyttar in till storstan, köper dyra lägenheter och jobbar så in i bänken att vi skapar nya "diagnoser" som utbrändhet. För att sen, om vi överlever, flytta ut på landet igen så småningom."
Framtidens generation kommer att stanna kvar på landet eller resa runt och hålla arbetsplatsen "flytande" när de förenar nytta med nöje genom att enbart jobba över nätet. Stan kommer inte behövas i kommersens bemärkelse utan alla "skyltfönster" kommer att finnas på nätet, tror han.
Mötesplatserna då och sätten att kommunicera? "Tiden framför elden", har gett oss möjlighet att bli så bekväma att vi bygger ett samhälle som tillslut blir vår egen grav. För så länge vi kan vara bekväma så är vi det. Vi SMS:ar obekväma beslut, en del gör till och med slut via SMS! Vi kommer att leva ett helt liv på "låtsas" eftersom om vi kan gömma oss från de "obekväma" mötena så gör vi tyvärr det, även om det är förödande för oss eftersom utan de riktiga relationerna dör vi en psykisk död. Och hur ska ensamheten botas? Även om städerna kommer att fortsätta fungera som sociala mötesplatser kan man aldrig känna sig nog så ensam av att bo mitt inne i centrala Stockholm.
Jag vägrar tro att framtida generationer kommer att vara så "fattiga" i sitt tänk. De måste hitta sätt att bryta den här negativa trenden.
"De insikter som vi har fått om livet när vi är sextio; om vad vi måste värna, vad vi känner att vi är här för och meningen med livet och allt det där kommer de ha när de är sexton. De kommer att ha fattat allt det där med att snabbare komma på vad de innerst inne själva vill och är mer trygga i det och kör på - inte enligt vad andra tycker utan efter vad de själva känner är rätt", sa jag istället.
"Det hela måste resultera i att vår landsbygd premieras igen. Vi går tillbaka till ett behagligt liv på landet med naturen och det sociala livet som förebygger och reparerar utbrändheten. Vi kommer inte att jobba mindre men eftersom framtida generationer lyssnar mer till sin inre röst om vägval och försörjning kommer de att brinna, inte bränna ut sig.
Eller så sitter vi där på landet med våra datorer och kommunicerar helt fattigt med vår personbank" med "vänner" på facebook som vi knappt känner och aldrig träffar på riktigt. Vi vet vad som är bra för oss. Men vi har inte fattat varför och vi hittar inte känslan.
Ett som är ganska säkert är att vi antagligen kommer att vara tvungna att fortsätta utveckla och anpassa vår sociala förmåga, bli snabbare i att sätta ord på en känsla och snabbare än någonsin ta tag i oegentligheter. Eftersom vi kommer att bli experter på kommunikationsverktygen måste vi också förhindra att oegentligheterna utvecklas till fejder och sprids på nätet. För när de väl gör det kommer vi aldrig kunna stoppa dem.
Så antagligen är våra anförvanter rätt harmlösa där de sitter och fantiserar jämfört med vad resultatet av en konspiration på Fejan kan bli. Men betydelsen av att sätta ord på en känsla och att bli ännu vassare när det gäller den sociala intelligensen och den kommunikativa förmågan tycks aldrig avta.
Möten i Framtiden
Blir vi effektivare egentligen? Jag undrar. Vi har videokonferensutrustning, mail och telefoner som man nu för tiden kan göra det mesta med. Att gå och stämma av en grej med en kollega kan ge så mycket mer än vad som händer när man slänger iväg ett mail lite snabbt. Man får en bättre helhetsbild av det man håller på med och en möjlighet att fånga upp och klargöra så mycket mer om man pratar med varandra. Dessutom är det som om folk tar för givet att har de väl slängt iväg mailet så räknar de med att mottagaren verkligen läser det och tar till sig innehållet. Lite som att man avsäger sig ett ansvar genom att trycka på "send"-knappen.
Videokonferenserna är säkert bra om allt funkar. Men oftast måste man ju vara där i god tid före mötet för att kontrollera att tekniken funkar och ska det ta en halvtimme att fixa alla inställningar så blir det ju inte tidseffektivt. För det andra så måste man vara oerhört strukturerad när man leder möten via videolänk, vilket kan göra att förberedelsetiden blir längre. För det tredje blir det en fördröjning och det är faktiskt svårt att se motpartens reaktion på grund av att man inte kan känna med alla sinnen. Att bilda sig en helhetsuppfattning av hur mötet faktiskt gick blir inte helt lätt. Är det dessutom är strul med tekniken även under själva mötet leder det bara till negativ stress.
Det får mig att fundera över om vi med hjälp av tekniken faktiskt håller på att ta död på de autentiska mötena. Det är ju inte alls meningen.
Som i torsdags. Vi på huvudkontoret skulle ha videokonferens med två medarbetare på stockholmskontoret. Vi satt i en av de nya, fräscha, fina lokalerna som kallas Framtiden och är byggd som en sessionssal. Den är high-tech eftersom tanken är att personal ska utbildas i ny teknik på domstol där, antar jag. Jag tyckte det var fantastiskt spännande och klättrade genast upp i en av de stolar som är avsedda för "rätten" längst fram.
"Rätten återupptar förhandling i mål om.... Förhandlingarna fortsätter i Framtiden", tramsade jag mig och höll huvudet nära micken så att jag kunde höra hur ljudet gick ut i högtalarna. Det kändes verkligen som på riktigt.
Chefen försökte få fram "stockholmarna" på skärmen.
"Rätten kallar A till Framtiden att vittna i målet mot... Hött är med intet bött...", fortsatte jag när en av mina medarbetare kom in lite sent en stund senare.
Chefen blev stressad. Tekniken funkade inte. Vi kunde se varandra och vi kunde höra dem men de kunde inte höra oss. Och när vi mixtrade med ljudet bara ekade det konstigt. Efter att chefen och en kollega till mig tryckt på de flesta knappar på monitorn ringde chefen supporten:
"Ja hallå. Jag sitter i Framtiden och har problem med tekniken...".
Jag blev såklart oerhört fnissig. Det är alltså så här det är i framtiden. Men samtidigt insåg jag allvaret: Har vi tekniken måste vi kunna använda den fullt ut allihopa, annars begränsar det vår frihet istället för att underlätta den.
Som i vissa av våra konferensrum. Där finns teknik där man skriver på datorskärmen. Detta projiceras över till någon whiteboardliknande tavla som man i sin tur ritar på med speciella pennor. Texten "fastnar" sedan i bilden på något sätt och så tar datorn ett fotografi av det man ritat och sparar ner det (så man slipper skriva av). Jättefiffigt.
Det är bara det att ingen vet hur det fungerar för vi har inte fått någon utbildning i det. Så det står en stor fin vit tavla och upptar en vägg och istället får vi hämta in några blädderblockspapper som vi lite taffligt sätter upp bredvid den stora tomma vita ytan. Och så får vi likt förb***t sitta och skriva av i efterhand.
Flanellografen - om man vill uppleva något med alla sinnen?
