Det är i det mellanmänskliga det händer
Veckans fundering: Varför är vi inte nöjda - vi som har allt?
Jag tänkte på det häromdan när jag och en väninna diskuterade livet i störta allmänhet. "Livet - det går i ett", sa hon. "Upp och äta, lämna på dagis. Jobba, träna, hämta på dagis, äta, läsa godnattsaga, titta på TV, sova, upp igen. Jag har fått allt jag önskat. Man - check, barn - check, hus - check. Jag borde vara lycklig. Och så är jag samtidigt liksom ´klar´. Som om det inte finns något mer. Jag står här med sorgen över att det är såhär och frågan om det ska vara så nu tills man blir gammal."
Jag blev provocerad av resonemanget. Som om hon tänker att livet är något man blir serverad. Som om allt är utstakat på förhand och som sen inte går att göra något åt; man blir tilldelad en partner och sen får man barn och det finns inga som helst möjligheter att själv ta kommandot. Som om det inte finns utrymme att längta efter annat som gör att man känner sig levande. Eller är det bara jag som inte kan föreställa mig hur det är att ha upplevt äktenskap och familj och sånt som de flesta ser som självklara ingredienser i ett liv och därmed borde förstå sorgen och inse att något nytt måste komma?
"Samtidigt finns det väl alla förutsättningar för att det är just då livet kan börja på riktigt", tyckte jag. När man liksom riggat för att på riktigt börja leva. Att man vill vara med barnen varenda sekund, följa deras utveckling och dela allt med dem.
Hon höll med. Visst skulle hon vilja att det var så. Men vad gör man när det dör istället? När alla gamla drömmar tar slut utan att det fylls på med nya. Och visst blir det förvirrande när själva livet gör att vi har allt utom just energi till det som är just livet.
"Måste vi hitta nya drömmar?", undrar hon. "Och hur gör vi för att själva livet inte ska hindra oss från att leva?"
Kanske drömmarna är nödvändiga för att vi ska kunna leva och överleva. Kanske måste vi också ha planer för våra liv för att det ska kännas mer spännande. Fast jag fattar inte varför vi alltid måste leta efter någonting annat när det är inom oss själva det händer. Och mellan varandra. I våra egna oändliga världar.
Vad händer i mötet med grannen? I barnens omedelbara lek. Med främlingen på bussen. Vad händer när två personers oändliga universum möts? Det oändliga och outtömliga varje person har inom sig. Och det ännu mer oändliga i mötet när två personers outtömliga världar kommer i kontakt med varandra. Det dubbelt oändligt oförutsägbara och spännande i varje enskilt mänskligt möte. Utan facit och med våra egna gränser som bestämmer vilken utgång mötet ska ta.
Då behöver vi inga karriärer eller prylar. Då behöver vi inte springa i våra ekorrhjul. Vi behöver inte ha planer och inte drömmar. Allt finns i det mellanmänskliga mötet. Men vi måste vara öppna för det och ansvara för gränserna vi sätter kring den oändlighet som bestämmer våra upplevelser.
