uraskanielden

Jag var ute och försökte motionera bort några extrakilon som "råkat" fastna under julen. Med handsfreen i öronen tog jag intitiativ till att avhandla ämnet "varför mår vi så dåligt när vi har det så bra" kombinerat med "jämfört med förr i tiden" med Mia som även hon var på promenad två mil bort (för att söva Eskil 2,5 år, nyligen, tyckte jag, men helt plötsligt inte längre, lillbäbi).

Vi kom som vanligt in på livets alla lättlösta frågor.

"Var inte folk deprimerade förr?", undrade jag
"Jo", sa Mia. Men man jobbade. Så man hann inte tänka över hur dåligt man hade det. Men det är klart, mannen slog väl sin fru då med och barnen fick stryk. Och det kan väl ingen ha mått så bra av."

"Men sånt pratade man inte om", fortsatte hon. 
"Och så kanske man förträngt det och så dog man så tidigt att alla bortträngningsmekanismer inte hann försvagas (genom demessjukdomar?), fortsatte jag. Då fick man aldrig tillgång till det hemska man varit med om. I dag hamnar vi i situationer där vi tvingas konfrontera vår historia och allt vi varit med om på ett annat sätt och i andra sammanhang. Vi kanske själva har skapat oss en värld där försvaren inte längre skyddar oss eftersom dessa inte längre är ändamålsenliga. Men tänk om vi inte är gjorda för att konfrontera våra försvar egentligen".





Jag går alltid igång när de ämnena kommer upp. Mia lyssnade. (Hoppas jag i alla fall). Jag fortsatte gå på genom Pålsjö skog:

"Kanske var det också så att man jobbade mycket så att man inte hann grubbla så mycket över vad som är meningen med livet heller. Ja vad är egentligen meningen med livet, förresten?"

Dagens fråga. Mia drog efter andan. Jag undrar ibland hur hon står ut.

"Jag menar, den tid vi har fått på jorden, den måste vi ju ha fått till nåt mer än att "bara" överleva och fortplanta oss. Tror du inte? Kanske att den ska leda till något?"

"Joo", trodde Mia tveksamt. "Eller hur menar du? Vad skulle det vara?"

"Jag vet inte. Men tänk de egenskaper vi har. Ta vår längtan efter kärlek och närhet. Det som verkligen gör livet värt att leva. Och känslan som säger - får jag inte göra det där som jag brinner för så innerligt så får det vara. Varför skulle vi ha utvecklat de egenskaperna eller ha det i oss om det från början bara är meningen att vi ska jobba för att överleva dagen? Det måste vara ett större syfte med att vi utvecklat känslor där vi känner så starkt.

Det är som om vi har fått dem för att vi ska känna motivation att göra något. Att bli bättre. Som om vi fått ett uppdrag mot ett större mål som vi inte får ge upp. Vår egen lilla men å så viktiga morot under vår korta tid - att vi ändå ska få känna. Trots att våra liv är som små tomtebloss i det stora hela, som snabbt flammar upp och slocknar, så ska det ju ändå knastra ordentligt när vi väl lever. Så att vi blir motiverade att göra något bra av våra liv och  för att våra efterträdare i sin tur ska kunna bli ett strå vassare på vägen till det slutliga målet. 

"Och den här längtan vi går med - efter självförverkligande. Att ta reda på vem man är, vad man kan och vad man egentligen vill. Varför har vi annars fått den jätteförmågan? Skulle det inte bara vara helt slöseri med tid om vi hade de förmågorna enbart för vår egen skull i vår egen tid?"


"Det kunde ju bara inte bli liv helt meningslöst och så ska vi själva göra bort oss och förstöra vår jord innan mission completed eller? Nä det kan jag aldrig tro."

"Va? Näe, så har jag nog inte riktigt tänkt". Hon lät tveksam. "Hur menar du då med mission completed..?"Hon var på väg in med Eskil nu som kvittrade i bakgrunden. Han hade inte alls haft lust att sova under sin färd i vagnen. Det måste bero på samtalsämnet.

"Jo det måste vi ju tro", fortsatte jag. "På jättelång sikt alltså. Det måste finnas någon strategisk plan för oss, något vi ska utföra innan jorden går under om miljoner år. Undrar vad det är. Det kanske är något vi ska utveckla. Och det är ju miljontals år kvar så vi kanske bara har kommit en liten pyttebit i hela vår mänskliga utveckling. Det verkar ju som om det kommer att ställas ganska höga krav på oss. Om det var meningen att vi skulle bli mekaniska robotar utan känslor hade vi utvecklats till det. Vi skulle inte behöva besitta egenskaper som gjorde oss till känslosamma människor. Det ställer bara till det för oss. Men nu tvingats vi utveckla det sociala samspelet. Och vi tycker ju själva att vi utvecklat en sofistikerad förmåga som kanske krävs. Men förresten, vi kanske inte är ett dugg socialt kompetenta idag om vi får jämföra med vad våra barnbarnsbarnsbarnsbarnsbarn kommer att vara. Vi tycker att vi är så långt i tekniken med våra Ipads och Iphones men tänk om vi tycker det går så snabbt nu att vi själva knappt hinner med, hur ska det då vara om tusen år? Och evolutionen kommer kanske att kräva det av oss också menar jag."

"Fast å andra sidan, om det var meningen att vi skulle bli det ena eller det andra, varför skapades vi inte så med en gång? Förresten bygger hela ditt resonemang på att något i så fall måste vara förutbestämt", sa Mia tveksamt.
"Jaa. Vad tror du?"
"Nää. Det tror jag inte."

"Många frågor du", sa Mia. "Undrar när vi får svaren."

Sen hade hon inte möjlighet att avhandla ämnet vidare eftersom det hänt en olycka i nedre Thailand på "lillbäbi" som hon var tvungen att ta hand om. Jag antar att vi löser problemet på nästa distanspromenad...