"Man har provat det där, men insett att det inte funkat och gått tillbaka till det man hade innan", fick jag höra idag om några tekniska grejer. Det är intressant för tänk om det finns någon som stannar upp och kan sälja in den hederliga gamla fantastiska overheadapparaten som man kan visualisera så mycket med. Med alla sinnen. Som garanterat ger en känsla och helhetsintryck av mötet. Men ingen vill ju vara "tråkig" bakåtsträvare.
Varför måste en utvecklad teknik automatiskt ta död på helhet och autentiska möten? Och varför satsar vi mer på att utveckla tekniken än på att lära oss den? Är det här en värld där tekniknördar, utbildare och beteendevetare har svårt att samverka och inte har kunnat närma sig varandra? Om vi kan förstå varandra bättre hade vi då också kunnat utveckla teknik som gör mötena mer autentiska med mer känsla, större helhetsintryck och mindre stress?
Eller är det så att det autentiska inte kan skapas av något annat än vår egen fysiska och psykiska närvaro?
Kontorslandskap framtidens melodi?
Som i fredags morse och introduktionsmöte med en ny medarbetare. Det slutade i en intressant diskussion om att hitta sig själv i livet och i alla vägval istället för att bara köra på eller göra det andra anser fint eller framgångsrikt. Och hur svårt och obekvämt det kan vara att vara tvungen att ta ansvar för sitt eget liv för att hitta och utveckla det som gör att vi mår bra. Trots att vi bara har ett liv ägnar så många det åt att göra något av det som ser bra ut i andras ögon.
Lunchen gick i samma spännande tecken. Jag hade dejt med min fd chef på hennes nya dynamiska arbetsplats i Filmhuset. Vi åt lunch bland diverse skådisar och filmteam och sen visade hon mig runt på sin avdelning och en guidad tur genom kontorslandskapet där medarbetarna på kulturrådets infoavdelning sitter.
Vilken otroligt kreativ och fräsch arbetsmiljö! Med ens blev det så uppenbart vad utformningen av den fysiska arbetsmiljön påverkar kreativiteten. Och jag kunde se alla fördelar med kontorslandskap; direktkommunikation, inget såsande med privata grejer, effektivare arbete och större gemenskap. Behövs lugn och ro finns små rum längs sidorna där man kan gå in och prata ostört. Jag fantiserade om att människorna där verkar vara som min ex-chef själv - fria i sitt tänkande, förmåga att vända på allt och ifrågasätta gamla mönster. Här kryllar det säkert av människor som skapar ständiga debatter och nya idéer genom sina diskussioner. Till skillnad från min arbetsplats där alla tänker lika och knappt någon kan stava till ordet konflikt.
Varje gång jag träffar min fd chef undrar jag hur jag kan ha klarat mig utan hennes energiboostar och utmanande samtalsämnen.
"Vad får dig att växa och vad får dig att krympa?" Det är ens eget ansvar att ta reda på det precis som jag skrev inledningsvis om ansvaret att ta reda på vad man vill innerst inne. Och det gäller framförallt att i arbetslivet ta sitt eget ansvar att blomma ut.
Men sen funderade jag: Vad gör man om arbetsplatsen och arbetsmiljön sätter gränser för ens vilja och förmåga att blomma ut trots att man kanske själv kommit på vad det är. Vilka gränser sätter man själv för det? (Att gömma sig på rummet istället för att kasta sig in i ett nytt och dynamiskt möte är inte det som är bäst.)
Hur långtgående ansvar har egentligen organisationen (och chefen) för att medarbetaren ska blomma ut?
Om en medarbetare inte sköter sin uppgift i gruppen finns det visserligen utbildningar som chefen kan skicka iväg medarbetaren på där han/hon kan träna sig i att se detaljer eller få ett helikopterperspektiv eller stå vid sidan om och se vad som händer. Men det går naturligtvis inte att bli riktigt vass på något om det inte finns intresse och talang för det. Därför kan du inte som chef få alla medarbetare att prestera maximalt om de får "fel" arbetsuppgifter, tror jag.
Och om jag "slår i taket", vilka skyldigheter har arbetsgivaren ha att göra något åt det?
I vilken utsträckning ska arbetsgivaren vara beredd att erbjuda en medarbetare bättre och bättre villkor för att medarbetaren ska stanna kvar (t ex låta medarbetaren jobba på en mer attraktiv arbetsort eller hemifrån i större utsträckning)? Och om jag som medarbetare märker att jag inte kan leva utan kontorslandskap...
När ska det vara ok för arbetsgivaren att faktiskt säga "tack och hej" till en medarbetare? När ska arbetsgivaren göra det och när ska arbetstagaren själv ta sitt ansvar och göra det?
Så länge det är lönsamt att ha kvar medarbetaren borde ju arbetsgivaren rimligtvis försöka behålla denne. Men det ställer ju krav på bra mätmetoder om vad lönsamhet egentligen är. Naturligtvis ska en medarbetare få arbeta på det sätt som gör att denne presterar maximalt. Och vad är det? Men om en medarbetare kräver mer och mer hela tiden har den kanske ändå nått sin maxgräns för vad den presterar?
Det är ju helt klart spännande, att framtidens arbetsplatser kommer att se helt annorlunda ut för att vi verkligen ska kunna låta våra medarbetare växa ut ur boxen och åt de håll de behöver så att de kan prestera så bra som möjligt. Frågan är hur och vad som kommer ske. Men det kommer ställas stora krav både på medarbetarskap och ledarskap tror jag. Och det kommer att krävas mycket tillit, kommunikation, samarbete och måsten som alltid känna sig sedd såklart. Ungefär som att arbeta vid kontorslandskap. Det kanske är framtidens melodi...
Ikea och golfbanan bäst efter sex
Efter 8-9 månader på ett nytt jobb har medarbetaren helt anpassat sig till sin nya arbetsplats. Längre än så kan man inte stå "utanför". Då blir det outhärdligt och ohållbart att göra sitt jobb där, enligt organisationsteori. Love it or leave it, alltså.
Nu är allt som vanligt igen på jobbet och jag märker att även jag acklimatiserar mig. Saker som jag verkligen lyfte på ögonbrynen åt under min första tid här har jag slutat ha synpunkter kring och jag märker att jag "köper" idéer utan att ifrågasätta så mycket längre, vilket till viss del oroar mig. Men ibland reagerar jag på saker och det tar jag som ett sundhetstecken.
Som igår t ex när en på mitt jobb berättat för några på fikarasten om en som han känner som ska ha sen semester och åka på utlandsresa. Han pratade om hur avundsjuk han var på sin vän som skulle ha det så härligt och bara ska göra det han själv vill; sova länge, gå promenader längs stranden, ta en öl eller drink eller två på eftermiddagen...
Då sa en tanta mycket bestämt: "Nähe, det skulle aldrig gå för sig för mig! Jag dricker aldrig före sex."
"Men var det verkligen själva klockslaget hon menade?", undrade jag när jag fick höra talas om det här.
"18.00, alltså. Hon kanske menar att hon alltid vill vara nykter när hon har sex."
