uraskanielden

Dagen därpå lämnade vi hotellet för Hemse. Eftersom släktträffen inte skulle börja förrän runt tretiden tog vi en tur till östra sidan och Katthammarsvik och ännu några intressanta samtal. När vi satt där i solen vid vattnet och åt räklåda frågade min farbror:

"Vad har du för femårsplan?"
"Va?"
"Ja du har väl planer för att gå vidare i livet..? Har du ingen femårsplan!?"
"Eh, näe. Eller jag vet faktiskt inte". Shit jag som fortfarande tycker att jag håller på att landa och leta fast mark under fötterna, nytt jobb, nyss genomgången Steg1. Det verkade inte räcka, nu måste jag ha en femårsplan också.

Jag kände mig inte "good enough" i hans ögon och jag tyckte det var intressant. Vad står det för? Är det hos mig det ligger? Väckte han något hos mig just nu? Och vad är det att vara good enough? Ligger det hos en själv eller är det i andras ögon? Är inte det att vilja göra det man själv gör - om man är kvar i något eller går vidare? Det var som om jag inte är good enough för mig själv för att jag inte vill vidare i något särskilt just nu. Men livet har alltid tagit mig vidare. Kanske är det viktigt för honom med kontroll och bestämma vart när det gäller sitt eget liv och en rädsla för att inte kunna påverka själv. Men sån är inte jag. Livet får gärna visa mig vägen. Jag blev förvirrad.

"Ja det är väl att skaffa barn i så fall", sa jag (väl medveten om att min käre farbror nog tyckte att det var "fel" svar).
"Det börjar ju bli dags med det nu". Men jag tänkte att jag nog inte ska berätta om mina "åka-till-Danmark-planer".. Jag skulle nog inte få så mycket gehör för det i det här sällskapet så jag lyssnade istället på det nya samtalsämnet som handlade om att de skulle tänka ut en lämplig partner åt mig(!)





På tal om att få vara good enough tror jag inte det verkar så vanligt förekommande bland de ca 45 personerna som tagit sig till släktträffen heller. Det kändes helt enkelt som om att det fortsatte på samma tema. Kanske att det ligger i släkten:-D:

"Jobbar du inte ens inom vården", fick jag höra nästan direkt av en patolog som genast blev totalt ointresserad när jag sa att jag jobbade inom HR. (Jag undrar förstås vilket som är mest vårdande, att forska inom patologi eller att jobba med att utveckla människor och deras inneboende resurser. Men jag sa inget.) 

"Men det vet du väl att det är direkt nedärvt från 1700-talet att du saknar värde om du inte är läkare", sa FF allvarligt. Jag fnissade.

I matsalen på Hemse folkhögskola hade de ställt upp ett porträtt av farmors pappa. Det gick knappast att undgå att farmor var hans dotter. Efter en rundvandring på skolan var det middagsdags och en av dem som arrangerat släktträffen tyckte att kusinerna skulle presentera sig för alla och berätta lite om sig själva. Jag började mer och mer undra varför de här människorna egentligen var här. Det verkade vara viktigare för dem att berätta om sina femårsplaner och vad de uppnått än vilken anknytning och vilket intresse de har för sin historia och "nyvunna" släktingar (utom FF då som bara sa lite kort om hur hon kommer in i sammanhanget).

Samtidigt höjde de sin morfar till skyarna och kallade honom dispot... Ingen nämnde något om hur familjen hade haft det. Det verkade inte relevant. Först tänkte jag att ingen känner till det men det verkade inte vara så. 

Är det så viktigt för oss för att vi ska få vara med och leka och så svårt att bli lämnade utanför så att vi istället för att tillsammans försöka närma oss det trauma vår släkt upplevt istället pinkar revir och putsar våra medaljer? 

Varför ägnar människor hela sina liv åt att dölja för sig själva och andra vem de egentligen är innerst inne? Det barn som finns i varje människa, ju mer osäkert barnet är, desto mer måste det fjärma sig och ju mer försvar måste sättas upp. Tänk om alla kunde sagt något fint och personligt om sig själva och en fin berättelse om sina föräldrar eller far-/morföräldrar. Vad annorlunda det hade kunnat bli.

Inte för att jag var så mycket bättre. När nästan hela gänget hade dragit sina meritlistor tyckte en gullig och trevlig psykiater från Kalmar att jag skulle berätta om pappa eftersom han inte var med. Det mest ironiska i det hela är att jag, under min berättelse kom på att jag knappt har en aning om vad pappa gör eller sysslat med:

"Ja, han är född 1951 men jag kommer aldrig ihåg om det är den 27:e eller 29:e december för farmor fyllde år en av de dagarna".
"29:e ropade K"
"OK, 29:e."
"Han är gymnastikdirektör. Fast jag vet aldrig om han jobbat som det".
"NÄ det har han inte", ropar K igen.
"Sen bor han i Uddevalla...troooor jag". (Hur var det nu, hade flyttat ut grejorna till andra huset? Visst har de inte sålt det än? Usch vad pinsamt, jag vet inte ens var min egen pappa bor.)
"I alla fall vet jag att han är gift nu för andra gången. Och att han har tre barn, fortsatte jag. Som jag känner till i alla fall..."