Kontorslandskap framtidens melodi?
Inför nya utmaningar i jobbet är det lätt att känna rädsla. Just innan jag ska in i något nytt och för att jag hinner tänka. Väl inne i uppdraget är det bara att köra och rädslan släpper. Jag är där och kan påverka. Samma sak kan det vara med det mänskliga mötet med någon ny person. Först känns det besvärligt och sen kan det bara bli ett fantastiskt möte av det.
Som i fredags morse och introduktionsmöte med en ny medarbetare. Det slutade i en intressant diskussion om att hitta sig själv i livet och i alla vägval istället för att bara köra på eller göra det andra anser fint eller framgångsrikt. Och hur svårt och obekvämt det kan vara att vara tvungen att ta ansvar för sitt eget liv för att hitta och utveckla det som gör att vi mår bra. Trots att vi bara har ett liv ägnar så många det åt att göra något av det som ser bra ut i andras ögon.
Lunchen gick i samma spännande tecken. Jag hade dejt med min fd chef på hennes nya dynamiska arbetsplats i Filmhuset. Vi åt lunch bland diverse skådisar och filmteam och sen visade hon mig runt på sin avdelning och en guidad tur genom kontorslandskapet där medarbetarna på kulturrådets infoavdelning sitter.
Vilken otroligt kreativ och fräsch arbetsmiljö! Med ens blev det så uppenbart vad utformningen av den fysiska arbetsmiljön påverkar kreativiteten. Och jag kunde se alla fördelar med kontorslandskap; direktkommunikation, inget såsande med privata grejer, effektivare arbete och större gemenskap. Behövs lugn och ro finns små rum längs sidorna där man kan gå in och prata ostört. Jag fantiserade om att människorna där verkar vara som min ex-chef själv - fria i sitt tänkande, förmåga att vända på allt och ifrågasätta gamla mönster. Här kryllar det säkert av människor som skapar ständiga debatter och nya idéer genom sina diskussioner. Till skillnad från min arbetsplats där alla tänker lika och knappt någon kan stava till ordet konflikt.
Varje gång jag träffar min fd chef undrar jag hur jag kan ha klarat mig utan hennes energiboostar och utmanande samtalsämnen.
"Vad får dig att växa och vad får dig att krympa?" Det är ens eget ansvar att ta reda på det precis som jag skrev inledningsvis om ansvaret att ta reda på vad man vill innerst inne. Och det gäller framförallt att i arbetslivet ta sitt eget ansvar att blomma ut.
Men sen funderade jag: Vad gör man om arbetsplatsen och arbetsmiljön sätter gränser för ens vilja och förmåga att blomma ut trots att man kanske själv kommit på vad det är. Vilka gränser sätter man själv för det? (Att gömma sig på rummet istället för att kasta sig in i ett nytt och dynamiskt möte är inte det som är bäst.)
Hur långtgående ansvar har egentligen organisationen (och chefen) för att medarbetaren ska blomma ut?
Om en medarbetare inte sköter sin uppgift i gruppen finns det visserligen utbildningar som chefen kan skicka iväg medarbetaren på där han/hon kan träna sig i att se detaljer eller få ett helikopterperspektiv eller stå vid sidan om och se vad som händer. Men det går naturligtvis inte att bli riktigt vass på något om det inte finns intresse och talang för det. Därför kan du inte som chef få alla medarbetare att prestera maximalt om de får "fel" arbetsuppgifter, tror jag.
Och om jag "slår i taket", vilka skyldigheter har arbetsgivaren ha att göra något åt det?
I vilken utsträckning ska arbetsgivaren vara beredd att erbjuda en medarbetare bättre och bättre villkor för att medarbetaren ska stanna kvar (t ex låta medarbetaren jobba på en mer attraktiv arbetsort eller hemifrån i större utsträckning)? Och om jag som medarbetare märker att jag inte kan leva utan kontorslandskap...
När ska det vara ok för arbetsgivaren att faktiskt säga "tack och hej" till en medarbetare? När ska arbetsgivaren göra det och när ska arbetstagaren själv ta sitt ansvar och göra det?
Så länge det är lönsamt att ha kvar medarbetaren borde ju arbetsgivaren rimligtvis försöka behålla denne. Men det ställer ju krav på bra mätmetoder om vad lönsamhet egentligen är. Naturligtvis ska en medarbetare få arbeta på det sätt som gör att denne presterar maximalt. Och vad är det? Men om en medarbetare kräver mer och mer hela tiden har den kanske ändå nått sin maxgräns för vad den presterar?
Det är ju helt klart spännande, att framtidens arbetsplatser kommer att se helt annorlunda ut för att vi verkligen ska kunna låta våra medarbetare växa ut ur boxen och åt de håll de behöver så att de kan prestera så bra som möjligt. Frågan är hur och vad som kommer ske. Men det kommer ställas stora krav både på medarbetarskap och ledarskap tror jag. Och det kommer att krävas mycket tillit, kommunikation, samarbete och måsten som alltid känna sig sedd såklart. Ungefär som att arbeta vid kontorslandskap. Det kanske är framtidens melodi...