"Skulle inte tro det, du...", fick jag till svar.
Á propos det här med vad som är bäst lämpat före och efter sex så råkade det faktiskt bli ett samtalsämne vid fikabordet. Jag har (utan att ha nämnt något om ovanstående story), tack vare min asbergeroida ådra, förstått att det framförallt är IKEA och golfbanan som lämpar sig bäst efter sex. När det gäller golfbanan kan det tilläggas att det allra helst också ska vara en fredagskväll. Då var det fastställt.
Men hur det ligger till med tantaluttan får jag nog aldrig reda på. Det är ju som svårt att fråga henne nu i efterhand: "Hur menar du egentligen med att du inte dricker före sex? Är det klockslaget...?"
Nä.
Det finns ett sätt att ta reda på detta, har jag faktiskt kommit på. Och det är våra after works. Går hon på dem skulle man kunna kontrollera saken. Aw:sarna börjar ju 16.27 så sätter hon igång att dricka direkt så vet vi. Fast då skulle man ju inte kunna låta bli att undra om det nyligen inträffat på jobbet och så skulle frågorna bara bli fler och det skulle bli jobbigt...
Men risken är ganska liten att hon menade något annat än klockslaget för det är knappast troligt att sånt här förekommer på min arbetsplats.
Vi vill alla ha en burk fylld med golfbollar
Liksom mitt tjat om livet. Den här gången var jag inne på temat "Varför-klagar-alla-småbarnsföräldrar-så-himla-mycket-över-hur-hemskt-jobbig-deras-situation-är?" Ibland kan jag uppleva att det inte är någon måtta på det. Var jag än befinner mig just nu hör jag om utschasade föräldrar som är så trötta på sina trotsiga barn som bråkar och är ivägen. (Förut var det i alla fall mest jag-får-inte-sova-på-natten-men-det-gör-inget-konstaterande). Och familjen sitter där (i fängelset) varenda fredag och har "Taco-mys" och kollar på "Så ska det låta". Och så klagar de lite extra över att de är helt slut efter veckan, att barnen är hemska och tar sista energin så att de aldrig orkar gå ut och roa sig...
Och jag vill bara skrika: "Det är ingen som har tvingat er att skaffa barn, ni har gjort det helt frivilligt och vad trodde ni???? Att ni skulle föda små tysta utställningsdockor???"
Och så kunde jag, efter att ha berättat för mamma om alla aktiviteter jag ska iväg på till helgen, lite förvånansvärt konstatera att jag slipper det där hysteriska tjafset. Jag lever värsta lyxlivet och har ingenting som hindrar mig från att göra vad jag vill när jag vill (åtminstone på helgerna). Mitt enda problem den här helgen är hur jag ska kombinera inför-valet-festen i Hammarby Sjöstad med Melissa Horn-konserten på Katalin i Uppsala som råkar infalla samma kväll.
Ändå tycker jag att det är oförskämt av mina vänner att klaga över hur jobbiga liv de har. För trots allt är det ju det jag vill innerst inne: Ha Taco-kväll med vidrigt bråkiga och krävande ungar.
Och jag kunde inte begripa varför det är så.
Fram tills idag. Jag skulle precis gå från jobbet när jag såg ett mail från farbror K. Jag hade väntat någon kommentar om mitt resonemang om femårsplaner från gotlandsresan och nu blev jag ivrig att läsa vad han tyckt om mitt inlägg. Han kommenterade femårsplansresonemanget och ville förklara vad han menade med en liten berättelse:
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det. Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt, småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”. Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
”Nu” sa professorn medan skratten klingade ut ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat- småsakerna.
”Om ni lägger sanden i burken först går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsakerna finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först- sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”
Det var så fint och jag blev helt rörd när jag läste. Och jag tror att jag började förstå. Inte så mycket när det gäller femårsplanerna men jag fick mer reda i tankarna när det gäller längtan efter gnöliga ungar i trotsåldern. Det måste vara däför jag längtar efter dem. För att de är golfbollarna!
Ja, det måste vara för golfbollarna! Eller kanske studsbollar då. Ett helt gäng med skrikiga ungar som hoppar och tramsar i soffan och som tar den sista energin av en när man kommer hem från jobbet kan aldrig vara något annat än golfbollar.
Och jag tänker att vissa människor är så bra på att fylla sina liv med golfbollar. De fyller sina burkar så omsorgsfullt, först med bollarna och så fyller de på med allt det andra också i rimliga proportioner. Så att det blir en så fin och harmonisk blandning. Och så finns det dem som bara fyller sina burkar med sand och grus. Kanske vågar de inte ge plats åt några bollar. Och då blir det ett sätt att i alla fall fylla ut tomrummet. Kanske har några inte förmågan.
Jag tror att vi alla har en önskan om att ha en burk fylld med golfbollar även om bollarna inte behöver symbolisera barn och familj bara för att det är så för mig och för att jag skriver om det nu.
Fast det är faktiskt en grej som jag undrar över. Varför är det så viktigt att burken blir full? Varför kan det inte räcka med några bollar om de nu är det viktigaste? Eller bollar och resten kaffe? Varför måste vi fylla ut livet med småsaker om det ändå inte är viktigt för oss?
Om jag bara har det som betyder något för mig och som jag verkligen inte kan leva utan; typ hälsa, kanske familj och barn, mig själv, mina erfarenheter och vetskap om vad jag vill göra och hjärtat i det jag brinner för. Då skulle i alla fall inte sanden behövas. Eller skulle den det?
Tur för mig för jag har nästan ingen sand i min burk. Bara ett par bollar och lite grus. Och en stor mängd kaffe.
Jag kan inte skilja på
Flaming och vikten av att upprätthålla en seriös bild av sig själv på nätet
”Jag ska till Bjärred”, sa jag. ”Jag kan haka på, det ligger ju inte långt ifrån.”
”Topp”, sa killen. ”Jag kan betala för resan till Lund, så kan du kan stå för den återstående biten.”
Det tyckte jag var ett otroligt generöst erbjudande. Jag gav E en snabb hejdå-kram och hoppade in.
”Såg du kändisen som stötte på artonåringar?”, undrade jag.
”Jaa, du vet att han är dömd för pedofili i Thailand va?”
”Nähe!”
Jag var jätteförvånad.
”Ärligt?!”
”Ja, kände du inte till det?”
Man vet inte vilka rykten som går och vad han fått det ifrån. Det kunde säkert inte stämma. Jag visste inte heller om jag kunde lita på killen som deppad påstod sig ha varit tvungen att avstyra en date med en känd skådespelerska i Köpenhamn för sitt kompisgängs skull. Det har ju hänt förut att jag råkat ut för mytomaner :-S
Hur som helst så tyckte jag det var trevligt att lyssna på hans historier.
”Vi kanske kan ses på Facebook”, sa jag innan han hoppade ur.
”Nä, jag hänger inte där så ofta.”
”Men jag kan väl ta ditt nummer i alla fall, det kunde vara roligt att prata mer någon gång”, fortsatte jag.
