Vi slutade att hålla andan
Jag ser två fjärilar i luften
det ser ut som om de leker
en intensiv ordlös dans
de vimsar runt, runt
det ser ut som om de leker
en intensiv ordlös dans
de vimsar runt, runt
kontrollerat okontrollerat
utan att låta de sköra vingarna haka i varandra, rispa upp, förstöra
Plötsligt och oväntat
drar de sig ur leken och flyr
åt olika håll
tyst och oåterkalleligt
Plötsligt och oväntat
drar de sig ur leken och flyr
åt olika håll
tyst och oåterkalleligt
Definitivt
Utan att ta farväl
Jag tror att vi hakade i tillslut
fast vi inte ville, inte skulle
fast vi visste
att det enbart var fläkten från vingslagen som gav oss liv
Vi slutade att hålla andan
Jag visste inte vad det skulle innebära att sluta flyga omsorgsfullt.
Vi tog farväl
men jag förstod inte
det definitiva
..
Ett oväntat uppehåll
i ett ihållande regn
en vilsen strimma ljus
letar sig ut ur risporna i molntäcket
Ett par regndroppar hänger envist kvar på fönsterblecket
som om de vill vänta in något viktigt
innan de släpper taget
Som om de behöver förbereda sig
på att de snart måste falla
och för evigt smälta bort
Det glittrar till
ljuset spelar i lövverket
varje blad urskiljningsbart i sina konturer
ett och ett
nästan genomskinliga
Ett mönster av nervtrådar pressar sig upp mot den tunna ytan
som om de vill tränga igenom
En innerlig längtan
efter det gränslöst närande
Det går en susning genom lövverket
allt är skört nu
Något slår an inom oss
När som helst är det över
Glittrande vattendroppar absorberas av solen
forslas bort av vinden
skuggan förvandlar ett levande ljusspel
till en grön massa
ett träd blir ett träd
ett lövverk ett lövverk
Medan allt pågår
Sköra nervtrådar letar vidare i sin längtan
vi lägger inte märke till det mer
ser det inte
tänker inte på det
men allt pågår
Något slog an inom oss
Våra själar hinner i kapp oss till slut
"Det är våra inre liv som är våra riktiga liv" säger rollfiguren Gertrud Stein i teateruppsättningen med samma namn. Jag har sett den två gånger nu, är helt uppslukad av föreställningen och måste få tag i manus.
Men varför är det då inte våra inre liv vi lever?, undrar jag, smått desperat. Varför bygger vi upp lager på lager av försvar och strategier som istället är avsedda för att hantera det liv vi anpassar oss till? Andras liv. Som kanske inte är andras ens en gång. Kanske inte rentutav ett liv som någon vill ha, bara det att alla tror det. Och så är vi kvar i skiten.
Under livets gång utvecklar vi strategier för att kunna leva vidare och anpassa oss tillsammans med andra. "Att få vara med och leka". Jag tänkte på det mycket på ett av mina tidigare jobb när jag satt i sammanträden i olika sammanhang. Olika personer väljer olika strategier för att synas och höras. Vissa är laidback, några måste vara skojfriska och andra är rena bufflar; metoder som de (vi) för länge sen kommit på är lyckosamma när det gäller att vinna framgång. Jag kunde inte låta bli att tänka på de där ängsliga barnen som lyser igenom de här människornas tuffa fasader. Och jag brukade fantisera om vad som kunde ha hänt de där personerna för länge sen när de var små, små skyddslösa själar som ville bli sedda och älskade och vad som påverkat deras val av strategi.
Jag tänker att på samma sätt som vi utvecklat strategier för att överleva och bli framgångsrika i gruppen har vi också tagit fram strategier för att kompensera för annat som våra kärlekstörstande själar aldrig fick, inte har och aldrig kommer att få.
Det är livet. Och livet går ut på att hitta ett sätt att förhålla sig till den törsten för vi kommer aldrig att bli mätta. Men förhoppningsvis kan våra själar hinna ikapp oss tillslut och vi kan blomma ut och faktiskt leva i enlighet med vad som är vi och våra inre liv.
Vi är dem fortfarande
Våra barn, våra själar
Våra inre, riktiga liv
Vi kan välja att söka
hela livet
efter det
som ska kompensera
för det som vi så innerligt törstar efter
Men det är förgäves
Vi skyddar oss
lägger en dämpande filt av tröst omkring oss
men ibland sipprar längtan ut
Vi kan välja att stanna kvar
att vara kvar i det
att hantera det
som är svårt
Det som är att leva
i det som kallas livet
Men varför är det då inte våra inre liv vi lever?, undrar jag, smått desperat. Varför bygger vi upp lager på lager av försvar och strategier som istället är avsedda för att hantera det liv vi anpassar oss till? Andras liv. Som kanske inte är andras ens en gång. Kanske inte rentutav ett liv som någon vill ha, bara det att alla tror det. Och så är vi kvar i skiten.
Under livets gång utvecklar vi strategier för att kunna leva vidare och anpassa oss tillsammans med andra. "Att få vara med och leka". Jag tänkte på det mycket på ett av mina tidigare jobb när jag satt i sammanträden i olika sammanhang. Olika personer väljer olika strategier för att synas och höras. Vissa är laidback, några måste vara skojfriska och andra är rena bufflar; metoder som de (vi) för länge sen kommit på är lyckosamma när det gäller att vinna framgång. Jag kunde inte låta bli att tänka på de där ängsliga barnen som lyser igenom de här människornas tuffa fasader. Och jag brukade fantisera om vad som kunde ha hänt de där personerna för länge sen när de var små, små skyddslösa själar som ville bli sedda och älskade och vad som påverkat deras val av strategi.
Jag tänker att på samma sätt som vi utvecklat strategier för att överleva och bli framgångsrika i gruppen har vi också tagit fram strategier för att kompensera för annat som våra kärlekstörstande själar aldrig fick, inte har och aldrig kommer att få.
Det är livet. Och livet går ut på att hitta ett sätt att förhålla sig till den törsten för vi kommer aldrig att bli mätta. Men förhoppningsvis kan våra själar hinna ikapp oss tillslut och vi kan blomma ut och faktiskt leva i enlighet med vad som är vi och våra inre liv.
Vi är dem fortfarande
Våra barn, våra själar
Våra inre, riktiga liv
Vi kan välja att söka
hela livet
efter det
som ska kompensera
för det som vi så innerligt törstar efter
Men det är förgäves
Vi skyddar oss
lägger en dämpande filt av tröst omkring oss
men ibland sipprar längtan ut
Vi kan välja att stanna kvar
att vara kvar i det
att hantera det
som är svårt
Det som är att leva
i det som kallas livet
Lyckad coachning - varken en matsedel eller en maträtt
"Ett fulländat resonemang är en sak, att liva sitt liv i enlighet med det är ett annat. Det är ju verklig skillnad för den enskilda klienten i terapi om hon erbjuds en matsedel eller en maträtt att leva vidare på", skriver Dan Stiwne (RED) i boken "Bara detta liv".
Detta får mig att tänka på coachningbegreppet. Finns det en lyckad coachning? Är coachningens syfte att erbjuda en annan människa en matsedel eller ska en duktig coach också kunna erbjuda en hel maträtt? För att testa min egen coachingupplevelse gjorde jag en snabbstudie. Jag bad några vänner om ett par råd. Ur en helt ovetenskaplig studie fick jag fram tre olika "coachingstrategier":
Kategori 1. De som verkligen försöker sätta sig in i problemet, fångar upp mina tankar och går in för att att kartlägga och klargöra problembilden. De lyssnar på vad jag har att säga men säger inte så mycket.
Kategori 2. De som ser ut att lyssna noga och därefter presenterar till synes självklara och enkla lösningar på mina problem. De har förmåga att få allt att låta enkelt. Jag är helt hundra på hur jag ska lösa uppgiften när jag går därifrån men när jag verkligen tar tag i saken är jag lika borttappad som jag var från början. Dessa personer är också väldigt noga med att tala om för mig att det ju är min fråga och att det är jag som ska lösa problemen.
Kategori 3. De som börjar lyssna uppmärksamt men halvvägs in i problemet tappar bort sig i sin egen bakgrund och förförståelse. De slutar lyssna och börjar istället teoretisera och generalisera. De "drar iväg" med olika förslag på lösningar hur de själva skulle ha gjort.
Jag noterar hur jag känner mig efter att ha blivit coachad. Kategori 1 - coachen gör mig sedd och väl till mods, men kan det här hjälpa mig att komma vidare? Jag har ju bara fått mitt problem speglat för mig.
Efter kategori 2 och 3 - coachningen känner jag mig ensam och faktiskt nästan arg. Här har jag tagit steget för att be om hjälp, vågat ställa frågan om mitt problem och istället för att coachen "fångar in" mina tankar börjar hon/han halvvägs i resonemanget teoretisera och generalisera för egen del hur hon/han skulle gjort. Det gör att jag känner mig tappad. Lämnad. Dessutom får jag liksom problemet kastat över mig igen trots att jag hoppats på att kunna få det delat på ett omsorgsfullt sätt.
Jag inser att det här inte är så lätt. En lyckad coaching tycks vara en trygg balansgång mellan att "hålla i" den andra personen och att få den att släppa taget vid rätt tidpunkt. Att balansera mellan att tillsammans hitta känsla och förmåga att ta egna kliv framåt och förstå vad som i ord kan och ska förmedlas till den som blir hjälpt. En lyckad coachning är inte att ge goda råd och räkna med att mottagaren ska ta hela ansvaret för att orden ska landa på rätt sätt (och att jag som mottagare därmed ska ändra mitt beteende). Då blir coachning en matsedel och jag förstår att begreppet blir smutsigt.
Menyförslaget är således att förkasta, så även att servera en färdig maträtt. Något i mig måste få gro för att jag ska komma vidare. Något eller någon måste väcka min längtan efter min favoriträtt, hjälpa mig att skapa förutsättningar för att jag kan så och skörda ingredienserna, hjälpa mig att på egen hand gå hem och omsorgsfullt tillaga maten, smaksätta med färska kryddor och avnjuta den med ett gott vin. Det är en något annat. Det är det som är livet och det är svårt.
Och jag tror inte riktigt att vi kan ställa de kraven på en coach. Och är därför frågande till om lyckad coachning verkligen finns.
Detta får mig att tänka på coachningbegreppet. Finns det en lyckad coachning? Är coachningens syfte att erbjuda en annan människa en matsedel eller ska en duktig coach också kunna erbjuda en hel maträtt? För att testa min egen coachingupplevelse gjorde jag en snabbstudie. Jag bad några vänner om ett par råd. Ur en helt ovetenskaplig studie fick jag fram tre olika "coachingstrategier":
Kategori 1. De som verkligen försöker sätta sig in i problemet, fångar upp mina tankar och går in för att att kartlägga och klargöra problembilden. De lyssnar på vad jag har att säga men säger inte så mycket.