Som i fredags morse och introduktionsmöte med en ny medarbetare. Det slutade i en intressant diskussion om att hitta sig själv i livet och i alla vägval istället för att bara köra på eller göra det andra anser fint eller framgångsrikt. Och hur svårt och obekvämt det kan vara att vara tvungen att ta ansvar för sitt eget liv för att hitta och utveckla det som gör att vi mår bra. Trots att vi bara har ett liv ägnar så många det åt att göra något av det som ser bra ut i andras ögon.
Lunchen gick i samma spännande tecken. Jag hade dejt med min fd chef på hennes nya dynamiska arbetsplats i Filmhuset. Vi åt lunch bland diverse skådisar och filmteam och sen visade hon mig runt på sin avdelning och en guidad tur genom kontorslandskapet där medarbetarna på kulturrådets infoavdelning sitter.
Vilken otroligt kreativ och fräsch arbetsmiljö! Med ens blev det så uppenbart vad utformningen av den fysiska arbetsmiljön påverkar kreativiteten. Och jag kunde se alla fördelar med kontorslandskap; direktkommunikation, inget såsande med privata grejer, effektivare arbete och större gemenskap. Behövs lugn och ro finns små rum längs sidorna där man kan gå in och prata ostört. Jag fantiserade om att människorna där verkar vara som min ex-chef själv - fria i sitt tänkande, förmåga att vända på allt och ifrågasätta gamla mönster. Här kryllar det säkert av människor som skapar ständiga debatter och nya idéer genom sina diskussioner. Till skillnad från min arbetsplats där alla tänker lika och knappt någon kan stava till ordet konflikt.
Varje gång jag träffar min fd chef undrar jag hur jag kan ha klarat mig utan hennes energiboostar och utmanande samtalsämnen.
"Vad får dig att växa och vad får dig att krympa?" Det är ens eget ansvar att ta reda på det precis som jag skrev inledningsvis om ansvaret att ta reda på vad man vill innerst inne. Och det gäller framförallt att i arbetslivet ta sitt eget ansvar att blomma ut.
Men sen funderade jag: Vad gör man om arbetsplatsen och arbetsmiljön sätter gränser för ens vilja och förmåga att blomma ut trots att man kanske själv kommit på vad det är. Vilka gränser sätter man själv för det? (Att gömma sig på rummet istället för att kasta sig in i ett nytt och dynamiskt möte är inte det som är bäst.)
Hur långtgående ansvar har egentligen organisationen (och chefen) för att medarbetaren ska blomma ut?
Om en medarbetare inte sköter sin uppgift i gruppen finns det visserligen utbildningar som chefen kan skicka iväg medarbetaren på där han/hon kan träna sig i att se detaljer eller få ett helikopterperspektiv eller stå vid sidan om och se vad som händer. Men det går naturligtvis inte att bli riktigt vass på något om det inte finns intresse och talang för det. Därför kan du inte som chef få alla medarbetare att prestera maximalt om de får "fel" arbetsuppgifter, tror jag.
Och om jag "slår i taket", vilka skyldigheter har arbetsgivaren ha att göra något åt det?
I vilken utsträckning ska arbetsgivaren vara beredd att erbjuda en medarbetare bättre och bättre villkor för att medarbetaren ska stanna kvar (t ex låta medarbetaren jobba på en mer attraktiv arbetsort eller hemifrån i större utsträckning)? Och om jag som medarbetare märker att jag inte kan leva utan kontorslandskap...
När ska det vara ok för arbetsgivaren att faktiskt säga "tack och hej" till en medarbetare? När ska arbetsgivaren göra det och när ska arbetstagaren själv ta sitt ansvar och göra det?
Så länge det är lönsamt att ha kvar medarbetaren borde ju arbetsgivaren rimligtvis försöka behålla denne. Men det ställer ju krav på bra mätmetoder om vad lönsamhet egentligen är. Naturligtvis ska en medarbetare få arbeta på det sätt som gör att denne presterar maximalt. Och vad är det? Men om en medarbetare kräver mer och mer hela tiden har den kanske ändå nått sin maxgräns för vad den presterar?
Det är ju helt klart spännande, att framtidens arbetsplatser kommer att se helt annorlunda ut för att vi verkligen ska kunna låta våra medarbetare växa ut ur boxen och åt de håll de behöver så att de kan prestera så bra som möjligt. Frågan är hur och vad som kommer ske. Men det kommer ställas stora krav både på medarbetarskap och ledarskap tror jag. Och det kommer att krävas mycket tillit, kommunikation, samarbete och måsten som alltid känna sig sedd såklart. Ungefär som att arbeta vid kontorslandskap. Det kanske är framtidens melodi...
Kommentarer
Trackback