”Jaja, inte förrän jag nånsin tror att du kommer att ringa nån gång.” Han var verkligen inte på topp. Det hela avslutades i alla fall med att han betalade hela taxiresan, inklusive beloppet för mina återstående 1,5 mil till Bjärred, hoppade ur taxin och försvann.
Dagen därpå pratade jag i telefon med JP. Jag berättade om gårdagen och den påstådda pedofilen.
”Nähe”, sa hon. ”Det där måste jag kolla upp”.
Hon googlade på kändisen samtidigt som jag hängde kvar i luren.
”Njaee, det står här att han jobbar med välgörenhet och hjälper utsatta barn. Nä, vänta, det står också något om att han är dömd för pedofilbrott… Eller äsch, det är otydligt.”
JP verkade ha kommit in på någon blogg där sökorden hänvisade till olika personer och situationer och hittade inte en enda mening där det stod att brottet var kopplat till just honom. Förresten var jag inte säker på att det skulle stå på nätet överhuvudtaget om han blivit dömd.
Mina funderingar har gått i ett antal spår efter det här. Det första är att om han nu dömts för pedofili varför engagera sig i välgörenhet för att hjälpa utsatta barn? Motsvarande skedde väl med den nyligen dömda polischefen som förgripit sig på kvinnor samtidigt som han djupt engagerat sig i jämställdhetsfrågor. Är det ett sätt att närma sig de här grupperna man söker kontakt med? Eller är det ett sätt att försöka gottgöra det fruktansvärda man håller på med? Någon typ av tröst eller kompensation i ett försök att döva sitt egna dåliga samvete? Vad är det?
Flaming attack - att brinna i den virtuella skärselden
Det andra spåret jag funderat kring är att jag inte ville skriva om vilken kändis det handlar om i bloggen. För tänk om det inte är sant! Då är det falsk ryktesspridning. Och à propos allt det här läste jag i senaste numret av tidningen Advokaten att en advokat blivit utsatt av en före detta klient för en så kallad ”flaming attack”.
Flaming attack är känt under namnet ”nätmobbning” i Sverige, det är vanligt förekommande i USA och ett uttryck för att brinna i skärselden. Advokaten berättade att han under hela livet och med hårt arbete byggt upp ett gott renommé och därpå ”utsatts” för en missnöjd klient som snabbt förstört hans liv genom att utsätta honom för smutskastning och förtal på nätet genom att bli anklagad för just pedofili.
Advokaten hävdar att lagen ger ett dåligt skydd mot detta (PUL gäller ju bara i Sverige och det är lätt att använda sig av internationella sidor osv.) och att förövarna använder sig av offentliga datorer så att de "slipper" tillkännage sig och därmed ofta kommer undan med brottet.
Hur mycket kan vi skydda oss själva?
Men det är inte bara andra som kan smutskasta oss och sprida falska rykten Vi kan även lätt gräva vår egen grav, skjuta oss själva i foten och allt vad det heter genom att en dålig dag lägga ut någon taskig kommentar på Facebook. Vi kan bli ”taggade” på fester därvi inte ens har möjlighet att ge vårt medgivande till om bilderna ska publiceras. Och sen finns allt kvar. Och vi blir ruskigt sårbara.
Och vi vet ännu inte vad som kommer att hända med informationen sen och hur den kommer att användas.
Kan vi få ett bra jobb om vi gör bort oss?
För hur används all information som finns om oss "där ute" egentligen? Och på hur stort allvar? Jag skulle t ex vilja veta hur debatten går i ”rekryteringsbranschen”. Kommer det att finnas fler regler eller riktlinjer för etik och moral för research kring sökande eller kommer det vara fritt fram för rekryteraren kolla upp allt som finns om mig på nätet nästa gång jag söker jobb? Och även om det finns riktlinjer, kommer någon att bry sig eller kollar man inte ”för säkerhets skull”? Att anställa någon är ju inte billigt och då vill man ju vara säker? Fast hur säker är blir man genom att granska personer via nätet? Och vilka preskriptionstider ska vi godkänna för de eventuellt osanna snedstegen?
Kanske får det istället handla om att rekryteraren måste vara modig vid intervjun och våga ställa alla frågor kring den virtuella informationen och säkerställa det man hittat. Det måste ju vara bättre än att sticka huvudet i sanden – rätt korkat att inte kolla upp om man nu har tillgång till all information. Men det krävs också att vi vågar ställa frågorna vid intervjun och att vi vågar syna våra egna fördomar, vilket ju är svårt då mycket är implicit. Tänk bara att man hittat något riktigt avskyvärt om en person. Risken är ju överhängande att rekryteraren, om han eller hon inte blir medveten om sina fördomar, blir så rädd att denne faktiskt inte bryr sig om att kalla personen till intervju överhuvudtaget. Istället för att ta dit honom eller henne och be om en redogörelse för vad som egentligen är sant.
Bäst att gå in för att upprätthålla ett gott rykte på nätet...
Möllan och vem som är lättast att rädda
När vi ätit klart frågade jag E vilken som var den sunkigaste krogen på platsen och tyckte att det kunde vara intressant att gå dit. Bara för att se hur det är.
"Ok då", sa E. "Men du får vara beredd på att vi kommer att bli uppätna."
Det var inte mycket folk på sunkhaket. Ölen kostade 30 kronor och vid ett bord satt två kvinnor som såg ut att ha sett bättre dagar. Två killar satt och spelade schack och vid bardisken hängde en äldre och berusad man klädd i någon sorts fotbollsmössa och såg ut att trilla av stolen när som helst. Ägaren, en man från Iran och hans son, serverade oss någon drinkliknande dryck. Jag tog tillfället i akt att öva på min knackiga persiska.
Då hoppade det in en kille i förtiårsåldern, han hade långt hår och en stor tatuering på underarmen. Han var väldigt full.
"Hallå tjejårr. Hur e lääääget?".
"Jo tack", sa vi. "Själv då?"
"Jo jo, de konde vatt bättre".
"Hur så?"
"Ja men asså, det kan alltid bli bättre", fortsatte han.
"Men vad är det som du vill ska bli bättre?", undrade jag envist.
"Allt. Ja asså allt kan bli bättre. Man kan alltid bli bättre på saker. Tex på att spela blockflöjt."
Barägarna fnissade åt killen som antagligen var deras stammis. Det var rätt komiskt att en tuff kille tar till en blockflöjt som exempel.
"Men om du vänder på det", frågade jag. "Finns det något som du kan bli sämre på? Kan du t ex bli sämre på blockflöjt?"
Han tvekade och verkade inte förstå frågan (och jag tolkade det som att han nog inte kunde bli det). Sen sa han: "Saker e jo vad man gör dom till. Man bler jo vad man vill bli."
"Vad vill du bli då?", undrade jag.
Ägarna bjöd mig och E på ett glas med salta pinnar som de ställde framför oss och den berusade mannen kastade sig genast fram och snappade åt sig ett par stycken.
"De kan ja ente sä."
"Nähe, varför inte?"
"De e ente okej för samhället".
Jag tyckte att det här började bli jätteintressant.
