uraskanielden

Mamma och jag hade vår årliga Skåne-runt-tur i lördags. Årlig Skåne-runt-tur har blivit en mångårig tradition nu och den innebär att vi, just som det låter, en gång om året åker till ett visst antal bestämda (och alltid samma) ställen i Skåne. Dessa är Kullaberg (fast vi åker bara till den gamla betalkuren en bit innan klipporna och vänder), Höganäs (för att ibland kolla in en Ittala-outlet) samt till vår "hem-by" (där jag bodde fram till nian) Ekeby. Ekeby är egentligen själva målet med resan eftersom vårt "mission" är att inspektera byn och "vår" gata så det inte hänt alltför mycket från år till år. Det har det oftast inte heller. Det som hänt sen förra året var att skolan har blivit lite snyggare och numera även högstadieskola och möbelaffären något större men i övrigt är allt sig likt.

Liksom mitt tjat om livet. Den här gången var jag inne på temat "Varför-klagar-alla-småbarnsföräldrar-så-himla-mycket-över-hur-hemskt-jobbig-deras-situation-är?" Ibland kan jag uppleva att det inte är någon måtta på det. Var jag än befinner mig just nu hör jag om utschasade föräldrar som är så trötta på sina trotsiga barn som bråkar och är ivägen. (Förut var det i alla fall mest jag-får-inte-sova-på-natten-men-det-gör-inget-konstaterande). Och familjen sitter där (i fängelset) varenda fredag och har "Taco-mys" och kollar på "Så ska det låta". Och så klagar de lite extra över att de är helt slut efter veckan, att barnen är hemska och tar sista energin så att de aldrig orkar gå ut och roa sig...

Och jag vill bara skrika: "Det är ingen som har tvingat er att skaffa barn, ni har gjort det helt frivilligt och vad trodde ni???? Att ni skulle föda små tysta utställningsdockor???"

Och så kunde jag, efter att ha berättat för mamma om alla aktiviteter jag ska iväg på till helgen, lite förvånansvärt konstatera att jag slipper det där hysteriska tjafset. Jag lever värsta lyxlivet och har ingenting som hindrar mig från att göra vad jag vill när jag vill (åtminstone på helgerna). Mitt enda problem den här helgen är hur jag ska kombinera inför-valet-festen i Hammarby Sjöstad med Melissa Horn-konserten på Katalin i Uppsala som råkar infalla samma kväll.

Ändå tycker jag att det är oförskämt av mina vänner att klaga över hur jobbiga liv de har. För trots allt är det ju det jag vill innerst inne: Ha Taco-kväll med vidrigt bråkiga och krävande ungar.

Och jag kunde inte begripa varför det är så.

Fram tills idag. Jag skulle precis gå från jobbet när jag såg ett mail från farbror K. Jag hade väntat någon kommentar om mitt resonemang om femårsplaner från gotlandsresan och nu blev jag ivrig att läsa vad han tyckt om mitt inlägg. Han kommenterade femårsplansresonemanget och ville förklara vad han menade med en liten berättelse:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
 
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det. Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt, småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”. Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu” sa professorn medan skratten klingade ut ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
 
Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat- småsakerna.
 
”Om ni lägger sanden i burken först går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsakerna finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
 
Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om ”golfbollarna” först- sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.
 
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.
 
Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän.”





Det var så fint och jag blev helt rörd när jag läste. Och jag tror att jag började förstå. Inte så mycket när det gäller femårsplanerna men jag fick mer reda i tankarna när det gäller längtan efter gnöliga ungar i trotsåldern. Det måste vara däför jag längtar efter dem. För att de är golfbollarna!

Ja, det måste vara för golfbollarna! Eller kanske studsbollar då. Ett helt gäng med skrikiga ungar som hoppar och tramsar i soffan och som tar den sista energin av en när man kommer hem från jobbet kan aldrig vara något annat än golfbollar.

Och jag tänker att vissa människor är så bra på att fylla sina liv med golfbollar. De fyller sina burkar så omsorgsfullt, först med bollarna och så fyller de på med allt det andra också i rimliga proportioner. Så att det blir en så fin och harmonisk blandning. Och så finns det dem som bara fyller sina burkar med sand och grus. Kanske vågar de inte ge plats åt några bollar. Och då blir det ett sätt att i alla fall fylla ut tomrummet. Kanske har några inte förmågan. 

Jag tror att vi alla har en önskan om att ha en burk fylld med golfbollar även om bollarna inte behöver symbolisera barn och familj bara för att det är så för mig och för att jag skriver om det nu.

Fast det är faktiskt en grej som jag undrar över. Varför är det så viktigt att burken blir full? Varför kan det inte räcka med några bollar om de nu är det viktigaste? Eller bollar och resten kaffe? Varför måste vi fylla ut livet med småsaker om det ändå inte är viktigt för oss?

Om jag bara har det som betyder något för mig och som jag verkligen inte kan leva utan; typ hälsa, kanske familj och barn, mig själv, mina erfarenheter och vetskap om vad jag vill göra och hjärtat i det jag brinner för. Då skulle i alla fall inte sanden behövas. Eller skulle den det?

Tur för mig för jag har nästan ingen sand i min burk. Bara ett par bollar och lite grus. Och en stor mängd kaffe.