Kategori 2. De som ser ut att lyssna noga och därefter presenterar till synes självklara och enkla lösningar på mina problem. De har förmåga att få allt att låta enkelt. Jag är helt hundra på hur jag ska lösa uppgiften när jag går därifrån men när jag verkligen tar tag i saken är jag lika borttappad som jag var från början. Dessa personer är också väldigt noga med att tala om för mig att det ju är min fråga och att det är jag som ska lösa problemen.
Kategori 3. De som börjar lyssna uppmärksamt men halvvägs in i problemet tappar bort sig i sin egen bakgrund och förförståelse. De slutar lyssna och börjar istället teoretisera och generalisera. De "drar iväg" med olika förslag på lösningar hur de själva skulle ha gjort.
Jag noterar hur jag känner mig efter att ha blivit coachad. Kategori 1 - coachen gör mig sedd och väl till mods, men kan det här hjälpa mig att komma vidare? Jag har ju bara fått mitt problem speglat för mig.
Efter kategori 2 och 3 - coachningen känner jag mig ensam och faktiskt nästan arg. Här har jag tagit steget för att be om hjälp, vågat ställa frågan om mitt problem och istället för att coachen "fångar in" mina tankar börjar hon/han halvvägs i resonemanget teoretisera och generalisera för egen del hur hon/han skulle gjort. Det gör att jag känner mig tappad. Lämnad. Dessutom får jag liksom problemet kastat över mig igen trots att jag hoppats på att kunna få det delat på ett omsorgsfullt sätt.
Jag inser att det här inte är så lätt. En lyckad coaching tycks vara en trygg balansgång mellan att "hålla i" den andra personen och att få den att släppa taget vid rätt tidpunkt. Att balansera mellan att tillsammans hitta känsla och förmåga att ta egna kliv framåt och förstå vad som i ord kan och ska förmedlas till den som blir hjälpt. En lyckad coachning är inte att ge goda råd och räkna med att mottagaren ska ta hela ansvaret för att orden ska landa på rätt sätt (och att jag som mottagare därmed ska ändra mitt beteende). Då blir coachning en matsedel och jag förstår att begreppet blir smutsigt.
Menyförslaget är således att förkasta, så även att servera en färdig maträtt. Något i mig måste få gro för att jag ska komma vidare. Något eller någon måste väcka min längtan efter min favoriträtt, hjälpa mig att skapa förutsättningar för att jag kan så och skörda ingredienserna, hjälpa mig att på egen hand gå hem och omsorgsfullt tillaga maten, smaksätta med färska kryddor och avnjuta den med ett gott vin. Det är en något annat. Det är det som är livet och det är svårt.
Och jag tror inte riktigt att vi kan ställa de kraven på en coach. Och är därför frågande till om lyckad coachning verkligen finns.
Ett rum
Jag längtar till platsen där vi möttes
Det fanns ingen väg dit
plötsligt var vi bara där
Jag har aldrig varit på en plats så innerligt
I ljuset
som letade sig ut genom sprickorna i våra masker
kisade vi mot varandra för första gången
Vi blev fria då
Platsen, rummet, mötet
blev till
för att hålla om oss
och berätta för oss
att det vilar ett ansvar
Ett ansvar för vad vi tar med oss in
allt som är sant i oss själva
Och vad vi måste stänga ute
det som kväver oss och rummets existens
Vi blir fria där
Vi blir till
i mötet med varandra
Jag undrar om vi nån gång kommer att mötas så igen
om vi hittar dit
om vi kan få vistas där
Vi kan aldrig bestämma det
Det fanns ingen väg dit
plötsligt var vi bara där
Jag har aldrig varit på en plats så innerligt
I ljuset
som letade sig ut genom sprickorna i våra masker
kisade vi mot varandra för första gången
Vi blev fria då
Platsen, rummet, mötet
blev till
för att hålla om oss
och berätta för oss
att det vilar ett ansvar
Ett ansvar för vad vi tar med oss in
allt som är sant i oss själva
Och vad vi måste stänga ute
det som kväver oss och rummets existens
Vi blir fria där
Vi blir till
i mötet med varandra
Jag undrar om vi nån gång kommer att mötas så igen
om vi hittar dit
om vi kan få vistas där
Vi kan aldrig bestämma det
Det står ingenstans något om att man ska lyssna till sitt inre
"Vi läser färre och färre böcker, samtidigt ska varenda en som ´upplevt´ något skriva en bok", skriver en bekant till mig i sin facebooklogg. Min första tanke är att det säger något om vilken egocentrisk värld vi lever i.
Jag noterar att dessa böcker handlar om de (ofta) 30-35 åriga författarnas uteliv, deras kroppar, deras relation till mat och om deras relationer. Jag undrar stilla om intentionen med att skriva en sån här bok är att ge läsaren en intressant upplevelse eller om de mest är ute efter att paketera och marknadsföra sig själva. Kanske är det både och.
Ett par dagar senare publicerar DN en artikel som delvis handlar om detta ("När egot tar examen"). Artikeln diskuterar unga människors obegränsade möjligheter att välja vad man vill göra i livet. I dag kan vi, enligt artikeln, inte bara bli vad vi vill, vi kan också paketera och marknadsföra oss själva som författarna jag nyss nämnt. Det står oss fritt att välja. Ingen annan än vi själva sätter gränsen för våra val. Men vi blir i samma stund också utlämnade med ett gigantiskt ansvar inför denna valfrihet. Ett ansvar som ingen annan kan bära åt oss och som kräver av oss att vi måste försöka hitta till och lyssna på vår inre röst. Och inte nog med det, när vi väl hittat den inre rösten ska vi också våga följa den. Det kräver mod.
För hur fasen ska vi kunna lyssna till oss själva och ingjuta mod att gå vår egen väg när sociala medier, vänner och bekanta redan verkar ha en klar och tydlig uppfattning om vilka vi är och hur våra liv ska se ut, ja till och med hur vi ska paketera och marknadsföra våra liv och oss själva? Vi behöver inte mer än ta upp våra iphones förrän vi får hintar om hur vi ska se ut och hur vi ska leva våra liv. Lyckliga, snygga och framgångsrika ska vi vara, allihop.
På facebook talar vi om för oss själva och andra vad som är comme il faut. Vi uppdaterar vår status för att bli sedda som vi vill bli sedda inte som de vi är. Det är få som trycker gilla när jag skrivit något filosofiskt i statusuppdateringsrutan men när jag checkar in på Noppe bar eller Riche - då går det bra att trycka på gilla-knappen minsann. Tryggt och bra.
Men inte någon skulle få positiv förstärkning om han eller hon vågar skriva om sin inre längtan och sin sanna intention på facebook. Varför står det ingenstans något om att man ska lyssna till sitt inre när det egentligen är det vi alla längtar efter och vill ha klart för oss?
Hur lång tid kommer det ta innan vi slutar gömma oss bakom sånt som vår uppväxt, historia, vänner, föräldrar och sociala medier säger är bäst, tryggast och mest comme il faut och istället öppet börja tala om vad vi verkligen vill med våra liv? Och kommer de sociala medierna att kunna fylla en funktioni en sådan värld där var och en har förmåga och tilltro till att gå sin egen väg? Kommer vi nånsin på facebook öppet kunna peppa varandra i våra svåra vägval? Och hur lång tid kommer det att dröja innan någon trycker på gilla-knappen när jag skriver att jag checkat in på divanen med boken "Bara detta liv".
Det är i det mellanmänskliga det händer
Veckans fundering: Varför är vi inte nöjda - vi som har allt?
Jag tänkte på det häromdan när jag och en väninna diskuterade livet i störta allmänhet. "Livet - det går i ett", sa hon. "Upp och äta, lämna på dagis. Jobba, träna, hämta på dagis, äta, läsa godnattsaga, titta på TV, sova, upp igen. Jag har fått allt jag önskat. Man - check, barn - check, hus - check. Jag borde vara lycklig. Och så är jag samtidigt liksom ´klar´. Som om det inte finns något mer. Jag står här med sorgen över att det är såhär och frågan om det ska vara så nu tills man blir gammal."
Jag blev provocerad av resonemanget. Som om hon tänker att livet är något man blir serverad. Som om allt är utstakat på förhand och som sen inte går att göra något åt; man blir tilldelad en partner och sen får man barn och det finns inga som helst möjligheter att själv ta kommandot. Som om det inte finns utrymme att längta efter annat som gör att man känner sig levande. Eller är det bara jag som inte kan föreställa mig hur det är att ha upplevt äktenskap och familj och sånt som de flesta ser som självklara ingredienser i ett liv och därmed borde förstå sorgen och inse att något nytt måste komma?
"Samtidigt finns det väl alla förutsättningar för att det är just då livet kan börja på riktigt", tyckte jag. När man liksom riggat för att på riktigt börja leva. Att man vill vara med barnen varenda sekund, följa deras utveckling och dela allt med dem.
Hon höll med. Visst skulle hon vilja att det var så. Men vad gör man när det dör istället? När alla gamla drömmar tar slut utan att det fylls på med nya. Och visst blir det förvirrande när själva livet gör att vi har allt utom just energi till det som är just livet.
"Måste vi hitta nya drömmar?", undrar hon. "Och hur gör vi för att själva livet inte ska hindra oss från att leva?"
Kanske drömmarna är nödvändiga för att vi ska kunna leva och överleva. Kanske måste vi också ha planer för våra liv för att det ska kännas mer spännande. Fast jag fattar inte varför vi alltid måste leta efter någonting annat när det är inom oss själva det händer. Och mellan varandra. I våra egna oändliga världar.
Vad händer i mötet med grannen? I barnens omedelbara lek. Med främlingen på bussen. Vad händer när två personers oändliga universum möts? Det oändliga och outtömliga varje person har inom sig. Och det ännu mer oändliga i mötet när två personers outtömliga världar kommer i kontakt med varandra. Det dubbelt oändligt oförutsägbara och spännande i varje enskilt mänskligt möte. Utan facit och med våra egna gränser som bestämmer vilken utgång mötet ska ta.
Då behöver vi inga karriärer eller prylar. Då behöver vi inte springa i våra ekorrhjul. Vi behöver inte ha planer och inte drömmar. Allt finns i det mellanmänskliga mötet. Men vi måste vara öppna för det och ansvara för gränserna vi sätter kring den oändlighet som bestämmer våra upplevelser.
Det gudomliga och version 2.0 eller vad det nu kan vara
Nu har jag vid två tillfällen på kort tid träffat på människor som helt oberoende av varandra surrat om samma sak nämligen det gudomliga. Jag gör ett nytt försök att försöka förstå. De här två menar att alla våra själar som har sin hemvist nånstans i universum får uppdrag eller läxor som ska utföras på jorden. Vi skickas hit, en del för första gången medan andra haft uppdrag tidigare. Om man inte klarar sitt uppdrag på sin "livstid", sumpar sig eller tar livet av sig blir man "tillbakaskickad" för ett nytt försök. "Gör om gör rätt", liksom.
