Segling, frihet och en hungrig borderterrier
Precis efter att jag kört ut på vägen utanför C och H:s hus i Uppsala efter kanongod middag, drinkrik utgång på Plock med M, M & M :-), efterföljande nattmat och något fler antal timmars sömn än sist jag var där och våldgästade ringde Em.
"Du kan väl komma ut till oss på landet", tyckte hon. "Du har ju aldrig varit här förut".
Jag hade lagt in min inre GPS på Bohuslän men programmerade om. Det kändes fint att avsluta semestern där ute hos Em och Staffe. Jag körde och körde. Kunde det här vara rätt? Jag minns att Em sa att hon cyklat ut hit ett par gånger när hon tränat inför Vätternrundan. Men ingen kan cykla såhär långt. Jo då, med lite guidning hamnade jag rätt. Långt ut mot Hallstavikhållet.
Det regnade och vi satt inomhus och myste. Fikade. Åt. (Utom deras hund som gick på sträng diet och endast fick det Em stack till honom under bordet ;-) Jag bara var. I någon myskänsla som infann sig.
Det här med att vara i en känsla, min sista sommarkänsla tror jag, det var lätt här. Det enkla som blir det äkta. Och det äkta som blir det fina. Och det fina som är känslan. Ta bara Ems och Staffes stuga som exempel. Det roliga med det är är att de är supertrendiga utan att de vet om det. Hela deras stuga är så otroligt super-retro. Man får betala multum för motsvarande lampor och bord de har om man ska köpa dem i handeln. Och då har Em och S äkta vara.
När vi satt och åt lite senare på kvällen (alla utom borderterriern då) kom vi in på en diskussion om sällskapsspel. Jag vet inte hur det kom sig men vi var överens om att det verkar som om sällskapsspelen håller på att dö ut. Vilket är synd, för fy vad kul man hade när man var liten och satt och spelade med hela familjen. Inget TV-program kan slå ut den dramatiken, lärandet och alla skratt som spelandet förde med sig. Men även konflikter, gråt och förtvivlan förstås :-) Och så mycket minnen som kommer upp när man börjar diskutera alla de här spelen. Bondespelet, Alfapet som var så galet roligt, Othello och Monopol. Ishockeyspelet som jag bröt ihop av varenda gång pappa spöade mig i (vilket var varenda gång om han inte lät mig göra mål).
"Vi kan väl spela spel", föreslog jag. "Snälla, vi kan väl spela Monopol. Etta va strykjärnet!"
"Just det ja, det var olika spelpjäser i Monopol".
Em gick och kollade vilka spel de hade sparat och plockade fram alla monopolpjäserna. Strykjärnet, hatten, veteranbilen, skon (fingerborgen fanns inte i den här uppsättningen). Men varken hon eller Staffe ville spela evighetsspelet så vi spelade ett tärningsspel som gick ut på att bilda ord istället.
---
Tydligen skulle det bli sol och varmt nästa dag och därmed också segling. Em skickade ut mig i trädgården för att plocka några deciliter vinbär, bakade en rulltårta och sen gav vi oss ut mot Ålands hav.
Frihet är att rida i galopp, åka slalom samt att segla. Ja, vad är frihet egentligen? Och frihetskänsla? Något som man gör av egen kraft och kanske måste det också vara i samspel med naturen och naturens krafter. För att man ska få den riktiga frihetskänslan. Någonting med "no pain, no gain". Och utan en harmonisk kontakt med sitt inre går det inte heller att känna frihet. Jag tänker på terapin och målet med terapi som ju är att man ska känna sig fri och det finns inga genvägar eller quickfix än hårt arbete för att komma dit.
Och jag tänker att dem som inte kan känna inte heller kan uppleva frihet. Man kanske kan vara i en känsla utan att vara fri men man kan inte vara fri utan att vara i en känsla.
"Freedom is what you do with what has been done to you", sa Tudor Sandahl när hon föreläste på Steg1:an.
Vissa saker kan inte skapas på konstgjord väg och frihet är en av dem. Tekniken kan aldrig skapa frihet. Underlätta den kanske eller bättra på en frihetskänsla. Men ibland känns det nästan som om det blir tvärtom, som om tekniken begränsar frihetskänslan. Som om utvecklingen går så mycket framåt så att vi glömmer bort känslan vi kanske vill åt. Till fördel för vadå? Som de stora plastmotorbåtarna, eller flytande hus som åker omkring, t ex. Vi åker väl ut på sjön just för att få uppleva frihet men känner vi överhuvudtaget att vi är på havet när vi åker i dem?
