uraskanielden

Blir vi effektivare egentligen? Jag undrar. Vi har videokonferensutrustning, mail och telefoner som man nu för tiden kan göra det mesta med. Att gå och stämma av en grej med en kollega kan ge så mycket mer än vad som händer när man slänger iväg ett mail lite snabbt. Man får en bättre helhetsbild av det man håller på med och en möjlighet att fånga upp och klargöra så mycket mer om man pratar med varandra. Dessutom är det som om folk tar för givet att har de väl slängt iväg mailet så räknar de med att mottagaren verkligen läser det och tar till sig innehållet. Lite som att man avsäger sig ett ansvar genom att trycka på "send"-knappen.

Videokonferenserna är säkert bra om allt funkar. Men oftast måste man ju vara där i god tid före mötet för att kontrollera att tekniken funkar och ska det ta en halvtimme att fixa alla inställningar så blir det ju inte tidseffektivt. För det andra så måste man vara oerhört strukturerad när man leder möten via videolänk, vilket kan göra att förberedelsetiden blir längre. För det tredje blir det en fördröjning och det är faktiskt svårt att se motpartens reaktion på grund av att man inte kan känna med alla sinnen. Att bilda sig en helhetsuppfattning av hur mötet faktiskt gick blir inte helt lätt. Är det dessutom är strul med tekniken även under själva mötet leder det bara till negativ stress.

Det får mig att fundera över om vi med hjälp av tekniken faktiskt håller på att ta död på de autentiska mötena. Det är ju inte alls meningen. 

Som i torsdags. Vi på huvudkontoret skulle ha videokonferens med två medarbetare på stockholmskontoret. Vi satt i en av de nya, fräscha, fina lokalerna som kallas Framtiden och är byggd som en sessionssal. Den är high-tech eftersom tanken är att personal ska utbildas i ny teknik på domstol där, antar jag. Jag tyckte det var fantastiskt spännande och klättrade genast upp i en av de stolar som är avsedda för "rätten" längst fram.

"Rätten återupptar förhandling i mål om.... Förhandlingarna fortsätter i Framtiden", tramsade jag mig och höll huvudet nära micken så att jag kunde höra hur ljudet gick ut i högtalarna. Det kändes verkligen som på riktigt.

Chefen försökte få fram "stockholmarna" på skärmen.

"Rätten kallar A till Framtiden att vittna i målet mot... Hött är med intet bött...", fortsatte jag när en av mina medarbetare kom in lite sent en stund senare.

Chefen blev stressad. Tekniken funkade inte. Vi kunde se varandra och vi kunde höra dem men de kunde inte höra oss. Och när vi mixtrade med ljudet bara ekade det konstigt. Efter att chefen och en kollega till mig tryckt på de flesta knappar på monitorn ringde chefen supporten:

"Ja hallå. Jag sitter i Framtiden och har problem med tekniken...".

Jag blev såklart oerhört fnissig. Det är alltså så här det är i framtiden. Men samtidigt insåg jag allvaret: Har vi tekniken måste vi kunna använda den fullt ut allihopa, annars begränsar det vår frihet istället för att underlätta den.

Som i vissa av våra konferensrum. Där finns teknik där man skriver på datorskärmen. Detta projiceras över till någon whiteboardliknande tavla som man i sin tur ritar på med speciella pennor. Texten "fastnar" sedan i bilden på något sätt och så tar datorn ett fotografi av det man ritat och sparar ner det (så man slipper skriva av). Jättefiffigt.

Det är bara det att ingen vet hur det fungerar för vi har inte fått någon utbildning i det. Så det står en stor fin vit tavla och upptar en vägg och istället får vi hämta in några blädderblockspapper som vi lite taffligt sätter upp bredvid den stora tomma vita ytan. Och så får vi likt förb***t sitta och skriva av i efterhand.


 Flanellografen - om man vill uppleva något med alla sinnen?


"Man har provat det där, men insett att det inte funkat och gått tillbaka till det man hade innan", fick jag höra idag om några tekniska grejer. Det är intressant för tänk om det finns någon som stannar upp och kan sälja in den hederliga gamla fantastiska overheadapparaten som man kan visualisera så mycket med. Med alla sinnen. Som garanterat ger en känsla och helhetsintryck av mötet. Men ingen vill ju vara "tråkig" bakåtsträvare.

Varför måste en utvecklad teknik automatiskt ta död på helhet och autentiska möten? Och varför satsar vi mer på att utveckla tekniken än på att lära oss den? Är det här en värld där tekniknördar, utbildare och beteendevetare har svårt att samverka och inte har kunnat närma sig varandra? Om vi kan förstå varandra bättre hade vi då också kunnat utveckla teknik som gör mötena mer autentiska med mer känsla, större helhetsintryck och mindre stress? 

Eller är det så att det autentiska inte kan skapas av något annat än vår egen fysiska och psykiska närvaro?