"Det är inte säkert att man "återvänder" just när uppdraget är slut utan man får ibland leva klart tills man blir gammal. Man kan också genom meditation minnas vad man haft för tidigare liv", sa en av de här personerna. Hon hade varit hos en spåtant i Björklinge som berättat för henne att hon levt på 1700-talet. Den andra som upplevt något liknande gav mig sitt nummer till ytterligare en "expert" på området.
Och jag undrar förstås. Det blir ett gäng frågor. Vad det är för "läxa" jag har fått? Har jag levt tidigare eller är det första gången? Har jag också levt på 1700-talet? Hur har jag haft det och har jag träffat någon som haft uppdrag samtidigt som jag tidigare och där vi båda under nuvarande uppdrag hakar i varandra igen? Och kan det i så fall vara förklaringen till att man känner den här oförklarliga samhörigheten med någon som man "vet" inte har träffat tidigare?
Och jag undrar - hur kan de här två människorna säga sig veta att det är så här? Är det ett sätt att hitta en tröst när livet ibland blir för svårt att stå ut med. När orättvisorna blir förstora kanske det känns bra att tro att nästa liv ger en ny chans. Eller är det något de vet och känner och vågar bejaka som vi andra inte vågar tro och hoppas på?
Vi lever i naturvetenskapens tid. Det är så viktigt att allt som händer ska bevisas med olika formler och siffror och beräkningar och kan vi inte visa enligt våra mätmetoder så förkastar vi allt. Kanske att vi framtiden vågar lita mer på oss själva, våra känslor och intuitioner och inte hela tiden måste förlita oss på olika mätmetoder. Eller har vi hittat nya sätt att mäta även sånt här.
Och jag, jag måste ju givetvis bege mig till Björklinge.
"Det är inte säkert att man "återvänder" just när uppdraget är slut utan man får ibland leva klart tills man blir gammal. Man kan också genom meditation minnas vad man haft för tidigare liv", sa en av de här personerna. Hon hade varit hos en spåtant i Björklinge som berättat för henne att hon levt på 1700-talet. Den andra som upplevt något liknande gav mig sitt nummer till ytterligare en "expert" på området.
Och jag undrar förstås. Det blir ett gäng frågor. Vad det är för "läxa" jag har fått? Har jag levt tidigare eller är det första gången? Har jag också levt på 1700-talet? Hur har jag haft det och har jag träffat någon som haft uppdrag samtidigt som jag tidigare och där vi båda under nuvarande uppdrag hakar i varandra igen? Och kan det i så fall vara förklaringen till att man känner den här oförklarliga samhörigheten med någon som man "vet" inte har träffat tidigare?
Och jag undrar - hur kan de här två människorna säga sig veta att det är så här? Är det ett sätt att hitta en tröst när livet ibland blir för svårt att stå ut med. När orättvisorna blir förstora kanske det känns bra att tro att nästa liv ger en ny chans. Eller är det något de vet och känner och vågar bejaka som vi andra inte vågar tro och hoppas på?
Vi lever i naturvetenskapens tid. Det är så viktigt att allt som händer ska bevisas med olika formler och siffror och beräkningar och kan vi inte visa enligt våra mätmetoder så förkastar vi allt. Kanske att vi framtiden vågar lita mer på oss själva, våra känslor och intuitioner och inte hela tiden måste förlita oss på olika mätmetoder. Eller har vi hittat nya sätt att mäta även sånt här.
Och jag, jag måste ju givetvis bege mig till Björklinge.
Det behöver inte vara skönt att gå till frisören
”VA? Tycker du att det ska bli skönt att bli klippt?”, undrade L 10 år (medlem i min nya "vecko-familj") när jag berättade att jag äntligen hade tagit mig tid att ordna en tid hos frisören. Hon förstod inte alls att jag tyckte att det skulle kännas skönt att bara sitta och slappa ett par timmar medan någon tar hand om mitt hår.
Jag är dålig på att gå hos samma frisör i den här stan. Jag har gått till samma ställe de senaste gångerna men det är så långt mellan klippningarna så jag hinner glömma vem som tagit hand om mig. Jag ser i alla fall till att boka in mig på den trendigaste salongen. Och tänker att frisörerna är lite bättre på det stället. Lite dyrare men lite bättre.
”Det spelar ingen roll vem det är, bara det är någon erfaren”, sa jag i luren när jag bokade. En gång fick jag en elev och det blev inte bra.
Jag fick en som jag inte haft förut. Ingen elev men jag har inte sett henne här tidigare vad jag kan minnas.
”Jag arbetade i Huskvarna förut”, sa hon. ”Det funkade inte så bra där. Det var ju samma frisyrer. Samma kunder. Inget nytt. Ingen ville lära sig nya saker.”
Jag ser det framför mig. Som frisör i Huskvarna behöver man nog bara kunna göra en frisyr. Krullpermanent.
...eller som Rut i Änglagård, hon hade nog den genuina huskvarnafrisyren
”En frisör som inte passar in i Huskvarna”, tänkte jag. ”Det bådar gott.”
”Men så sökte jag detta”, fortsatte hon. ”Jag är ju inte så bra så jag trodde aldrig att jag skulle få det. Alla andra här är ju så duktiga. Men så sa de att jag kunde börja här.”
Fint.. Jag funderade över vad hon just sagt. Undrar om hon själv visste det. Hon kanske skulle spetsa till marknadsföringen av sig själv och salongen något innan hon sätter saxen i kundernas hår..?
”Slingning var det”, fortsatte hon. ”Då kör vi hätta. Var det länge sen du tvättade håret?”
”I går morse.” (Jag trodde att hätt-slingning dog ut någon gång tidigt 00-tal.)
”Är det inte vanligare med folie?”, undrade jag.
”Folie blir inte så snyggt. Jag får platta ditt hår med tång, då går det lättare att dra ut det. Har du gjort slingning med hätta förut?”.
”Ja, en gång”, sa jag. ”Och det blev inte bra.”
Inte den gången heller. Den gången blev det illgult och jättehemskt. Men det var i och för sig inte hättans fel. Det var min och frisörens urusla kommunikations. Det handlade det säkert om den gången jag blev klippt av en elev också. Och att hade helt fel förväntningar. Jag visste ju att det var en elev. Ändå hoppades jag på något annat.
Kommunikation är verkligen a och o i allt. Ser man inte till att vara överens om det man ska göra blir det inte bra. Men hur ska man veta om den andras bild av vad man ska göra är densamma som ens egna? Tänk bara – om man skulle be tre personer tänka på en bil, då skulle ju alla tre sitta med bilden av tre olika bilar på näthinnan. Hur lätt är det då att frisör och kund ska kunna veta att de kommit överens om en viss frisyr? Om de inte har den framför sig på bild förstås.
”Då får vi hoppas att det blir bra den här gången då”, sa hon. ”Gör det ont?”
Det slet förfärligt och jag kände mig lite yr av smärtan kombinerat med den varma hättan. Jag förstår att hätt-slingning håller på att dö ut. Jag undrade hur många gånger värre det är att föda barn och om jag kunde få ett glas vatten.
Samtidigt som frisören drog ut mitt hår ca en decimeter berättade hon att hennes dotter fötts med hjärtfel och var tvungen att gå igenom en riskfylld operation som väldigt liten:
”Hon var ju sydd både här och där. Det var ju ett stort ingrepp. Men redan någon dag efter operationen sprang hon omkring och lekte i korridoren. Det var ju inte bra egentligen och läkarna hade sagt till att hon absolut skulle hålla sig stilla. Såren kunde ju gå upp! Och så trillade hon och fick ta för sig med armarna.”
Nu kände jag att jag blev arg. Det är inte det att jag inte vill lyssna på när människor vill berätta om vad de varit med om, tvärtom. Men det här var verkligen inte vad jag tänkt mig. Jag gick till någon som skulle ta hand om mitt hår, lägga in det i små fina foliepaket, tvätta det, massera min hårbotten och sedan omsorgsfullt skölja håret i ljummet vatten. Istället var jag tvungen att stå ut med att mitt hår slits ut med en virknål ur pyttesmå hål på 90-talskt huskvarnamanér och bli serverad en bokstavligt talat upprivande historia av en korkad förälder som inte kan hålla sin unge i schack efter ett riskfyllt ingrepp. Det var så omsorgslöst det kunde vara, på alla sätt.
Dessutom var jag verkligen jätteyr nu och tänkte på min dramatiska operation i somras. Och då låg jag ju ändå ner. Ju mer man tänker på att man ska svimma, desto lättare svimmar man. Jag tog ett djupt andetag. Sen blev jag lämnad ifred med en skvallertidning under värmemaskinen och mitt efterlängtade vatten. Allt kändes lite bättre och det blev en fin blond nyans i mitt hår. Jag var nöjd trots att det snarare känts som en hårförlängning än en klippning.
När jag kom hem sa jag till L att jag nu helt och hållet förstår hennes skepticism. Det behöver inte vara skönt att gå till frisören. Förväntningar och kommunikation är verkligen a och o.
Jag är dålig på att gå hos samma frisör i den här stan. Jag har gått till samma ställe de senaste gångerna men det är så långt mellan klippningarna så jag hinner glömma vem som tagit hand om mig. Jag ser i alla fall till att boka in mig på den trendigaste salongen. Och tänker att frisörerna är lite bättre på det stället. Lite dyrare men lite bättre.
”Det spelar ingen roll vem det är, bara det är någon erfaren”, sa jag i luren när jag bokade. En gång fick jag en elev och det blev inte bra.
Jag fick en som jag inte haft förut. Ingen elev men jag har inte sett henne här tidigare vad jag kan minnas.
”Jag arbetade i Huskvarna förut”, sa hon. ”Det funkade inte så bra där. Det var ju samma frisyrer. Samma kunder. Inget nytt. Ingen ville lära sig nya saker.”
Jag ser det framför mig. Som frisör i Huskvarna behöver man nog bara kunna göra en frisyr. Krullpermanent.
...eller som Rut i Änglagård, hon hade nog den genuina huskvarnafrisyren”En frisör som inte passar in i Huskvarna”, tänkte jag. ”Det bådar gott.”
”Men så sökte jag detta”, fortsatte hon. ”Jag är ju inte så bra så jag trodde aldrig att jag skulle få det. Alla andra här är ju så duktiga. Men så sa de att jag kunde börja här.”
Fint.. Jag funderade över vad hon just sagt. Undrar om hon själv visste det. Hon kanske skulle spetsa till marknadsföringen av sig själv och salongen något innan hon sätter saxen i kundernas hår..?
”Slingning var det”, fortsatte hon. ”Då kör vi hätta. Var det länge sen du tvättade håret?”
”I går morse.” (Jag trodde att hätt-slingning dog ut någon gång tidigt 00-tal.)
”Är det inte vanligare med folie?”, undrade jag.
”Folie blir inte så snyggt. Jag får platta ditt hår med tång, då går det lättare att dra ut det. Har du gjort slingning med hätta förut?”.
”Ja, en gång”, sa jag. ”Och det blev inte bra.”