"Näe jag har en massa polisårr i släkten men ja skitor i dom. Vi har ingen kontakt", fortsatte han.
"Men kom igen nu", sa jag. "Säg nu vad du vill bli."
"Är det knarklangare?", frågade E.
Killen tystnade så vi tolkade det som ett ja, eller som E sa till mig lite senare; "det är han nog redan".
Sen började de spela E-type (vilket verkligen gjorde stället till Möllans sunkigaste hak, förutom att ägarna var perser då) och killen började slå E på armen och skrika "Kom igen så dansar vi!!!". Vi tackade för oss och jag klämde ur mig ett taffligt "scha:h d´hafez" (hej då på persiska) medan killen släppte loss själv där på golvet framför baren.
Min bild av MöllanVi lämnade den världen för andra något mer sofistikerade ställen på Möllan och avrundade med ett av stans brackigare hak i en annan del av stan framåt fyratiden. Och efter att ha studerat kändisar som raggat på tjugoåriga tjejer och en massa andra skumma beteenden kunde jag konstatera att människor med svåra problem finns överallt. Och det blir extra tydligt när de är berusade. Beteendet är kanske det som skiljer brackis och sunkis åt eftersom vi måste anpassa oss efter den värld vi lever i. Att dricka oss fulla på champagne har gjort det legitimt för oss att ha alkoholproblem i en värld där det sociala livet är viktigt. Det är mer sofistikerat än att hänga på sunkisbaren (där det sociala kanske är ganska oviktigt) men de problem vi dränker är lika smärtsamma.
Hur vi mår grundar sig på samma saker oavsett tillhörighet. Vår självkänsla och hur vi hanterar livet och hur trygga vi är i oss själva. Den trygga anknytningen. Vi är lika lyckliga eller olyckliga oavsett var vi bor, vad vi jobbar med och vad vi gör på fritiden. Det är bara det att vårt beteende och våra sätt att hantera våra smärtor som tar sig olika uttryck med avseende på vad som är accepterat därifrån vi kommer.
Det fick mig att tänka på vilka människor det skulle vara lättast att hjälpa som psykoterapeut - de från sunkis eller brackis? Sunktjejen kanske lättare skulle erkänna sina symtom (supandet) men kanske skulle ändå ha svårt att närma sig sig själv och problemen och vara mer tvivlande till att det inte går att göra något åt, tänker jag. Brackis har kanske mer försvar och som tar tid att bryta ner innan han/hon ser sig själv i alla problem.
När jag var på Eva Rusz releasefest av senaste boken förra året minns jag att jag stod och pratade med en psykolog och psykoterapeut. Han sa att ett av problemen med att jobba med människor som har mycket pengar var just svårigheten för terapeuten att ingå allians med patienten. Det är lätt att inte bry sig om att man debiteras för missade terapisessioner om man har pengar i överflöd. Kanske är det då lättare att skapa en allians med sunkisarna eftersom det blir viktigare för dem att få valuta för pengarna och är noga med att komma till varje session som de betalar för, tänker jag.
Det kan nog ligga något i det. Och så handlar det nog också helt enkelt om att våga ta steget att söka terapi. Den som väl har bestämt sig för det kanske också är redo att bli fri.
Segling, frihet och en hungrig borderterrier
"Du kan väl komma ut till oss på landet", tyckte hon. "Du har ju aldrig varit här förut".
Jag hade lagt in min inre GPS på Bohuslän men programmerade om. Det kändes fint att avsluta semestern där ute hos Em och Staffe. Jag körde och körde. Kunde det här vara rätt? Jag minns att Em sa att hon cyklat ut hit ett par gånger när hon tränat inför Vätternrundan. Men ingen kan cykla såhär långt. Jo då, med lite guidning hamnade jag rätt. Långt ut mot Hallstavikhållet.
Det regnade och vi satt inomhus och myste. Fikade. Åt. (Utom deras hund som gick på sträng diet och endast fick det Em stack till honom under bordet ;-) Jag bara var. I någon myskänsla som infann sig.
Det här med att vara i en känsla, min sista sommarkänsla tror jag, det var lätt här. Det enkla som blir det äkta. Och det äkta som blir det fina. Och det fina som är känslan. Ta bara Ems och Staffes stuga som exempel. Det roliga med det är är att de är supertrendiga utan att de vet om det. Hela deras stuga är så otroligt super-retro. Man får betala multum för motsvarande lampor och bord de har om man ska köpa dem i handeln. Och då har Em och S äkta vara.
När vi satt och åt lite senare på kvällen (alla utom borderterriern då) kom vi in på en diskussion om sällskapsspel. Jag vet inte hur det kom sig men vi var överens om att det verkar som om sällskapsspelen håller på att dö ut. Vilket är synd, för fy vad kul man hade när man var liten och satt och spelade med hela familjen. Inget TV-program kan slå ut den dramatiken, lärandet och alla skratt som spelandet förde med sig. Men även konflikter, gråt och förtvivlan förstås :-) Och så mycket minnen som kommer upp när man börjar diskutera alla de här spelen. Bondespelet, Alfapet som var så galet roligt, Othello och Monopol. Ishockeyspelet som jag bröt ihop av varenda gång pappa spöade mig i (vilket var varenda gång om han inte lät mig göra mål).
"Vi kan väl spela spel", föreslog jag. "Snälla, vi kan väl spela Monopol. Etta va strykjärnet!"
"Just det ja, det var olika spelpjäser i Monopol".
Em gick och kollade vilka spel de hade sparat och plockade fram alla monopolpjäserna. Strykjärnet, hatten, veteranbilen, skon (fingerborgen fanns inte i den här uppsättningen). Men varken hon eller Staffe ville spela evighetsspelet så vi spelade ett tärningsspel som gick ut på att bilda ord istället.
---
Tydligen skulle det bli sol och varmt nästa dag och därmed också segling. Em skickade ut mig i trädgården för att plocka några deciliter vinbär, bakade en rulltårta och sen gav vi oss ut mot Ålands hav.
Frihet är att rida i galopp, åka slalom samt att segla. Ja, vad är frihet egentligen? Och frihetskänsla? Något som man gör av egen kraft och kanske måste det också vara i samspel med naturen och naturens krafter. För att man ska få den riktiga frihetskänslan. Någonting med "no pain, no gain". Och utan en harmonisk kontakt med sitt inre går det inte heller att känna frihet. Jag tänker på terapin och målet med terapi som ju är att man ska känna sig fri och det finns inga genvägar eller quickfix än hårt arbete för att komma dit.
Och jag tänker att dem som inte kan känna inte heller kan uppleva frihet. Man kanske kan vara i en känsla utan att vara fri men man kan inte vara fri utan att vara i en känsla.
"Freedom is what you do with what has been done to you", sa Tudor Sandahl när hon föreläste på Steg1:an.