"Och att segla med ratt som är vanligt på de modernare segelbåtarna, istället för roder", sa Staffe. "Det är en himla skillnad."
---
Till en början var det knappt nån vind i seglen och vi kom knappt upp i mer än två knop. Jag försökte passa på att lära mig väjningsregler.
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra", sa Em. (Jag är imponerad av mig själv över att jag minns det...)
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra..."
Jag fattade ändå inte väjningsreglerna och det finns verkligen vissa sätt som jag bara inte kan tänka på. Hur kan man t ex veta att man har vinden i höger öra? Och när man sitter där på sjön och har en massa båtar som bara åker mot en från varje håll - knappast troligt att man tänker "vinden i höger öra, då behöver man ingenting göra" och så är man lugn... Nä.
När vi kom ut på Ålands hav så blåste det i alla fall på bra och vi la till vid någon ö som jag tror heter något med den där thailändska ölen... Singö var det nog. Det var fint, vi badade och Em dukade fram mat. Potatissallad, grönsaker och ett stort lass med fårkött. Mmm vad gott...
Staffe och borderterriern var i land och Staffe manade på hunden som fortfarande var på sträng diet att hoppa ombord med ett "varsågod". Ett varsågod som naturligtvis tolkades som "spring ombord och ät". Hunden fick spel och innan jag visste ordet av hade han kastat sig över fårköttet. Jag vrålade och slängde mig i min tur över honom och slet minst fyra tjocka (numera) köttslamsor ur käkarna på den hungriga stackaren. Där tog han sin chans. Men det är klart - de sa ju varsågoda!
På väg hem blåste det på bra och vi fick rejäl lutning och var nog hemma på halva tiden det tog att åka ut trots att vi gick på kryss. Den här båten skulle man kunna åka jorden runt med och jag undrar hur det skulle vara. Tre år på en båt.
Jag funderade över det här med känsla och tekniken igen. Att teknik och utveckling skapar struktur och att strukturen hindrar oss från att få tillgång till våra känslor. Samtidigt som vi inte kan leva utan strukturer eftersom det så skulle vara total kaos och kaos är ju alla känslor på en gång. Det kan man inte vara i. Bäst att strukturera upp sin frihetskänsla lite med att sätta igång och jobba...
"Du kan väl komma ut till oss på landet", tyckte hon. "Du har ju aldrig varit här förut".
Jag hade lagt in min inre GPS på Bohuslän men programmerade om. Det kändes fint att avsluta semestern där ute hos Em och Staffe. Jag körde och körde. Kunde det här vara rätt? Jag minns att Em sa att hon cyklat ut hit ett par gånger när hon tränat inför Vätternrundan. Men ingen kan cykla såhär långt. Jo då, med lite guidning hamnade jag rätt. Långt ut mot Hallstavikhållet.
Det regnade och vi satt inomhus och myste. Fikade. Åt. (Utom deras hund som gick på sträng diet och endast fick det Em stack till honom under bordet ;-) Jag bara var. I någon myskänsla som infann sig.
Det här med att vara i en känsla, min sista sommarkänsla tror jag, det var lätt här. Det enkla som blir det äkta. Och det äkta som blir det fina. Och det fina som är känslan. Ta bara Ems och Staffes stuga som exempel. Det roliga med det är är att de är supertrendiga utan att de vet om det. Hela deras stuga är så otroligt super-retro. Man får betala multum för motsvarande lampor och bord de har om man ska köpa dem i handeln. Och då har Em och S äkta vara.
När vi satt och åt lite senare på kvällen (alla utom borderterriern då) kom vi in på en diskussion om sällskapsspel. Jag vet inte hur det kom sig men vi var överens om att det verkar som om sällskapsspelen håller på att dö ut. Vilket är synd, för fy vad kul man hade när man var liten och satt och spelade med hela familjen. Inget TV-program kan slå ut den dramatiken, lärandet och alla skratt som spelandet förde med sig. Men även konflikter, gråt och förtvivlan förstås :-) Och så mycket minnen som kommer upp när man börjar diskutera alla de här spelen. Bondespelet, Alfapet som var så galet roligt, Othello och Monopol. Ishockeyspelet som jag bröt ihop av varenda gång pappa spöade mig i (vilket var varenda gång om han inte lät mig göra mål).
"Vi kan väl spela spel", föreslog jag. "Snälla, vi kan väl spela Monopol. Etta va strykjärnet!"