Inte den gången heller. Den gången blev det illgult och jättehemskt. Men det var i och för sig inte hättans fel. Det var min och frisörens urusla kommunikations. Det handlade det säkert om den gången jag blev klippt av en elev också. Och att hade helt fel förväntningar. Jag visste ju att det var en elev. Ändå hoppades jag på något annat.
Kommunikation är verkligen a och o i allt. Ser man inte till att vara överens om det man ska göra blir det inte bra. Men hur ska man veta om den andras bild av vad man ska göra är densamma som ens egna? Tänk bara – om man skulle be tre personer tänka på en bil, då skulle ju alla tre sitta med bilden av tre olika bilar på näthinnan. Hur lätt är det då att frisör och kund ska kunna veta att de kommit överens om en viss frisyr? Om de inte har den framför sig på bild förstås.
”Då får vi hoppas att det blir bra den här gången då”, sa hon. ”Gör det ont?”
Det slet förfärligt och jag kände mig lite yr av smärtan kombinerat med den varma hättan. Jag förstår att hätt-slingning håller på att dö ut. Jag undrade hur många gånger värre det är att föda barn och om jag kunde få ett glas vatten.
Samtidigt som frisören drog ut mitt hår ca en decimeter berättade hon att hennes dotter fötts med hjärtfel och var tvungen att gå igenom en riskfylld operation som väldigt liten:
”Hon var ju sydd både här och där. Det var ju ett stort ingrepp. Men redan någon dag efter operationen sprang hon omkring och lekte i korridoren. Det var ju inte bra egentligen och läkarna hade sagt till att hon absolut skulle hålla sig stilla. Såren kunde ju gå upp! Och så trillade hon och fick ta för sig med armarna.”
Nu kände jag att jag blev arg. Det är inte det att jag inte vill lyssna på när människor vill berätta om vad de varit med om, tvärtom. Men det här var verkligen inte vad jag tänkt mig. Jag gick till någon som skulle ta hand om mitt hår, lägga in det i små fina foliepaket, tvätta det, massera min hårbotten och sedan omsorgsfullt skölja håret i ljummet vatten. Istället var jag tvungen att stå ut med att mitt hår slits ut med en virknål ur pyttesmå hål på 90-talskt huskvarnamanér och bli serverad en bokstavligt talat upprivande historia av en korkad förälder som inte kan hålla sin unge i schack efter ett riskfyllt ingrepp. Det var så omsorgslöst det kunde vara, på alla sätt.
Dessutom var jag verkligen jätteyr nu och tänkte på min dramatiska operation i somras. Och då låg jag ju ändå ner. Ju mer man tänker på att man ska svimma, desto lättare svimmar man. Jag tog ett djupt andetag. Sen blev jag lämnad ifred med en skvallertidning under värmemaskinen och mitt efterlängtade vatten. Allt kändes lite bättre och det blev en fin blond nyans i mitt hår. Jag var nöjd trots att det snarare känts som en hårförlängning än en klippning.
När jag kom hem sa jag till L att jag nu helt och hållet förstår hennes skepticism. Det behöver inte vara skönt att gå till frisören. Förväntningar och kommunikation är verkligen a och o.
En injektion oxytocin och ett glas rött tack!
Vi lever inte som vi lär. Det är bara att konstatera efter att ha varit på en endagsföreläsning i stress och förändring. Det absurda var att både jag och min kollega var alldeles för stressade för att egentligen sitta där: Men vi gjorde vårt bästa för att vara närvarande. Tur för ibland är det svårt att stanna upp och se viket ekorrhjul vi ibland är inne i.
Vi fick höra talas om prestationsprinsessor. Dem som strävar efter det perfekta. Dem som tror att om jag bara hjälper andra eller är duktig, då - då duger jag. Dem som hela tiden försöker lite mer. Inte för att de känner sig älskade för vilka de är. Det vet de inget om. Prestationsprinsessorna backar inte ur hopplösa situationer och därför ligger de i farozonen för utbrändhet (som i all sin enkelhet definierades som att belastningarna är större än resurserna).
De flesta som söker för utmattningssymptom i dag är kvinnor i 35-40-årsåldern. Det är tydligen något nytt fenomen. Men jag tycker inte alls det verkar konstigt. Det är mellanchefernas ålder. Dem som har krav både uppifrån och nedifrån. Hemifrån. Utifrån. Tillgänglighetskrav. Sociala mediers krav. All information, alla val, alla intryck. Resorna. Landskapen som svischar förbi utanför fönstret. Om en timme är jag i Stockholm, ikväll är jag hemma igen. Nya miljöer. Ensamheten. Så många kontakter, så få riktiga vänner. Så lite tid att umgås. När fick jag närhet senast? När ska jag få tid över att komma i kontakt med mina känslor?
Recept på livsglädje:
- Delaktighet
- Inflytande
- Engagemang
- Möjlighet att säga ifrån
- Mental och psykisk balans
- Fokus
- Trygghet
- Socialt stöd
- Mening och tillit
- Självkänsla
- Goda livsvanor
Receptet kom från en annan föreläsare som är läkare och ofta får frågan om hon kan skriva ut recept på livsglädje. "Jag brukar säga nej", sa hon. "Eftersom jag vet att en tredjedel av alla recept inte löses in."
För att visa på motsatsen till det komplexa och kravfyllda samhälle vi lever i idag tog föreläsaren från veckan upp de så kallade klosterreglerna:
"Dygnet på klostret delas upp i tre delar: En tredjedel sömn, en tredjedel yttre aktivitet och en tredjedel inre aktivitet (dvs meditation)."
Det låter så sunt. Och så självklart för att man ska må bra. Och lite tråkigt, viskar en liten djävul i mitt öra. Till försvar
Varför väljer vi att rikta in våra liv på ett helt annat sätt än denna sunda klosterlivsstil när vi vet hur hotande vårt samhälle verkar vara för oss? Är det vår rädsla för att stå utanför och vår önskan att passa in som gör att vi tar risken? De prestigefyllda jobben i vårt samhälle är inte de som bygger på att man tar det lugnt och hittar balansen. Det har till och med blivit lite coolt att säga att man har extreeeemt mycket att göra och inte riktigt ok att säga att det är lugnt när det är lugnt. Dem som sätter ner foten och inte gillar läget har "förlorat" - de är inte tillräckligt starka.
Vad leder det till i förlängningen om vi är så här lättlurade av att haka på stress och utmattningsvågen? Eller är detta just nu bara en trend? Kommer trenden vara annorlunda om ett antal år? Är det inne att vara i klostertänket 2025? Eller kommer det hela att trappas upp? Den som har flest bollar i luften med minsta antalet resurser vinner?
Vi kör lite mindfulness för det låter ju trendigt och nytt. Trots att det funnits sen klostertiden. Skillnaden är att vi lägger till mindfullnessen utöver det vanliga livet inte som en integrerad del av det. Som att både ha kakan och äta den. Fast vi inte riktigt förstått.
Vi kanske kommer på fler quickfixvarianter än att öva på att leva i nuet en halvtimme om dan. Kanske blir oxytocininjektioner ersättningsmedel för den dos våra husdjur skulle ge oss genom lite gos. Eller som tröst när vi inte hinner investera tid på att hitta en person som kan ge oss beröring. En spruta oxytocin och ett glas rött tack! Kanske blir det en kompletterande tröst när vi sitter där allt mer ensamma framför facebook.
Och så ska livet rulla vidare som tidigare.
Det måste ju finnas människor som väljer att inte leva ett liv i balansgång mellan resurser och belastningar. Vilka är det? De som valt att inte bli som prestationsprinsessorna. De som vet att de är älskade för sin egen skull, kan älska sig själva och besvara sin egen kärlek. De som är lyckligt lottade med både insikt om och resurser för att skapa sin egen oas och gå sin egen väg. Eller är det kanske personer som återhämtat sig från en utbrändhet och som fått respekt för att det inte är något att leka med. Jag vill möta dem och höra vad de har att säga.
Just nu känns det ibland som om samhället idag består av ett gäng rökare som fortsätter röka trots att våra män/fruar dött i kol.
Vi fick höra talas om prestationsprinsessor. Dem som strävar efter det perfekta. Dem som tror att om jag bara hjälper andra eller är duktig, då - då duger jag. Dem som hela tiden försöker lite mer. Inte för att de känner sig älskade för vilka de är. Det vet de inget om. Prestationsprinsessorna backar inte ur hopplösa situationer och därför ligger de i farozonen för utbrändhet (som i all sin enkelhet definierades som att belastningarna är större än resurserna).
De flesta som söker för utmattningssymptom i dag är kvinnor i 35-40-årsåldern. Det är tydligen något nytt fenomen. Men jag tycker inte alls det verkar konstigt. Det är mellanchefernas ålder. Dem som har krav både uppifrån och nedifrån. Hemifrån. Utifrån. Tillgänglighetskrav. Sociala mediers krav. All information, alla val, alla intryck. Resorna. Landskapen som svischar förbi utanför fönstret. Om en timme är jag i Stockholm, ikväll är jag hemma igen. Nya miljöer. Ensamheten. Så många kontakter, så få riktiga vänner. Så lite tid att umgås. När fick jag närhet senast? När ska jag få tid över att komma i kontakt med mina känslor?
Recept på livsglädje:
- Delaktighet
- Inflytande
- Engagemang
- Möjlighet att säga ifrån
- Mental och psykisk balans
- Fokus
- Trygghet
- Socialt stöd
- Mening och tillit
- Självkänsla
- Goda livsvanor
Receptet kom från en annan föreläsare som är läkare och ofta får frågan om hon kan skriva ut recept på livsglädje. "Jag brukar säga nej", sa hon. "Eftersom jag vet att en tredjedel av alla recept inte löses in."
För att visa på motsatsen till det komplexa och kravfyllda samhälle vi lever i idag tog föreläsaren från veckan upp de så kallade klosterreglerna:
"Dygnet på klostret delas upp i tre delar: En tredjedel sömn, en tredjedel yttre aktivitet och en tredjedel inre aktivitet (dvs meditation)."
Det låter så sunt. Och så självklart för att man ska må bra. Och lite tråkigt, viskar en liten djävul i mitt öra. Till försvar
Varför väljer vi att rikta in våra liv på ett helt annat sätt än denna sunda klosterlivsstil när vi vet hur hotande vårt samhälle verkar vara för oss? Är det vår rädsla för att stå utanför och vår önskan att passa in som gör att vi tar risken? De prestigefyllda jobben i vårt samhälle är inte de som bygger på att man tar det lugnt och hittar balansen. Det har till och med blivit lite coolt att säga att man har extreeeemt mycket att göra och inte riktigt ok att säga att det är lugnt när det är lugnt. Dem som sätter ner foten och inte gillar läget har "förlorat" - de är inte tillräckligt starka.
Vad leder det till i förlängningen om vi är så här lättlurade av att haka på stress och utmattningsvågen? Eller är detta just nu bara en trend? Kommer trenden vara annorlunda om ett antal år? Är det inne att vara i klostertänket 2025? Eller kommer det hela att trappas upp? Den som har flest bollar i luften med minsta antalet resurser vinner?
