uraskanielden

Jag och S satt på Mälarp (Mälarpaviljongen och inte en skånsk ort vilket jag först trodde när jag fick haket förkortad i ett mail) och försökte hitta passande tågtider till Uppsala och kvällens konsert med Melissa Horn.

"Det är bra om vi är där lite innan", tyckte jag. "Då hinner jag prata med C." Hon och hennes sambo skulle dit och jag såg så mycket framemot att träffa dem. Jag berättade om mina uppsalavänner och det var som om S till en början verkade tycka att det var lite konstigt att jag umgås med människor i våra föräldrars generation.

Men när vi efter konserten stått och pratat med C och H, skrattat och dummat oss sa S: "Vad roligt att inte bara umgås med människor i sin egen ålder! Att man inte gör det i större utsträckning. Vad kul det skulle vara att träffa C och H igen!"





Jag har fått reaktionen förut: "Du umgås ju med människor i alla åldrar".
Ja. Jag tycker det är konstigare om man bara skulle umgås med dem i sin egen ålder. Vad fattigt livet skulle bli om man tänkte så kategoriskt. Det berikar ens liv så oerhört, framförallt att umgås med äldre för de är tryggare i sig själva och vågar vara sig själva i större utsträckning. Dessutom har de en massa intressanta erfarenheter av livet. 

Och förr i tiden, när man bodde tillsammans flera generationer och tog hand om varandra, då måste man ju ha umgåtts olika generationer hela tiden. 

Varför håller sig då de flesta till sin egen generation idag?

Efter att S sagt sådär på tåget tänkte jag att det inte stämmer. Jag umgås inte alls med folk i alla åldrar.  Nästan ingenting med 20-åringar till exempel. Och att jag inte tänkt på att även den yngre generationen borde vara kul att lära känna. Nya generationer tänker väl på nya sätt och det vore dumt att inte ta del av deras tankar och erfarenheter. Men hur lär man känna dem? Där jag jobbar finns inga unga... 

Det fick mig också att fundera över vad de som är 50-60 kan tycka är kul med att umgås med dem som är 30. En kollega till mig sa en gång att hon tyckte det var roligt att prata med mig för att jag fick henne att känna sig ung. Jag vet inte vad andra i samma generation tycker men jag undrar vad som skulle vara roligast och mest berikande med att prata med 20-åringar. Inte för att jag skulle känna mig ung i alla fall. Snarare tvärtom.

Jag fick svar på tal redan samma kväll:

Jag och S hade fortsatt till en bekant och en "inför-valet fest" i Hammarby Sjöstad. Efter att ha sjungit singstar med pressekreteraren för moderaterna, diskuterat musikinstrument med en centerpartist och planerat morgondagens hästpolo och hattparad med en fin vän hamnade jag på tunnelbanan. Bredvid satt tre unga killar. Jag var på väg att sätta i lurarna till min mp3spelare i öronen när en av dem artigt frågade om de fick störa och om jag kunde hjälpa dem med en grej:

"Vi har fått thailändska namn ikväll. Men en kompis till oss har inget. Skulle du vilja hjälpa oss att komma på ett? Hans riktiga namn är Magnus".

Jag betraktade dem. De såg ut att vara i just 20-årsåldern. Helt propra och nyktra. Men vadå thailändskt namn? Jag fattade inget. Men det verkade inte som om de drev med mig...

"Det ska helst vara ett dubbelnamn", sa en av killarna. "Och så Magnus då".
"Vad sägs om Ken-Mange?", sa jag. "Det låter thailändskt."
"Jaa, Ken-Mange, det blir skit-bra", ropade de. "Det tar vi!!!"

Thailändska namn. Hm. (Undrar vad mitt thailändska namn skulle vara - Anna-tau-a? Det låter mer kinesiskt...)

"Hur gamla är ni egentligen?" undrade jag efter att vi hade pratat en stund och de hade berättat att kvällens höjdpunkt varit den thailändska namngivningen. Efter lite tippande kom jag fram till att de var 21 och efter en fin diskussion om framtidsdrömmar hoppade jag av i Farsta Strand, helt övertygad om att 21-åringarnas generation absolut kan berika mitt liv.

Tills nästa dag (natt).

S, jag mfl hade hängt på ett folktomt Naglo (med anledning av att detta är ett politikerhak och att alla politiker just den natten var ute och satte upp valaffischer eftersom startskottet för valaffischering gick exakt kl 12 på natten och det gällde att hitta de bästa placeringsställena) och åkte lite lätt besvikna vidare till Lemonbar på Kungsholmen. När de stängde övertalade S mig att följa med på efterfest. Hon hade träffat några "ungdomar" som bodde precis i närheten och de skulle sjunga och spela och festa vidare.

Ibland känns allting bara så rätt. Man är i en känsla och vill bara vara kvar i den. Flow eller ens rätta element eller vad det nu är. Det stämmer.

Och ibland kan det kännas TOTALT TVÄRTOM. Som nu. Helt uppåt väggarna. Tio 23-åringar som spelar gitarr och sjunger konstiga Meatloaf och Bryan Adamslåtar... Jag smet iväg så fort jag fick tillfälle. Jag vet inte vad det var och har försökt fundera ut det i efterhand. Kan det vara att jag inte kunde relatera till något? Var jag rädd att närma mig dem? Och varför då? Eller var det bara mig det berodde på? Det måste ha varit något de förmedlade också. Att jag inte riktigt var välkommen där. Lite som "Vad gör de där tanterna här?". Den känslan hade jag inte med Ken-Manges.

Jag tänker att det är just det som gör att så många håller sig till sin egen generation. För att det har med relaterandet att göra. Det känns tryggast. Man är på samma ställe i livet. Man vet ungerfär, eller åtminstone tror sig veta, vad de runt omkring tycker. Man kanske har vuxit upp tillsammans och delat livet under lång tid och har byggt upp en gemensam plattform. Det är min enda förklaring. Tryggheten. Man behöver inte ta risken att lyssna på tråkiga Bryan Adamslåtar och känna sig helt fel. Tyvärr, jag kan inte komma på någon mer djuplodande förklaring än det här. Var god kommentera :-)

För mig står det efter det här i alla fall helt klart att en generation inte är roligare eller "bättre" än den andra. Det är individerna som gör det. Guldkornen finns i alla generationer. Som S, C och Ken-Manges. Och det gäller bara att hitta dem. Och varför då begränsa sig till en generation?