Vissa saker kan inte skapas på konstgjord väg och frihet är en av dem. Tekniken kan aldrig skapa frihet. Underlätta den kanske eller bättra på en frihetskänsla. Men ibland känns det nästan som om det blir tvärtom, som om tekniken begränsar frihetskänslan. Som om utvecklingen går så mycket framåt så att vi glömmer bort känslan vi kanske vill åt. Till fördel för vadå? Som de stora plastmotorbåtarna, eller flytande hus som åker omkring, t ex. Vi åker väl ut på sjön just för att få uppleva frihet men känner vi överhuvudtaget att vi är på havet när vi åker i dem?
"Och att segla med ratt som är vanligt på de modernare segelbåtarna, istället för roder", sa Staffe. "Det är en himla skillnad."
---
Till en början var det knappt nån vind i seglen och vi kom knappt upp i mer än två knop. Jag försökte passa på att lära mig väjningsregler.
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra", sa Em. (Jag är imponerad av mig själv över att jag minns det...)
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra..."
Jag fattade ändå inte väjningsreglerna och det finns verkligen vissa sätt som jag bara inte kan tänka på. Hur kan man t ex veta att man har vinden i höger öra? Och när man sitter där på sjön och har en massa båtar som bara åker mot en från varje håll - knappast troligt att man tänker "vinden i höger öra, då behöver man ingenting göra" och så är man lugn... Nä.
När vi kom ut på Ålands hav så blåste det i alla fall på bra och vi la till vid någon ö som jag tror heter något med den där thailändska ölen... Singö var det nog. Det var fint, vi badade och Em dukade fram mat. Potatissallad, grönsaker och ett stort lass med fårkött. Mmm vad gott...
Staffe och borderterriern var i land och Staffe manade på hunden som fortfarande var på sträng diet att hoppa ombord med ett "varsågod". Ett varsågod som naturligtvis tolkades som "spring ombord och ät". Hunden fick spel och innan jag visste ordet av hade han kastat sig över fårköttet. Jag vrålade och slängde mig i min tur över honom och slet minst fyra tjocka (numera) köttslamsor ur käkarna på den hungriga stackaren. Där tog han sin chans. Men det är klart - de sa ju varsågoda!
På väg hem blåste det på bra och vi fick rejäl lutning och var nog hemma på halva tiden det tog att åka ut trots att vi gick på kryss. Den här båten skulle man kunna åka jorden runt med och jag undrar hur det skulle vara. Tre år på en båt.
Jag funderade över det här med känsla och tekniken igen. Att teknik och utveckling skapar struktur och att strukturen hindrar oss från att få tillgång till våra känslor. Samtidigt som vi inte kan leva utan strukturer eftersom det så skulle vara total kaos och kaos är ju alla känslor på en gång. Det kan man inte vara i. Bäst att strukturera upp sin frihetskänsla lite med att sätta igång och jobba...
Vad vi inte behöver kompetensutveckla
Jo, i den värld jag jobbar är folk utbildade i att hitta kryphål i lagen och därför också specialister på att leta fel i texter och formuleringar. Därför är det väldigt viktigt att alltid vara tydlig med vad som gäller i utskick internt och till våra kunder. Jag har faktiskt utvecklats en del när det gäller att vara mer noggrann här kan jag tycka (även om jag har mycket långt kvar och det kanske mest är jag själv som sett den utvecklingen med tanke på hur ruttet dålig jag var på det förut). Ibland känns det nästa som om en del går in för att "sätta dit en" och mottot på vår enhet är nog "hör du inget så är det bra". Och det är klart att jag fortfarande ibland kan ha ont i magen när jag ska skicka ut saker. Men man får lära sig hantera det. Sån är vår värld.
Och inte bara när det gäller seriösa arbeten. Nej man måste vara tydlig och tänka över sina formuleringar i alla lägen.
Som idag t ex. Jag skickade ut ett mail till enheten angående after work onsdag. Ett simpelt glas vin efter jobbet.
Det stod något i stil med:
"Häng med på AW på Velvet Lounge Västra Storgatan 4. Det är i morgon och tiden är från ca 16.30."
Sedan började det droppa in FRÅGOR... På det.
Räk-cocktail på VelvetOch jag var till sist tvungen att skicka ut ett förtydligande:
"Med anledning av att jag inte var tydlig nog i min inbjudan till after work (att jag inte lärt mig än :-) kommer här förtydliganden av de frågor som uppkommit:
Ja, man får ta med någon från någon annan enhet/avdelning på jobbet.
Ja, man får även ta med någon som inte nödvändigtvis jobbar här.
Ja, det är ok att dricka vin trots att man gjorde det igår.
Nej, det är inte ok att ta med egen dryck dit.."
Varpå det naturligtvis kom ännu fler frågor:
"Va, kan man ta med andras dryck?"
...
Jag tror att det här i alla fall är ett område som vi inte behöver lägga ner så mycket mer tid och kraft på att kompetensutveckla oss inom på vår enhet. Det om något är vi bäst på.
Sommar summarium eller vad jag kommer att minnas av den här sommaren
B - Bohuslän loch bigarråätartävling i ny variant
C - C och H på roligt besök
D - Dramatik på operationsklinik
E - En vacker och den här sommaren dessutom en väldigt modig kvinna på bröllop i Wimbledon
F - "Fängslande" fotografering
G - Glamour och galen gay- och schlagerkväll på Naglo
H - Herräng, segling och köttgalen hund
I - Islandshästar, isiga smoothies och In Treatment 22.35
J - Jeepfärd med intressanta samtal på Gotland
K - Katastrofal midsommar med (knäpp) kubb och kol(svart)grillat kött
L - Lars och Mia, sena kvällar och fin vänskap
M - Marathon runt Sthlm sett från en tandemcykel
N - Nära till min egna lilla strand
O - Orust som vanligt men med osedvanligt lite badande
P - Prinsessbröllop, kortegen vi aldrig såg och balkongfesten som kom av sig
Q - Qul var det i alla fall (bortsett från någon sunkig thaimat vi beställde innan balkongfesten)
R - Rekordtid i att vara hemma; nästan två veckor i Helsingborg
S - Soffan, min hjälte på Sös
T - Taxichauffören som fixade disco i bilen
U - Utenätter på balkongen
V - "Vi dricker som vi vill"
W - Westie i flytväst
X - X2 på Plock
Y - Ytlighet på släktträff
Z - Z o M gifte sig (faktiskt, vilken tur att det fanns något att skriva på Z)
Å - Åka till Danmark?
Ä - Äventyr i fjällen som jag kunde varit utan
Ö - Ön i Östersjön, ösregn och saffranspannkaka
Utflykt och sen rauka vägen hem
Vi såg även farmors mammas grav, barndomshem, holmhällar och annat. Jag åkte med min andra farbror, BJ den dan. De är olika de två bröderna.
Jag var lite angelägen om att kolla in kyrkor.
"Jag gillar den här typen av kyrkor som är på Gotland", sa jag. "Kanske en sån typ som man kan gifta sig i. Dock kanske det vore en idé att hitta någon att gifta sig med först.."
"Varför då", undrade farbror. "Då vet du ju vad du har att gå efter när du träffar någon. Vill han inte gifta sig i en kyrka på Gotland så får det vara".