Vi kör lite mindfulness för det låter ju trendigt och nytt. Trots att det funnits sen klostertiden. Skillnaden är att vi lägger till mindfullnessen utöver det vanliga livet inte som en integrerad del av det. Som att både ha kakan och äta den. Fast vi inte riktigt förstått.
Vi kanske kommer på fler quickfixvarianter än att öva på att leva i nuet en halvtimme om dan. Kanske blir oxytocininjektioner ersättningsmedel för den dos våra husdjur skulle ge oss genom lite gos. Eller som tröst när vi inte hinner investera tid på att hitta en person som kan ge oss beröring. En spruta oxytocin och ett glas rött tack! Kanske blir det en kompletterande tröst när vi sitter där allt mer ensamma framför facebook.
Och så ska livet rulla vidare som tidigare.
Det måste ju finnas människor som väljer att inte leva ett liv i balansgång mellan resurser och belastningar. Vilka är det? De som valt att inte bli som prestationsprinsessorna. De som vet att de är älskade för sin egen skull, kan älska sig själva och besvara sin egen kärlek. De som är lyckligt lottade med både insikt om och resurser för att skapa sin egen oas och gå sin egen väg. Eller är det kanske personer som återhämtat sig från en utbrändhet och som fått respekt för att det inte är något att leka med. Jag vill möta dem och höra vad de har att säga.
Just nu känns det ibland som om samhället idag består av ett gäng rökare som fortsätter röka trots att våra män/fruar dött i kol.
Hur gör man i den här världen?
Vart tog januari vägen? När jag tänker tillbaka känns det mest som att jag har ägnat mig åt att förstå hur jag ska klara mig så bra som möjligt i min värld som jag mer och mer sugs in i och blir en del av. Med eller mot min vilja. Och jag letar ständigt efter strategier att förhålla mig till allt som sker.
Förra veckan hade vi verksamhetsplanering med fokus på hur vi ska förbättra våra rutiner. Första uppgiften var att tänka ut och skriva ner på post-it-lappar vilka rutiner som fungerar och inte fungerar. Jag hade svårt. Har jag några rutiner överhuvudtaget i mitt jobb där en dag inte är den andra lik? Jo det måste jag väl ha. Bara det att de skiljer sig åt från de andras, inte lika handfasta. Vad har jag gemensamt med dem? De som jobbat här i tjugo år. Vilka rutiner har de som jag kanske också borde ha?
Det blev ganska tydligt för mig, det som är en enda jätterutin och som är helt självklara för de andra men som jag fortfarande stångas med. Kulturen.
"HUR GÖR MAN I DEN HÄR VÄRLDEN?", skrev jag med stora bokstäver på en av mina lappar.
Just senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt för mig att det inte räcker med ödmjukhet och att lyssna på folk för att nå framgång. Jag måste kunna spelreglerna också.
Exempel. Förra fredagen hade jag externt möte med ett gäng människor från delar av vår organisation. Vi skulle äta lunch på en restaurant i en stor fin domstolsbyggnad och jag hade beställt ett eget rum för oss. När vi väl kom in i det pampiga lunchrummet med stenväggar och valv och skulle slå oss ner kring det stora runda bordet var det inte dukat.
"Varför är det inte dukat?" - utbrast någon i mitt projekt. "Du har väl inte beställt bricklunch?"
Bricklunch lät just nu som det mest katastrofala som någonsin kunde inträffa. Som ett straff någon får som har gjort något väldigt dåligt. Jo, jag hade beställt bricklunch.
När jag bokade rummet (väldigt nöjd över min fina framförhållning för flera veckor sedan) och fick frågan om maten skulle serveras i rummet eller om vi skulle hämta själva (sk bricklunch) hade jag resonerat som så:
1. Går man och hämtar själv får man välja mellan olika maträtter, sitter man kvar blir det bara ett alternativ. Chansen är alltså större att alla får vad de vill ha om man går och hämtar.
2. Bricklunch är billigare. Eftersom jag ofta tänker på hur min käre far går igång när diskussionen om hur skattebetalarnas pengar används och att jag ofta präktigt nog väljer att resa andra klass när jag reser i jobbet var detta heller inga konstigheter för mig.
Men så resonerade tydligen inte de här mötesdeltagarna. Att beställa bricklunch är tydligen förbjudet i "den här världen". Det är kränkande och de känner sig mindre värda då. Man gör det bara inte.
"Jojo, det märks ju att ni satsar på oss..", fick jag höra.
Jag höll god min, sa inget om mina argument och lovade att nästa gång vi ses blir det inget på bricka. Feg som jag är.
När jag kom hem till min planeringsdag berättade jag om min "tabbe". De flesta förtstod inte problemet och tyckte verkligen att jag gjort bort mig. Det är klart att de förstår varför de här människorna blev så upprörda! Ett fåtal höjde på ögonbrynen. Och det är det som blir så tydligt med kulturen. Är du med eller inte? Ni som läser detta och inte tillhör "den här världen" tycker antagligen att det jag berättat är ganska absurt. För er som är en del är det en självklarhet.
Men men. Jag kör på ett tag till. Det är ju lärorikt och spännande. Dock önskvärt med någon typ av manual för hur man gör i den här världen...
Förra veckan hade vi verksamhetsplanering med fokus på hur vi ska förbättra våra rutiner. Första uppgiften var att tänka ut och skriva ner på post-it-lappar vilka rutiner som fungerar och inte fungerar. Jag hade svårt. Har jag några rutiner överhuvudtaget i mitt jobb där en dag inte är den andra lik? Jo det måste jag väl ha. Bara det att de skiljer sig åt från de andras, inte lika handfasta. Vad har jag gemensamt med dem? De som jobbat här i tjugo år. Vilka rutiner har de som jag kanske också borde ha?
Det blev ganska tydligt för mig, det som är en enda jätterutin och som är helt självklara för de andra men som jag fortfarande stångas med. Kulturen.
"HUR GÖR MAN I DEN HÄR VÄRLDEN?", skrev jag med stora bokstäver på en av mina lappar.
Just senaste veckorna har det blivit väldigt tydligt för mig att det inte räcker med ödmjukhet och att lyssna på folk för att nå framgång. Jag måste kunna spelreglerna också.
Exempel. Förra fredagen hade jag externt möte med ett gäng människor från delar av vår organisation. Vi skulle äta lunch på en restaurant i en stor fin domstolsbyggnad och jag hade beställt ett eget rum för oss. När vi väl kom in i det pampiga lunchrummet med stenväggar och valv och skulle slå oss ner kring det stora runda bordet var det inte dukat.
"Varför är det inte dukat?" - utbrast någon i mitt projekt. "Du har väl inte beställt bricklunch?"
Bricklunch lät just nu som det mest katastrofala som någonsin kunde inträffa. Som ett straff någon får som har gjort något väldigt dåligt. Jo, jag hade beställt bricklunch.
När jag bokade rummet (väldigt nöjd över min fina framförhållning för flera veckor sedan) och fick frågan om maten skulle serveras i rummet eller om vi skulle hämta själva (sk bricklunch) hade jag resonerat som så:
1. Går man och hämtar själv får man välja mellan olika maträtter, sitter man kvar blir det bara ett alternativ. Chansen är alltså större att alla får vad de vill ha om man går och hämtar.
2. Bricklunch är billigare. Eftersom jag ofta tänker på hur min käre far går igång när diskussionen om hur skattebetalarnas pengar används och att jag ofta präktigt nog väljer att resa andra klass när jag reser i jobbet var detta heller inga konstigheter för mig.
Men så resonerade tydligen inte de här mötesdeltagarna. Att beställa bricklunch är tydligen förbjudet i "den här världen". Det är kränkande och de känner sig mindre värda då. Man gör det bara inte.
"Jojo, det märks ju att ni satsar på oss..", fick jag höra.
Jag höll god min, sa inget om mina argument och lovade att nästa gång vi ses blir det inget på bricka. Feg som jag är.
När jag kom hem till min planeringsdag berättade jag om min "tabbe". De flesta förtstod inte problemet och tyckte verkligen att jag gjort bort mig. Det är klart att de förstår varför de här människorna blev så upprörda! Ett fåtal höjde på ögonbrynen. Och det är det som blir så tydligt med kulturen. Är du med eller inte? Ni som läser detta och inte tillhör "den här världen" tycker antagligen att det jag berättat är ganska absurt. För er som är en del är det en självklarhet.
Men men. Jag kör på ett tag till. Det är ju lärorikt och spännande. Dock önskvärt med någon typ av manual för hur man gör i den här världen...
Det gudomliga. Och om Gud finns med i bilden
Det gudomliga, vad är det? Är det samma som att ha kontakt med Gud? Om det nu finns någon. Har det med tro att göra? Kan vem som helst uppleva det gudomliga och finns det i så fall ett språk för att beskriva det?
När jag gick Steg1 var det första gången jag hörde talas om det gudomliga. Men jag fattade aldrig. Nu blev det på tapeten igen när jag satt och fikade med min barndomskompis Olla som jag inte träffat på evigheter.
Vi pratade om en man jag träffat på en fest som sagt att han bott på gatan i flera år som ung. Han hade rotat i sopor efter mat för att överleva. Och sovit i trappuppgångar.
"Sen en dag mötte jag Gud på ett studenthustak i Uppsala", sa han, när vi stod där bland snittar och bag-in-boxar. "Det var som att gå runt och bära på en enormt stor och tung ryggsäck och plötsligt var tyngden över axlarna borta. Helt oförklarligt."
Efter den dagen hade han fått drivkraft att starta ett bolag och tjäna ruskigt mycket pengar. Han började engagera sig kyrkligt och skänkte stora summor pengar till välgörenhet. Jag glömmer nog aldrig den där festen som jag från början trodde verkade vara en tävling i yta och jag stod och gnällde över kyrkorna i Huskvarna och min korta karriär som pingstvän, men som sedan slutade med att snubben och jag bestämde att vi ska åka till Kuba tillsammans.
Rätt åt mig när det gäller mina åsikter om det kyrkliga Huskvarna. Men inte för att det gjorde mig mindre förvirrad i mina försök att förstå vad gudomlighet är. Jag har tänkt att gudomlighet kanske istället har någonting med självförverkligande eller att hitta sig själv att göra. Men de bilder jag går omkring med stämmer alltför sällan överens med andras.
"Kommer jag aldrig kunna förstå vad gudomlighet är?", frågade jag. "Måste man ha träffat Gud för att fatta det?"
"Jo det kan du", sa Olla. "Gudomlighet är inte Gud i sig. Gudomligheten finns i oss alla. Och utanför oss."
Dalai, han verkar så trevlig.
Jag fattade inte mycket av detta. Men jag fick på nytt bilder i huvudet. I sig själv och utanför? Det kanske är gudomligheten som är det där oförklarliga man kan uppleva när man är tillsammans med andra i något man verkligen tycker om. Alla i sin passion. Samma passion. Samlade på ett ställe. Som att sjunga i en gigantisk kör. Det är som om man upplever något större än det man faktiskt åstadkommer. En slags mervärdeskänsla. Samtidigt räcker det inte med att bara stå tyst där mitt i kören utan varje persons enskilda insats krävs för att var och en också ska uppleva storheten.
