uraskanielden

E och jag hade vår numera traditionella Malmödag vilket innebär att hon visar mig alla Malmös bästa smultronställen. Efter en minneskonsert av Michael Jackson i Pildammsparken åt vi på en karibisk restaurang på Möllan. Möllan är ingen mölla, vilket jag trott (i ca 25 år) utan ett torg med många restauranger, en härlig blandning människor från olika kulturer och barer, tillika en stadsdel i Malmö. 

När vi ätit klart frågade jag E vilken som var den sunkigaste krogen på platsen och tyckte att det kunde vara intressant att gå dit. Bara för att se hur det är.

"Ok då", sa E. "Men du får vara beredd på att vi kommer att bli uppätna."

Det var inte mycket folk på sunkhaket. Ölen kostade 30 kronor och vid ett bord satt två kvinnor som såg ut att ha sett bättre dagar. Två killar satt och spelade schack och vid bardisken hängde en äldre och berusad man klädd i någon sorts fotbollsmössa och såg ut att trilla av stolen när som helst. Ägaren, en man från Iran och hans son, serverade oss någon drinkliknande dryck. Jag tog tillfället i akt att öva på min knackiga persiska.

Då hoppade det in en kille i förtiårsåldern, han hade långt hår och en stor tatuering på underarmen. Han var väldigt full.

"Hallå tjejårr. Hur e lääääget?".
"Jo tack", sa vi. "Själv då?"
"Jo jo, de konde vatt bättre".
"Hur så?"
"Ja men asså, det kan alltid bli bättre", fortsatte han.
"Men vad är det som du vill ska bli bättre?", undrade jag envist.
"Allt. Ja asså allt kan bli bättre. Man kan alltid bli bättre på saker. Tex på att spela blockflöjt."

Barägarna fnissade åt killen som antagligen var deras stammis. Det var rätt komiskt att en tuff kille tar till en blockflöjt som exempel.

"Men om du vänder på det", frågade jag. "Finns det något som du kan bli sämre på? Kan du t ex bli sämre på blockflöjt?"

Han tvekade och verkade inte förstå frågan (och jag tolkade det som att han nog inte kunde bli det). Sen sa han: "Saker e jo vad man gör dom till. Man bler jo vad man vill bli."

"Vad vill du bli då?", undrade jag.
 
Ägarna bjöd mig och E på ett glas med salta pinnar som de ställde framför oss och den berusade mannen kastade sig genast fram och snappade åt sig ett par stycken.

"De kan ja ente sä."
"Nähe, varför inte?"
"De e ente okej för samhället".
Jag tyckte att det här började bli jätteintressant.

"Näe jag har en massa polisårr i släkten men ja skitor i dom. Vi har ingen kontakt", fortsatte han.
"Men kom igen nu", sa jag. "Säg nu vad du vill bli."
"Är det knarklangare?", frågade E.

Killen tystnade så vi tolkade det som ett ja, eller som E sa till mig lite senare; "det är han nog redan".

Sen började de spela E-type (vilket verkligen gjorde stället till Möllans sunkigaste hak, förutom att ägarna var perser då) och killen började slå E på armen och skrika "Kom igen så dansar vi!!!". Vi tackade för oss och jag klämde ur mig ett taffligt "scha:h d´hafez" (hej då på persiska) medan killen släppte loss själv där på golvet framför baren.


 Min bild av Möllan


Vi lämnade den världen för andra något mer sofistikerade ställen på Möllan och avrundade med ett av stans brackigare hak i en annan del av stan framåt fyratiden. Och efter att ha studerat kändisar som raggat på tjugoåriga tjejer och en massa andra skumma beteenden kunde jag konstatera att människor med svåra problem finns överallt. Och det blir extra tydligt när de är berusade. Beteendet är kanske det som skiljer brackis och sunkis åt eftersom vi måste anpassa oss efter den värld vi lever i. Att dricka oss fulla på champagne har gjort det legitimt för oss att ha alkoholproblem i en värld där det sociala livet är viktigt. Det är mer sofistikerat än att hänga på sunkisbaren (där det sociala kanske är ganska oviktigt) men de problem vi dränker är lika smärtsamma.

Hur vi mår grundar sig på samma saker oavsett tillhörighet. Vår självkänsla och hur vi hanterar livet och hur trygga vi är i oss själva. Den trygga anknytningen. Vi är lika lyckliga eller olyckliga oavsett var vi bor, vad vi jobbar med och vad vi gör på fritiden. Det är bara det att vårt beteende och våra sätt att hantera våra smärtor som tar sig olika uttryck med avseende på vad som är accepterat därifrån vi kommer.

Det fick mig att tänka på vilka människor det skulle vara lättast att hjälpa som psykoterapeut - de från sunkis eller brackis? Sunktjejen kanske lättare skulle erkänna sina symtom (supandet) men kanske skulle ändå ha svårt att närma sig sig själv och problemen och vara mer tvivlande till att det inte går att göra något åt, tänker jag. Brackis har kanske mer försvar och som tar tid att bryta ner innan han/hon ser sig själv i alla problem.

När jag var på Eva Rusz releasefest av senaste boken förra året minns jag att jag stod och pratade med en psykolog och psykoterapeut. Han sa att ett av problemen med att jobba med människor som har mycket pengar var just svårigheten för terapeuten att ingå allians med patienten. Det är lätt att inte bry sig om att man debiteras för missade terapisessioner om man har pengar i överflöd. Kanske är det då lättare att skapa en allians med sunkisarna eftersom det blir viktigare för dem att få valuta för pengarna och är noga med att komma till varje session som de betalar för, tänker jag.

Det kan nog ligga något i det. Och så handlar det nog också helt enkelt om att våga ta steget att söka terapi. Den som väl har bestämt sig för det kanske också är redo att bli fri.