"Just det ja, det var olika spelpjäser i Monopol".
Em gick och kollade vilka spel de hade sparat och plockade fram alla monopolpjäserna. Strykjärnet, hatten, veteranbilen, skon (fingerborgen fanns inte i den här uppsättningen). Men varken hon eller Staffe ville spela evighetsspelet så vi spelade ett tärningsspel som gick ut på att bilda ord istället.
---
Tydligen skulle det bli sol och varmt nästa dag och därmed också segling. Em skickade ut mig i trädgården för att plocka några deciliter vinbär, bakade en rulltårta och sen gav vi oss ut mot Ålands hav.
Frihet är att rida i galopp, åka slalom samt att segla. Ja, vad är frihet egentligen? Och frihetskänsla? Något som man gör av egen kraft och kanske måste det också vara i samspel med naturen och naturens krafter. För att man ska få den riktiga frihetskänslan. Någonting med "no pain, no gain". Och utan en harmonisk kontakt med sitt inre går det inte heller att känna frihet. Jag tänker på terapin och målet med terapi som ju är att man ska känna sig fri och det finns inga genvägar eller quickfix än hårt arbete för att komma dit.
Och jag tänker att dem som inte kan känna inte heller kan uppleva frihet. Man kanske kan vara i en känsla utan att vara fri men man kan inte vara fri utan att vara i en känsla.
"Freedom is what you do with what has been done to you", sa Tudor Sandahl när hon föreläste på Steg1:an.
Vissa saker kan inte skapas på konstgjord väg och frihet är en av dem. Tekniken kan aldrig skapa frihet. Underlätta den kanske eller bättra på en frihetskänsla. Men ibland känns det nästan som om det blir tvärtom, som om tekniken begränsar frihetskänslan. Som om utvecklingen går så mycket framåt så att vi glömmer bort känslan vi kanske vill åt. Till fördel för vadå? Som de stora plastmotorbåtarna, eller flytande hus som åker omkring, t ex. Vi åker väl ut på sjön just för att få uppleva frihet men känner vi överhuvudtaget att vi är på havet när vi åker i dem?
"Och att segla med ratt som är vanligt på de modernare segelbåtarna, istället för roder", sa Staffe. "Det är en himla skillnad."
---
Till en början var det knappt nån vind i seglen och vi kom knappt upp i mer än två knop. Jag försökte passa på att lära mig väjningsregler.
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra", sa Em. (Jag är imponerad av mig själv över att jag minns det...)
"Vinden i höger öra, behöver man ingenting göra..."
Jag fattade ändå inte väjningsreglerna och det finns verkligen vissa sätt som jag bara inte kan tänka på. Hur kan man t ex veta att man har vinden i höger öra? Och när man sitter där på sjön och har en massa båtar som bara åker mot en från varje håll - knappast troligt att man tänker "vinden i höger öra, då behöver man ingenting göra" och så är man lugn... Nä.
När vi kom ut på Ålands hav så blåste det i alla fall på bra och vi la till vid någon ö som jag tror heter något med den där thailändska ölen... Singö var det nog. Det var fint, vi badade och Em dukade fram mat. Potatissallad, grönsaker och ett stort lass med fårkött. Mmm vad gott...
Staffe och borderterriern var i land och Staffe manade på hunden som fortfarande var på sträng diet att hoppa ombord med ett "varsågod". Ett varsågod som naturligtvis tolkades som "spring ombord och ät". Hunden fick spel och innan jag visste ordet av hade han kastat sig över fårköttet. Jag vrålade och slängde mig i min tur över honom och slet minst fyra tjocka (numera) köttslamsor ur käkarna på den hungriga stackaren. Där tog han sin chans. Men det är klart - de sa ju varsågoda!
På väg hem blåste det på bra och vi fick rejäl lutning och var nog hemma på halva tiden det tog att åka ut trots att vi gick på kryss. Den här båten skulle man kunna åka jorden runt med och jag undrar hur det skulle vara. Tre år på en båt.
Jag funderade över det här med känsla och tekniken igen. Att teknik och utveckling skapar struktur och att strukturen hindrar oss från att få tillgång till våra känslor. Samtidigt som vi inte kan leva utan strukturer eftersom det så skulle vara total kaos och kaos är ju alla känslor på en gång. Det kan man inte vara i. Bäst att strukturera upp sin frihetskänsla lite med att sätta igång och jobba...
Kommentarer
Trackback