"Vi är alla en del i helheten", fortsatte O.
"Det finns ett större uppdrag för oss längre fram. Men vi ska inte veta vad det är och kommer aldrig få veta det heller. Och det måste vi lära oss att stå ut med. Det är det som är det gudomliga."
Uppdrag och gudomlighet? Kanske är det meningen att vi ska kunna känna mervärdeskänslan - det vi gör med andra. Och vad vi kan åstadkomma när vi gör något passionerat. För att vi ska förstå vad vi faktiskt kan åstadkomma. Och för att vi ska samla kraft och inspiration för vårt framtida jätteuppdrag. Det uppdrag som är så svårt att det kräver av oss att vi brinner för det. Jag vill så gärna köpa det där om att det är någon mening med att vi ska känna så mycket, att det är för vårt eldprovs skull. Varför har vi annars har fått den förmågan som gör att vi kan känna sån passion?
"Vi har ett stort uppdrag. Men vi har även gudomlighet inom oss", fortsatte O. "Det är vår egen gudomlighet som vi kan påverka. Med den menas vår skyldighet att inse att vi faktiskt kan göra vad vi vill av våra liv och också förverkliga det. Det är vi själva som sätter gränserna för vad vi gör med våra liv. Man kan inte sitta och skylla på det ena och det andra och vara ett offer om man egentligen är frisk och har möjlighet att ta tag i sig själv. Det finns människor som varit riktigt utslagna som insett att de kan ta makten över sig själva och lyckas riktigt bra.
Och så har vi gudomligheten som ligger utanför oss själva - den som vi inte kan påverka. Det finns saker som vi inte kan göra något åt och det måste vi acceptera."
"Ok, då har vi har något som kallas gudomlighet och det har med vår egen kraft och omvärldens att göra. Om det heter gudomlighet måste ju Gud finnas med i bilden. Finns Gud?", undrade jag.
Om nu Gud faktiskt finns har jag nog inte mött honom eller henne. Och det verkar nästan bara som om det är personer i den djupaste misär som träffat honom. Jag har aldrig hört något om någon glad sprätt i samhällets toppskikt som varit med om någon sådan situation som mannen på taket.
Kanske är det just för att de som är så långt nere i träsket måste få en extra dos gudomlighet. De måste få en vitamininjektion för att de verkligen ska orka förändra sina liv. Kanske är Gud i så fall till för just dem som har det värst och ger dem extra kraft. Och det är väl bra i så fall.
"Jag tror inte på Gud", sa Olla. Men om man får tro Dalai Lama så är människans uppgift här i världen endast en och det är att hjälpa andra människor."
Jag tänkte på mannen på festen som mött Gud där på taket. Att han blev han givmild à la Lama. Att han vågade tro på sig själv och hitta sin drivkraft. Hur han blev av med sin ryggsäck. Fick han en gudomlighetsinjektion eller hur kunde han helt plötsligt hitta sin styrka att ta makten över sitt liv?
Och så funderade jag över min egen gudomlighet. Att jag faktiskt vet vad jag vill och att det egenligen är ganska små hinder för att jag ska kunna uppnå det. Om man jämför. Och att det lyckligtvis har något med att hjälpa andra att göra. Vad fattigt livet skulle kännas annars.
Men det svåraste kanske ändå är att acceptera att jag inte får veta hur det går med gudomligheten utanför oss själva, det större uppdraget och att en del faktiskt är oförklarligt.
När jag gick Steg1 var det första gången jag hörde talas om det gudomliga. Men jag fattade aldrig. Nu blev det på tapeten igen när jag satt och fikade med min barndomskompis Olla som jag inte träffat på evigheter.
Vi pratade om en man jag träffat på en fest som sagt att han bott på gatan i flera år som ung. Han hade rotat i sopor efter mat för att överleva. Och sovit i trappuppgångar.
"Sen en dag mötte jag Gud på ett studenthustak i Uppsala", sa han, när vi stod där bland snittar och bag-in-boxar. "Det var som att gå runt och bära på en enormt stor och tung ryggsäck och plötsligt var tyngden över axlarna borta. Helt oförklarligt."
Efter den dagen hade han fått drivkraft att starta ett bolag och tjäna ruskigt mycket pengar. Han började engagera sig kyrkligt och skänkte stora summor pengar till välgörenhet. Jag glömmer nog aldrig den där festen som jag från början trodde verkade vara en tävling i yta och jag stod och gnällde över kyrkorna i Huskvarna och min korta karriär som pingstvän, men som sedan slutade med att snubben och jag bestämde att vi ska åka till Kuba tillsammans.
Rätt åt mig när det gäller mina åsikter om det kyrkliga Huskvarna. Men inte för att det gjorde mig mindre förvirrad i mina försök att förstå vad gudomlighet är. Jag har tänkt att gudomlighet kanske istället har någonting med självförverkligande eller att hitta sig själv att göra. Men de bilder jag går omkring med stämmer alltför sällan överens med andras.
"Kommer jag aldrig kunna förstå vad gudomlighet är?", frågade jag. "Måste man ha träffat Gud för att fatta det?"
"Jo det kan du", sa Olla. "Gudomlighet är inte Gud i sig. Gudomligheten finns i oss alla. Och utanför oss."
Dalai, han verkar så trevlig.Jag fattade inte mycket av detta. Men jag fick på nytt bilder i huvudet. I sig själv och utanför? Det kanske är gudomligheten som är det där oförklarliga man kan uppleva när man är tillsammans med andra i något man verkligen tycker om. Alla i sin passion. Samma passion. Samlade på ett ställe. Som att sjunga i en gigantisk kör. Det är som om man upplever något större än det man faktiskt åstadkommer. En slags mervärdeskänsla. Samtidigt räcker det inte med att bara stå tyst där mitt i kören utan varje persons enskilda insats krävs för att var och en också ska uppleva storheten.
"Vi är alla en del i helheten", fortsatte O.
"Det finns ett större uppdrag för oss längre fram. Men vi ska inte veta vad det är och kommer aldrig få veta det heller. Och det måste vi lära oss att stå ut med. Det är det som är det gudomliga."
Uppdrag och gudomlighet? Kanske är det meningen att vi ska kunna känna mervärdeskänslan - det vi gör med andra. Och vad vi kan åstadkomma när vi gör något passionerat. För att vi ska förstå vad vi faktiskt kan åstadkomma. Och för att vi ska samla kraft och inspiration för vårt framtida jätteuppdrag. Det uppdrag som är så svårt att det kräver av oss att vi brinner för det. Jag vill så gärna köpa det där om att det är någon mening med att vi ska känna så mycket, att det är för vårt eldprovs skull. Varför har vi annars har fått den förmågan som gör att vi kan känna sån passion?
"Vi har ett stort uppdrag. Men vi har även gudomlighet inom oss", fortsatte O. "Det är vår egen gudomlighet som vi kan påverka. Med den menas vår skyldighet att inse att vi faktiskt kan göra vad vi vill av våra liv och också förverkliga det. Det är vi själva som sätter gränserna för vad vi gör med våra liv. Man kan inte sitta och skylla på det ena och det andra och vara ett offer om man egentligen är frisk och har möjlighet att ta tag i sig själv. Det finns människor som varit riktigt utslagna som insett att de kan ta makten över sig själva och lyckas riktigt bra.
Och så har vi gudomligheten som ligger utanför oss själva - den som vi inte kan påverka. Det finns saker som vi inte kan göra något åt och det måste vi acceptera."
"Ok, då har vi har något som kallas gudomlighet och det har med vår egen kraft och omvärldens att göra. Om det heter gudomlighet måste ju Gud finnas med i bilden. Finns Gud?", undrade jag.
Om nu Gud faktiskt finns har jag nog inte mött honom eller henne. Och det verkar nästan bara som om det är personer i den djupaste misär som träffat honom. Jag har aldrig hört något om någon glad sprätt i samhällets toppskikt som varit med om någon sådan situation som mannen på taket.
Kanske är det just för att de som är så långt nere i träsket måste få en extra dos gudomlighet. De måste få en vitamininjektion för att de verkligen ska orka förändra sina liv. Kanske är Gud i så fall till för just dem som har det värst och ger dem extra kraft. Och det är väl bra i så fall.
"Jag tror inte på Gud", sa Olla. Men om man får tro Dalai Lama så är människans uppgift här i världen endast en och det är att hjälpa andra människor."
Jag tänkte på mannen på festen som mött Gud där på taket. Att han blev han givmild à la Lama. Att han vågade tro på sig själv och hitta sin drivkraft. Hur han blev av med sin ryggsäck. Fick han en gudomlighetsinjektion eller hur kunde han helt plötsligt hitta sin styrka att ta makten över sitt liv?
Och så funderade jag över min egen gudomlighet. Att jag faktiskt vet vad jag vill och att det egenligen är ganska små hinder för att jag ska kunna uppnå det. Om man jämför. Och att det lyckligtvis har något med att hjälpa andra att göra. Vad fattigt livet skulle kännas annars.
Men det svåraste kanske ändå är att acceptera att jag inte får veta hur det går med gudomligheten utanför oss själva, det större uppdraget och att en del faktiskt är oförklarligt.
Bloggåret 2011, lättja och konsten att fånga upp sig själv
Jag har varit borta från bloggen. Länge. Jag vet. Och har säkert tappat läsare bara för det. Jag har försökt grunna på varför jag nog faktiskt "hållit mig borta". För det första tänker jag att det har att göra med att jag har varit inne i något som inte är jag. För att kunna stå ut med att hålla på med något som inte är jag så måste jag distansera mig från mig själv och då går det ju automatiskt inte alls bra att skriva. För det är då om något jag kommer i kontakt med mig själv.
Men igår släppte det. Någon typ av känslostorm kom över mig och det var som om jag såg mig själv igen. Det var helt coolt och började med att chefen tröstande la sin sjal om mina axlar när jag otippat (jag har faktiskt inte visat den känslossamma sidan för någon på jobbet tidigare) bröt ihop vid hennes mötesbord. Jag fick så fina och tröstande ord. Och hon sa dem på ett speciellt sätt och som jag inte är bortskämd med att höra i den värld där man hela tiden får räkna med att om man inte hör något så är allt bra. Hon sa att jag var en häftig person. Och det var som om det stärkte mig särskilt mycket. Just eftersom det faktiskt inte spelar någon roll om mina projekt blir fiaskon eller inte. Det handlade inte om att jag är det jag gör. Det handlade inte om mina arbetsprestationer. Det handlade om mig. Och den jag blivit. Att oavsett vad jag gör så är jag bra för att jag är en "häftig person".
Efter det har jag liksom kommit in i något "jag-måste-bara-säga-hur-underbar-du-är-grej" till folk. Jag började maila vänner som jag inte haft kontakt med på åratal och berättade för dem hur viktiga de varit för mig. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till och de tror säkert inte jag är klok men det är helt underbart. Jag var bara tvungen att skriva det.