Släktträffen kom på något sätt kom av sig nästa dag med anledning av att halva sällskapet åkte hem och en smärre del blev osams. När jag satt nere på stranden i Visby i väntan på att färjan skulle gå och att min fars kära syskon skulle återvända från ett museum som min något ansträngda ekonomi fått mig att avböja från ringde jag mamma. Hon som hängt ihop med pappa och hans familj sen hon var tretton var förstås nyfiken på hur det hade varit:
"Jo", sa jag. "Först tjafsade FF och BJ. Sen kom K och sa till dem att de skulle skärpa sig och då blev de sura på honom för de inte tålde att bli tillrättavisade."
"Det låter ju precis som vanligt", sa mamma. "Men det låter som du haft det bra".
Jag hade haft det bra och jag ville inte alls tillbaka till "Sverige" efter det här.
"Tur att du och jag är de enda som är normala i släkten", sa jag till K och blinkade när vi satt på båten. Det var efter att jag hade fått följa FF, som totalt saknar lokalsinne, till toaletten och säga "HÖGER sen när du ska tillbaka" jättetydligt och undrat hur hon klarat sig i livet. K sa att han också undrat ibland men att det ju uppenbarligen gått ganska bra för henne...
Det var i alla fall roligt att ha fått lära känna min äldste farbror lite bättre. Jag är som gladast över det.
Femårsplaner och varför lägga hela sitt liv och energi på att dölja vem man egentligen är?
"Vad har du för femårsplan?"
"Va?"
"Ja du har väl planer för att gå vidare i livet..? Har du ingen femårsplan!?"
"Eh, näe. Eller jag vet faktiskt inte". Shit jag som fortfarande tycker att jag håller på att landa och leta fast mark under fötterna, nytt jobb, nyss genomgången Steg1. Det verkade inte räcka, nu måste jag ha en femårsplan också.
Jag kände mig inte "good enough" i hans ögon och jag tyckte det var intressant. Vad står det för? Är det hos mig det ligger? Väckte han något hos mig just nu? Och vad är det att vara good enough? Ligger det hos en själv eller är det i andras ögon? Är inte det att vilja göra det man själv gör - om man är kvar i något eller går vidare? Det var som om jag inte är good enough för mig själv för att jag inte vill vidare i något särskilt just nu. Men livet har alltid tagit mig vidare. Kanske är det viktigt för honom med kontroll och bestämma vart när det gäller sitt eget liv och en rädsla för att inte kunna påverka själv. Men sån är inte jag. Livet får gärna visa mig vägen. Jag blev förvirrad.
"Ja det är väl att skaffa barn i så fall", sa jag (väl medveten om att min käre farbror nog tyckte att det var "fel" svar).
"Det börjar ju bli dags med det nu". Men jag tänkte att jag nog inte ska berätta om mina "åka-till-Danmark-planer".. Jag skulle nog inte få så mycket gehör för det i det här sällskapet så jag lyssnade istället på det nya samtalsämnet som handlade om att de skulle tänka ut en lämplig partner åt mig(!)
På tal om att få vara good enough tror jag inte det verkar så vanligt förekommande bland de ca 45 personerna som tagit sig till släktträffen heller. Det kändes helt enkelt som om att det fortsatte på samma tema. Kanske att det ligger i släkten:-D:
"Jobbar du inte ens inom vården", fick jag höra nästan direkt av en patolog som genast blev totalt ointresserad när jag sa att jag jobbade inom HR. (Jag undrar förstås vilket som är mest vårdande, att forska inom patologi eller att jobba med att utveckla människor och deras inneboende resurser. Men jag sa inget.)
"Men det vet du väl att det är direkt nedärvt från 1700-talet att du saknar värde om du inte är läkare", sa FF allvarligt. Jag fnissade.
I matsalen på Hemse folkhögskola hade de ställt upp ett porträtt av farmors pappa. Det gick knappast att undgå att farmor var hans dotter. Efter en rundvandring på skolan var det middagsdags och en av dem som arrangerat släktträffen tyckte att kusinerna skulle presentera sig för alla och berätta lite om sig själva. Jag började mer och mer undra varför de här människorna egentligen var här. Det verkade vara viktigare för dem att berätta om sina femårsplaner och vad de uppnått än vilken anknytning och vilket intresse de har för sin historia och "nyvunna" släktingar (utom FF då som bara sa lite kort om hur hon kommer in i sammanhanget).
Samtidigt höjde de sin morfar till skyarna och kallade honom dispot... Ingen nämnde något om hur familjen hade haft det. Det verkade inte relevant. Först tänkte jag att ingen känner till det men det verkade inte vara så.
Är det så viktigt för oss för att vi ska få vara med och leka och så svårt att bli lämnade utanför så att vi istället för att tillsammans försöka närma oss det trauma vår släkt upplevt istället pinkar revir och putsar våra medaljer?
Varför ägnar människor hela sina liv åt att dölja för sig själva och andra vem de egentligen är innerst inne? Det barn som finns i varje människa, ju mer osäkert barnet är, desto mer måste det fjärma sig och ju mer försvar måste sättas upp. Tänk om alla kunde sagt något fint och personligt om sig själva och en fin berättelse om sina föräldrar eller far-/morföräldrar. Vad annorlunda det hade kunnat bli.
Inte för att jag var så mycket bättre. När nästan hela gänget hade dragit sina meritlistor tyckte en gullig och trevlig psykiater från Kalmar att jag skulle berätta om pappa eftersom han inte var med. Det mest ironiska i det hela är att jag, under min berättelse kom på att jag knappt har en aning om vad pappa gör eller sysslat med:
"Ja, han är född 1951 men jag kommer aldrig ihåg om det är den 27:e eller 29:e december för farmor fyllde år en av de dagarna".
"29:e ropade K"
"OK, 29:e."
"Han är gymnastikdirektör. Fast jag vet aldrig om han jobbat som det".
"NÄ det har han inte", ropar K igen.
"Sen bor han i Uddevalla...troooor jag". (Hur var det nu, hade flyttat ut grejorna till andra huset? Visst har de inte sålt det än? Usch vad pinsamt, jag vet inte ens var min egen pappa bor.)
"I alla fall vet jag att han är gift nu för andra gången. Och att han har tre barn, fortsatte jag. Som jag känner till i alla fall..."
Hoburgen, Hablingsbo, kärlek, vänskap och konst
På tal om alla intressanta frågor och att ta reda på hur man påverkas och varför passade jag på att ta ur mitt förråd av frågor kring kropp och själ som jag tänker att en läkare borde kunna svara på och terrorisera FF med. T ex vill jag veta vad som händer i hjärnan när man blir förälskad? Vad är det som bestämmer vem man blir förälskad i? Finns det någon medicinsk förklaring?
"Jag har semester", tyckte FF. "Dessutom kan jag inte svara på dina frågor".
"Och jag har frikort", svarade jag. "Jag får väl ringa dig när du är tillbaka på jobbet då".
Men det blev kul för K hakade helt oväntat på. Han som ofta ska verka tuff och bara köra på har en sån fin, känslosam, analytisk sida som jag gillar.
