Passionerad eller psykopat?
"Kvinna klädd i solen" av Louise Boije af Gennäs har nyligen haft premiär på Stockholms Stadsteater. Den handlar om en partiledare för ett populistiskt mittenparti som just inför valet gör allt för att ta chansen att bilda regering med något av blocken. Hon har inga skrupler och är beredd att offra både vänner, familj och arbetskamrater för att vinna. Uppsättningen är en komedi men jag var ändå lite illa till mods när jag lämnade salongen. Var det för att jag så tydligt minns möten jag haft med människor med psykopatiska drag..?
Jag undrar; måste man ha psykopatiska drag för att bli som Anna i pjäsen - offra allt man har för att vinna? Eller räcker det att "bara" uppslukas av passionen? Jag undrar vad som händer inom en när man blir så där passionerad i så fall. För det är nästan som om den passionerade får psykopatiska drag. Något händer med empatin, det är som om den blockeras. (Det är väl det som är karakteristiskt för psykopater att de saknar förmåga att känna empati.) Jag hoppas att det finns någon skillnad gentemot psykopaterna i alla fall - att vi vanliga dödliga passionerade har någon gräns för vad man kan göra mot nära och kära när man står i kast med att nå sitt mål.
På väg hem i tunnelbanan satt jag och läste programmet från Stadsteatern med höstens repertoar. Det verkar som om just passion är temat för hela hösten. (Antagligen det ständiga temat på Stadsteatern.) Några skådespelare uttalade sig om vad de anser om passionen och dess kraft och jag blev ivrig att läsa:
"Att älska någon passionerat är ju som ett psykotiskt tillstånd. Man är i något helt galet och kan inte tänka klart. Man blir besatt av en annan människa eller av det man gör. Ändå ser vi passionen som något positivt trots att det kan vara förödande", menar någon i artikeln.
Jag kände inte att Anna var psykopat. Ja, allt som hon gjorde gick ut på att vinna valet. Hela hennes familj drogs in i spelet om väljarna och det blev svårt att skilja på det som var privat och det som var jobb. Men det kändes också som om Lojkan ville visa att det här dramat handlade om hur mänskliga vi är och hur våra misstag gör oss till människor. Vi som inte är psykopater.
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/mot-makten-med-alla-medel_5168111.svd