Det andra som gjort att jag inte bloggat är Facebook. Facebook är ett stort svart hål som slukar all värdefull tid och ställer till så att inget vettigt blir gjort. Jag måste verkligen börja ta makten över fejan nu när jag känner mig stark och nyförlöst :-).
Visst, det är viktigt att kommunicera med vänner, speciellt om man bor långt ifrån varandra. Men har man fler riktigt viktiga och nära vänner 2011 än förr i tiden? Nä. Snarare tvärtom. Dem som betyder något finns där närmast ändå. Oavsett. Ok jag måste väl erkänna att facebook bidragit till att jag kommit närmre ett par personer under 2011 och att jag lärt känna några riktigt fina människor och som jag verkligen är väldigt väldigt glad över kontakten med. Men tänk om vi setts i verkligheten istället, wow.
Facebook är bra som inbjudes och kalendergrej. Och även det skrämmer mig. För hösten har bestått av en massa roliga evenemang och festligheter och en massa nya roliga människor - jag har haft väldigt kul i ett ganska ytligt liv. Så kul att jag glömt bort att utmana mig själv med frågorna om det är det här jag vill. Ska livet vara så här - festa varje helg. Men det har inte direkt bidragit till att jag fått tid till eftertanke att själv välja min väg och våga nå mina drömmar. Jag har inte tillåtit mig att vara kritisk mot mig själv. Men det kan jag knappast skylla på facebook. Kanske behövs det också lite välbehövliga pauser då och då från vad som är en själv och en möjlighet att gömma sig bakom förlustandet.
Lättja är för övrigt verkligen en dödssynd. Undrar om lättjan är ett sätt att distansera sig från sig själv. Något slags försvar kanske. Jag har tänkt på det de närmsta dagarna. Idag i bokhandeln på Åhléns. Trots att något av det bästa som finns är att gå in i en värld som man själv bestämmer kulisser och rekvisita - tänker jag att jag kanske ska se filmen "Kim Novak badade aldrig i Jenesarets sjö" istället för att läsa boken. Varför gör vi saker när vi vet att vi inte får ut det bästa av det?
Nä, 2011 ska bli ett nytt bloggår. Jag ska inte sluta anstränga mig för att komma in i en bra bok. Det är värt det. Jag ska ta mig runt Facebook och in på bloggsidan. För det är definitivt värt det. Jag ska inte förlora kontakten med mig själv och jag ska fortsätta lyssna till det jag vill och inte sluta med självkritiken. Och jag ska fortsätta leta efter en djupare mening och inte enbart hänga på i nåt ytligt, glammigt och lättjefyllt uteliv. Bara lite lagom.
Men igår släppte det. Någon typ av känslostorm kom över mig och det var som om jag såg mig själv igen. Det var helt coolt och började med att chefen tröstande la sin sjal om mina axlar när jag otippat (jag har faktiskt inte visat den känslossamma sidan för någon på jobbet tidigare) bröt ihop vid hennes mötesbord. Jag fick så fina och tröstande ord. Och hon sa dem på ett speciellt sätt och som jag inte är bortskämd med att höra i den värld där man hela tiden får räkna med att om man inte hör något så är allt bra. Hon sa att jag var en häftig person. Och det var som om det stärkte mig särskilt mycket. Just eftersom det faktiskt inte spelar någon roll om mina projekt blir fiaskon eller inte. Det handlade inte om att jag är det jag gör. Det handlade inte om mina arbetsprestationer. Det handlade om mig. Och den jag blivit. Att oavsett vad jag gör så är jag bra för att jag är en "häftig person".
Efter det har jag liksom kommit in i något "jag-måste-bara-säga-hur-underbar-du-är-grej" till folk. Jag började maila vänner som jag inte haft kontakt med på åratal och berättade för dem hur viktiga de varit för mig. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till och de tror säkert inte jag är klok men det är helt underbart. Jag var bara tvungen att skriva det.
Det andra som gjort att jag inte bloggat är Facebook. Facebook är ett stort svart hål som slukar all värdefull tid och ställer till så att inget vettigt blir gjort. Jag måste verkligen börja ta makten över fejan nu när jag känner mig stark och nyförlöst :-).
Visst, det är viktigt att kommunicera med vänner, speciellt om man bor långt ifrån varandra. Men har man fler riktigt viktiga och nära vänner 2011 än förr i tiden? Nä. Snarare tvärtom. Dem som betyder något finns där närmast ändå. Oavsett. Ok jag måste väl erkänna att facebook bidragit till att jag kommit närmre ett par personer under 2011 och att jag lärt känna några riktigt fina människor och som jag verkligen är väldigt väldigt glad över kontakten med. Men tänk om vi setts i verkligheten istället, wow.
Facebook är bra som inbjudes och kalendergrej. Och även det skrämmer mig. För hösten har bestått av en massa roliga evenemang och festligheter och en massa nya roliga människor - jag har haft väldigt kul i ett ganska ytligt liv. Så kul att jag glömt bort att utmana mig själv med frågorna om det är det här jag vill. Ska livet vara så här - festa varje helg. Men det har inte direkt bidragit till att jag fått tid till eftertanke att själv välja min väg och våga nå mina drömmar. Jag har inte tillåtit mig att vara kritisk mot mig själv. Men det kan jag knappast skylla på facebook. Kanske behövs det också lite välbehövliga pauser då och då från vad som är en själv och en möjlighet att gömma sig bakom förlustandet.
Lättja är för övrigt verkligen en dödssynd. Undrar om lättjan är ett sätt att distansera sig från sig själv. Något slags försvar kanske. Jag har tänkt på det de närmsta dagarna. Idag i bokhandeln på Åhléns. Trots att något av det bästa som finns är att gå in i en värld som man själv bestämmer kulisser och rekvisita - tänker jag att jag kanske ska se filmen "Kim Novak badade aldrig i Jenesarets sjö" istället för att läsa boken. Varför gör vi saker när vi vet att vi inte får ut det bästa av det?
Nä, 2011 ska bli ett nytt bloggår. Jag ska inte sluta anstränga mig för att komma in i en bra bok. Det är värt det. Jag ska ta mig runt Facebook och in på bloggsidan. För det är definitivt värt det. Jag ska inte förlora kontakten med mig själv och jag ska fortsätta lyssna till det jag vill och inte sluta med självkritiken. Och jag ska fortsätta leta efter en djupare mening och inte enbart hänga på i nåt ytligt, glammigt och lättjefyllt uteliv. Bara lite lagom.
Meningen med livet och det ska knastra ordentligt när vi väl lever
Jag var ute och försökte motionera bort några extrakilon som "råkat" fastna under julen. Med handsfreen i öronen tog jag intitiativ till att avhandla ämnet "varför mår vi så dåligt när vi har det så bra" kombinerat med "jämfört med förr i tiden" med Mia som även hon var på promenad två mil bort (för att söva Eskil 2,5 år, nyligen, tyckte jag, men helt plötsligt inte längre, lillbäbi).
Vi kom som vanligt in på livets alla lättlösta frågor.
"Var inte folk deprimerade förr?", undrade jag
"Jo", sa Mia. Men man jobbade. Så man hann inte tänka över hur dåligt man hade det. Men det är klart, mannen slog väl sin fru då med och barnen fick stryk. Och det kan väl ingen ha mått så bra av."
"Men sånt pratade man inte om", fortsatte hon.
"Och så kanske man förträngt det och så dog man så tidigt att alla bortträngningsmekanismer inte hann försvagas (genom demessjukdomar?), fortsatte jag. Då fick man aldrig tillgång till det hemska man varit med om. I dag hamnar vi i situationer där vi tvingas konfrontera vår historia och allt vi varit med om på ett annat sätt och i andra sammanhang. Vi kanske själva har skapat oss en värld där försvaren inte längre skyddar oss eftersom dessa inte längre är ändamålsenliga. Men tänk om vi inte är gjorda för att konfrontera våra försvar egentligen".
Jag går alltid igång när de ämnena kommer upp. Mia lyssnade. (Hoppas jag i alla fall). Jag fortsatte gå på genom Pålsjö skog:
"Kanske var det också så att man jobbade mycket så att man inte hann grubbla så mycket över vad som är meningen med livet heller. Ja vad är egentligen meningen med livet, förresten?"
Dagens fråga. Mia drog efter andan. Jag undrar ibland hur hon står ut.
"Jag menar, den tid vi har fått på jorden, den måste vi ju ha fått till nåt mer än att "bara" överleva och fortplanta oss. Tror du inte? Kanske att den ska leda till något?"
"Joo", trodde Mia tveksamt. "Eller hur menar du? Vad skulle det vara?"
"Jag vet inte. Men tänk de egenskaper vi har. Ta vår längtan efter kärlek och närhet. Det som verkligen gör livet värt att leva. Och känslan som säger - får jag inte göra det där som jag brinner för så innerligt så får det vara. Varför skulle vi ha utvecklat de egenskaperna eller ha det i oss om det från början bara är meningen att vi ska jobba för att överleva dagen? Det måste vara ett större syfte med att vi utvecklat känslor där vi känner så starkt.
Det är som om vi har fått dem för att vi ska känna motivation att göra något. Att bli bättre. Som om vi fått ett uppdrag mot ett större mål som vi inte får ge upp. Vår egen lilla men å så viktiga morot under vår korta tid - att vi ändå ska få känna. Trots att våra liv är som små tomtebloss i det stora hela, som snabbt flammar upp och slocknar, så ska det ju ändå knastra ordentligt när vi väl lever. Så att vi blir motiverade att göra något bra av våra liv och för att våra efterträdare i sin tur ska kunna bli ett strå vassare på vägen till det slutliga målet.
"Och den här längtan vi går med - efter självförverkligande. Att ta reda på vem man är, vad man kan och vad man egentligen vill. Varför har vi annars fått den jätteförmågan? Skulle det inte bara vara helt slöseri med tid om vi hade de förmågorna enbart för vår egen skull i vår egen tid?"
"Det kunde ju bara inte bli liv helt meningslöst och så ska vi själva göra bort oss och förstöra vår jord innan mission completed eller? Nä det kan jag aldrig tro."
"Va? Näe, så har jag nog inte riktigt tänkt". Hon lät tveksam. "Hur menar du då med mission completed..?"Hon var på väg in med Eskil nu som kvittrade i bakgrunden. Han hade inte alls haft lust att sova under sin färd i vagnen. Det måste bero på samtalsämnet.