Samtalet rörde kärlek och vänskap. Att man kan möta blicken på en person tvärs över rummet och bara känna samhörighet utan att man träffat personen innan. Man bara vet att det är någonting. Och så kan det vara tvärtom. Att man inte alls funkar ihop.
"Vad är det då?", undrade jag.
"Kemi", svarade B och jag vägrade godta svaret (som jag tyckte var på väg att döda hela samtalet).
"I så fall vad är kemi?", envisades jag.
"Vad är det som gör att man blir förälskad i en människa?"
För mig går kärleken inte alls åt något speciellt håll - jag kan inte se någon gemensam komponent i någon av mitt livs förälskelser mer än möjligtvis att det är personer som jag på något sätt beundrat. Beundran tror jag är en viktig komponent. .
Jag sa att jag ibland önskar att jag var rationell, aldrig följde mina känslor och bara kunde stänga av.
"Men det finns inga såna människor", sa K. "Ingen kan det som inte är psykopat. Det är bara så det verkar."
De orden tröstade mig på något sätt.
Nästa stopp blev Hablingsbo (utanför Hoburgen) med en konstutställning av Lars Jonsson och dessutom en guidad tur där han berättar om Zorn och Bruno Liljefors. Lars Jonsson med familj bor i den fina gården, har ett café och jag pratade lite med hans dotter som jag köpte en affisch av i den lilla butiken. Tydligen skulle Jonsson vara sommarpratare påföljande dag och det skulle bli lite intressant att lyssna på efter att ha sett och hört om hans målningar. Tänk att ägna hela sitt liv åt att kolla på och avbilda fåglar. Gotland verkar i så fall vara rätta platsen för det med alla naturreservat.
Jag minns egentligen inte så där jättemycket av den konstrundan mer än att jag höll på att svimma hela tiden. Vi hade skjutit på lunchen även denna dag och jag med mitt låga blodtryck fick sitta ner när Jonsson ingående berättade om hur han får sina bilder så levande och hur Liljefors med flera levde sina liv och hur deras uppväxt speglade sig i konsten.
Fina och fängslande berättelser om Liljefors tavlor, trots min något vimsiga betraktelse av det hela. Och så påminnelsen om hur en människas utveckling och känsloliv är en så grundläggande oumbärlig komponent i all konst. Utan känsloliv och upplevelsen av vår egen historia, ingen konst. Vi beundrar konsten så mycket och vår historia är oftast det absolut viktigaste för oss. Ändå har vi så svårt att prata om vårt känsloliv och hur vi påverkas. Andras konst blir ett sätt för oss att närma oss själva och vårt känsloliv på ett tryggare och mer i andras ögon "accepterat" sätt.
---
På väg upp mot Visby igen åkte vi genom Lau. Lau är ett litet samhälle på sydöstra sidan av ön och därifrån kom en man som farmor pratade mycket om de sista åren, speciellt när hon började bli dement. I hennes ögon var han den modige pojken som vågade komma till Hemse för att be den stränge pappan om farmors hand. Enligt K var de en gång förlovade men någonting hände för farmor reste ju till fastlandet och träffade farfar så det blev ingenting. Men vi förstod att killen betydde mycket för henne eftersom vi, efter farmors död, hittade ett kärleksbrev från honom som farmor sparat i alla år. Det var tydligen det enda brev hon sparat överhuvudtaget.
"Tydligen var han inte tillräckligt fin och välbärgad för farmor", sa K. "Det är därför".
Jag undrar om farmor tyckt att det var värt att välja en bra ekonomisk standard framför att följa sitt hjärta. Hon har ju ändå sparat hans kärleksförklaring och desperata bedjan att hon skulle välja honom hela livet.
Fårö och väderkänningar
Resmålet för dag två var Fårö. Det regnade och var ganska kyligt.
"B blir irriterad när det är lågtryck", sa K om sin fru.
"Ja det är något med lågtryck", svarade hon.
Jag blev fnissig. Jag minns i somras när ett par jättefina vänner från Uppsala var och hälsade på och en av dem sa att han hade "väderkänningar" i foten. Alltså, han kunde känna i sin ena fot om det blev lågtryck. Vi skrattade åt det då men om det nu ligger något i det då kanske vi kunde klura ut vad det handlar om.
"Och när det är fullmåne", fortsatte B. "Då händer något".
"Jag vet inte vad det är med fullmåne", sa jag. "Det låter ju helknas men när jag jobbade på IKEA var det många i personalen som sa att kunderna var extra otrevliga och omedgörliga när det var just fullmåne. De i personalen kände förstås inte till det förrän efteråt, när de kollat upp det. Men det stämde jämt. Jag tror i alla fall inte på det".
"Fast egentligen är det inte så konstigt", hävdade B. "Allt det här med ebb och flod och månens dragningskraft. Det måste ju påverka även oss människor. Vi har ju en massa vatten i oss och vår egen vattennivå kanske ändras".
Vad är det med vattennivån som gör oss just sura och irriterade? Jag hittade inget statistiskt säkerställt svar på den frågan utan får nog forska vidare i det. Åh - jag vill veta mer om vad som händer inom oss och om all yttre påverkan.
Bilkön till Fårö var lång. Det är många som vill över till ön som har ett helt annat landskap än resten av Gotland. Faschinerande på ett sätt. Gotlands landskap är verkligen skiftande. Vi åkte ut till fyren och så försökte vi hitta Ingmar Bergmans gård men utan resultat. Den är verkligen väl gömd. Tänk att ha hus här, det tar halva semestern att bara ta sig ut hit. Men vill man bo ensligt så kanske man valt rätt.
Jag tror det var lågtrycket i kombination med de intressanta samtalsämnena som gjorde att vi fem timmar senare istället tog en mycket sen lunch med crêpes vid Donners plats utanför hotellet och en ännu senare middag ungefär tio meter bort.
Destination släktträff och farväl till Sverige
Pappas morfar var rektor på Hemse folkhögskola i början av 1900-talet, farmor och hennes sex syskon växte upp där. Nu lever bara två av farmors sju syskon (om man räknar med halvsyskonen) men de har ju naturligtvis en massa barn som varken jag eller mina medresenärer har träffat. Mannen har alltså gift om sig och det måste ha varit en ordentlig skandal på den tiden. Ingen visste vad som hänt men jag och FF som forskat lite i det kanske ändå var mest förberedda på att det inte skulle bli en helt okomplicerad och okänslosam släktträff.
Vi checkade in på hotell Wisby runt tretiden efter att ha irrat omkring utanför ringmuren och inte fattat att transporter till hotellen får köra där det står motortrafik förbjuden, så det var inte aktuellt med någon längre utflykt första dagen. Dessutom regnade det så FF tog en powernap medan jag låg och betraktade regndropparna som studsade mot den lilla stenmuren utanför.
Det var en hemsk och ofattbar familjehemlighet jag och FF läst om efter farmors död. Ganska många frågor har fått svar men tusen återstår. Jag vet att farmor hade en önskan att skriva och berätta om alltihop men det blev aldrig av.