"Jo det måste vi ju tro", fortsatte jag. "På jättelång sikt alltså. Det måste finnas någon strategisk plan för oss, något vi ska utföra innan jorden går under om miljoner år. Undrar vad det är. Det kanske är något vi ska utveckla. Och det är ju miljontals år kvar så vi kanske bara har kommit en liten pyttebit i hela vår mänskliga utveckling. Det verkar ju som om det kommer att ställas ganska höga krav på oss. Om det var meningen att vi skulle bli mekaniska robotar utan känslor hade vi utvecklats till det. Vi skulle inte behöva besitta egenskaper som gjorde oss till känslosamma människor. Det ställer bara till det för oss. Men nu tvingats vi utveckla det sociala samspelet. Och vi tycker ju själva att vi utvecklat en sofistikerad förmåga som kanske krävs. Men förresten, vi kanske inte är ett dugg socialt kompetenta idag om vi får jämföra med vad våra barnbarnsbarnsbarnsbarnsbarn kommer att vara. Vi tycker att vi är så långt i tekniken med våra Ipads och Iphones men tänk om vi tycker det går så snabbt nu att vi själva knappt hinner med, hur ska det då vara om tusen år? Och evolutionen kommer kanske att kräva det av oss också menar jag."
"Fast å andra sidan, om det var meningen att vi skulle bli det ena eller det andra, varför skapades vi inte så med en gång? Förresten bygger hela ditt resonemang på att något i så fall måste vara förutbestämt", sa Mia tveksamt.
"Jaa. Vad tror du?"
"Nää. Det tror jag inte."
"Många frågor du", sa Mia. "Undrar när vi får svaren."
Sen hade hon inte möjlighet att avhandla ämnet vidare eftersom det hänt en olycka i nedre Thailand på "lillbäbi" som hon var tvungen att ta hand om. Jag antar att vi löser problemet på nästa distanspromenad...
Vi kom som vanligt in på livets alla lättlösta frågor.
"Var inte folk deprimerade förr?", undrade jag
"Jo", sa Mia. Men man jobbade. Så man hann inte tänka över hur dåligt man hade det. Men det är klart, mannen slog väl sin fru då med och barnen fick stryk. Och det kan väl ingen ha mått så bra av."
"Men sånt pratade man inte om", fortsatte hon.
"Och så kanske man förträngt det och så dog man så tidigt att alla bortträngningsmekanismer inte hann försvagas (genom demessjukdomar?), fortsatte jag. Då fick man aldrig tillgång till det hemska man varit med om. I dag hamnar vi i situationer där vi tvingas konfrontera vår historia och allt vi varit med om på ett annat sätt och i andra sammanhang. Vi kanske själva har skapat oss en värld där försvaren inte längre skyddar oss eftersom dessa inte längre är ändamålsenliga. Men tänk om vi inte är gjorda för att konfrontera våra försvar egentligen".
Jag går alltid igång när de ämnena kommer upp. Mia lyssnade. (Hoppas jag i alla fall). Jag fortsatte gå på genom Pålsjö skog:
"Kanske var det också så att man jobbade mycket så att man inte hann grubbla så mycket över vad som är meningen med livet heller. Ja vad är egentligen meningen med livet, förresten?"
Dagens fråga. Mia drog efter andan. Jag undrar ibland hur hon står ut.
"Jag menar, den tid vi har fått på jorden, den måste vi ju ha fått till nåt mer än att "bara" överleva och fortplanta oss. Tror du inte? Kanske att den ska leda till något?"
"Joo", trodde Mia tveksamt. "Eller hur menar du? Vad skulle det vara?"
"Jag vet inte. Men tänk de egenskaper vi har. Ta vår längtan efter kärlek och närhet. Det som verkligen gör livet värt att leva. Och känslan som säger - får jag inte göra det där som jag brinner för så innerligt så får det vara. Varför skulle vi ha utvecklat de egenskaperna eller ha det i oss om det från början bara är meningen att vi ska jobba för att överleva dagen? Det måste vara ett större syfte med att vi utvecklat känslor där vi känner så starkt.
Det är som om vi har fått dem för att vi ska känna motivation att göra något. Att bli bättre. Som om vi fått ett uppdrag mot ett större mål som vi inte får ge upp. Vår egen lilla men å så viktiga morot under vår korta tid - att vi ändå ska få känna. Trots att våra liv är som små tomtebloss i det stora hela, som snabbt flammar upp och slocknar, så ska det ju ändå knastra ordentligt när vi väl lever. Så att vi blir motiverade att göra något bra av våra liv och för att våra efterträdare i sin tur ska kunna bli ett strå vassare på vägen till det slutliga målet.
"Och den här längtan vi går med - efter självförverkligande. Att ta reda på vem man är, vad man kan och vad man egentligen vill. Varför har vi annars fått den jätteförmågan? Skulle det inte bara vara helt slöseri med tid om vi hade de förmågorna enbart för vår egen skull i vår egen tid?"
"Det kunde ju bara inte bli liv helt meningslöst och så ska vi själva göra bort oss och förstöra vår jord innan mission completed eller? Nä det kan jag aldrig tro."
"Va? Näe, så har jag nog inte riktigt tänkt". Hon lät tveksam. "Hur menar du då med mission completed..?"Hon var på väg in med Eskil nu som kvittrade i bakgrunden. Han hade inte alls haft lust att sova under sin färd i vagnen. Det måste bero på samtalsämnet.
"Jo det måste vi ju tro", fortsatte jag. "På jättelång sikt alltså. Det måste finnas någon strategisk plan för oss, något vi ska utföra innan jorden går under om miljoner år. Undrar vad det är. Det kanske är något vi ska utveckla. Och det är ju miljontals år kvar så vi kanske bara har kommit en liten pyttebit i hela vår mänskliga utveckling. Det verkar ju som om det kommer att ställas ganska höga krav på oss. Om det var meningen att vi skulle bli mekaniska robotar utan känslor hade vi utvecklats till det. Vi skulle inte behöva besitta egenskaper som gjorde oss till känslosamma människor. Det ställer bara till det för oss. Men nu tvingats vi utveckla det sociala samspelet. Och vi tycker ju själva att vi utvecklat en sofistikerad förmåga som kanske krävs. Men förresten, vi kanske inte är ett dugg socialt kompetenta idag om vi får jämföra med vad våra barnbarnsbarnsbarnsbarnsbarn kommer att vara. Vi tycker att vi är så långt i tekniken med våra Ipads och Iphones men tänk om vi tycker det går så snabbt nu att vi själva knappt hinner med, hur ska det då vara om tusen år? Och evolutionen kommer kanske att kräva det av oss också menar jag."
"Fast å andra sidan, om det var meningen att vi skulle bli det ena eller det andra, varför skapades vi inte så med en gång? Förresten bygger hela ditt resonemang på att något i så fall måste vara förutbestämt", sa Mia tveksamt.
"Jaa. Vad tror du?"
"Nää. Det tror jag inte."
"Många frågor du", sa Mia. "Undrar när vi får svaren."
Sen hade hon inte möjlighet att avhandla ämnet vidare eftersom det hänt en olycka i nedre Thailand på "lillbäbi" som hon var tvungen att ta hand om. Jag antar att vi löser problemet på nästa distanspromenad...
Varför tar vi inte vara på barnet inom oss?
Och så kom snön. Helt oväntat. Jag hade inte ens hunnit byta till vinterdäck innan värsta ovädret var här. Min tanke var att jag skulle till pappa där däcken ligger och väntar men fick snabbt vänja mig vid tanken att åka och hälsa på pappa utan att göra mig det ärendet.
Och i morse var det snöröjning i Uddevallaförort. Över en halv meter snö hade fallit och vi slet som djur med att dra pudret femtio meter bort till dumpningsstället i gathörnet. Helt plötsligt fann jag mig i en helt annan situation än jag är van vid. På en gata i småstaden där folk i regel gör samma sak. Tvättar sina bilar. Pysslar i sina trädgårdare och såhär års, naturligtvis, gemensamt och alla på en gång är ute och skottar snö. Kontrastfyllt om man jämför med hur det är i stan där var och en smyger in i sin lägenhet utan att knappt ha nån koll på vem som bor i lägenheten under. Snöskottning är det nån annan som sköter..
Det var ganska mysigt ändå. Att snacka lite med grannarna. Vi slet alla mot samma mål.
Dödstrött efter två timmars snöskyfflande kastade jag mig ner på marken och gjorde ett försök till ängel i något udda position i form av framstupa sidoläge. Jag vände mig om tittade upp mot himlen. Det var så stilla och snön hade en dämpande effekt som gjorde att det blev ännu tystare omkring mig.
När man var liten så älskade man snön. Det var sån lycka när de första flingorna föll. Och nu är snön bara en plåga. Varför? Varför framhäver vi bara fördelarna med snön för våra barn och inte för oss själva?
När det gäller barnen blir vi experter på att tala om för dem hur kul det är; pulkaåkning, snögubbebyggande och skidåkning. Men när det gäller oss själva är det bara fråga om de fattiga, tråkiga, tärande sakerna som snöröjning, snöskottning och halka. Varför struntar vi i att göra det lustfyllt för oss själva och förnekar barnet inom oss som fortfarande längtar efter att göra de här sakerna? Jag tror även det gäller andra saker än snön. Vi ska väl inte behöva skaffa barn för att få utlopp för våra barnsliga idéer och lekfyllda aktiviteter?
Vi måste ta med oss barnet inom oss om vintern ska bli rolig och lustfylld. Och jag ska gå och köpa en pulka om vädret ska hålla i sig såhär.
Och i morse var det snöröjning i Uddevallaförort. Över en halv meter snö hade fallit och vi slet som djur med att dra pudret femtio meter bort till dumpningsstället i gathörnet. Helt plötsligt fann jag mig i en helt annan situation än jag är van vid. På en gata i småstaden där folk i regel gör samma sak. Tvättar sina bilar. Pysslar i sina trädgårdare och såhär års, naturligtvis, gemensamt och alla på en gång är ute och skottar snö. Kontrastfyllt om man jämför med hur det är i stan där var och en smyger in i sin lägenhet utan att knappt ha nån koll på vem som bor i lägenheten under. Snöskottning är det nån annan som sköter..
Det var ganska mysigt ändå. Att snacka lite med grannarna. Vi slet alla mot samma mål.
Dödstrött efter två timmars snöskyfflande kastade jag mig ner på marken och gjorde ett försök till ängel i något udda position i form av framstupa sidoläge. Jag vände mig om tittade upp mot himlen. Det var så stilla och snön hade en dämpande effekt som gjorde att det blev ännu tystare omkring mig.
När man var liten så älskade man snön. Det var sån lycka när de första flingorna föll. Och nu är snön bara en plåga. Varför? Varför framhäver vi bara fördelarna med snön för våra barn och inte för oss själva?
När det gäller barnen blir vi experter på att tala om för dem hur kul det är; pulkaåkning, snögubbebyggande och skidåkning. Men när det gäller oss själva är det bara fråga om de fattiga, tråkiga, tärande sakerna som snöröjning, snöskottning och halka. Varför struntar vi i att göra det lustfyllt för oss själva och förnekar barnet inom oss som fortfarande längtar efter att göra de här sakerna? Jag tror även det gäller andra saker än snön. Vi ska väl inte behöva skaffa barn för att få utlopp för våra barnsliga idéer och lekfyllda aktiviteter?
Vi måste ta med oss barnet inom oss om vintern ska bli rolig och lustfylld. Och jag ska gå och köpa en pulka om vädret ska hålla i sig såhär.
